Tjöt framför TV-soffan

Jag skäms inte för att säga det, jag såg melodifestivalen (Hannah Graaf var bäst) och så här lät det i TV-soffan:

-Den här kan nog gå bra i Aten (han Magnus någonting, från Fame Factory)
-I helvete
-Jag gillar den inte heller, det känns liksom för mycket.....
-hockey?
-Jaaa kanske
-Det är en jävla hockeylåt. Inte ens Nick Borgen kunde gjort ett sämre jobb
-Jag tror ändå den hade gått bra i Aten

I tid för sista låten, hade adjektivet fastnat och vi var rörande överens om att elitisten Alexander Bards låt var hockey. Jag vet inte varför. Men under den senaste 10-års tiden har hockey bland fotbollsfolk, blivit allt mer synonymt med allt som är smaklöst, pråligt, bonnigt och kommerciellt samt allmänt vidrigt och irriterande. Schlager och hockey verkar ha mycket mer gemensamt än vad man först verkar tro. Och var hålls då alla dessa deltävlingar och var hålls finalen? Jo i ishallar.

Därför känns det så grymt upplyftande och nästan som poetisk rättvisa att puckeyindianderna, får maka på sig för en Morrisseykonsert. Och då är jag inte ens så förtjust i Morrissey, men det tar jag en annan gång.

Låten då? "Temple of love" ansågs på förhand av experterna vara en av dom som skulle funka bäst i Aten.....Visst Europa kommer verkligen ta oss på allvar när en androgyn falsksångare struttar runt i en tjalala-refräng framför 2st åldersnojade 40-talister med leksakssynthar där den ene är så jävla anonym att hon inte ens känner igen sig själv i spegeln och den andre har sekelskiftesmustash och kortbyxor. Kvällens ordvits stod inte ens jag för utan mitt schlagersällskap. Bodies Without könsOrgans.

Till sist. Märks det att jag varit utan dator ett tag? I morgon kanske jag orkar plita ner en del av mitt allsvenska tips.