Kärleksförklaringar

Broder Daniel.

Nej, jag är inget stort fan. Jag är knappt ett fan alls. Men jag kan knappast förneka deras betydelse och direkta påverkan på att göteborgsindien håller världsklass. Idag gör dom sitt sista gig någonsin. Morrisseymaffian i stan blir sig aldrig lik.

Kajsa Bergqvist.

Jag saknar henne. Att se henne hoppa var en estetisk skönhetsupplevelse och i jämförelse kommer det kännas ovärdigt oavsett vem som vinner OS vare sig det gäller dam eller herrsidan. Jag är normalt sett en stark motståndare till alla sorters skönhetspoäng vare sig det gäller reella som i backhoppning eller moraliska som i fotboll. Men Kajsa är nog nästan värd ett undantag.

Anchor Steam.

The Doors, John Steinbeck, Red Hot Chilipeppers 1992 samt eventuellt Rage. I övrigt finns det inte mycket från Kalifornien som kan mäta sig med Anchor Brewery och Steam är nog favoriten ändå. Ölet är som den där sovmorgonen du suktar efter varje morgon i hela ditt liv. Det är allt du behöver, kräver, förtjänar. I salute you.

Mikael Dyrestam.

Var på Rambergsvallen i tisdags för att se J-laget möta Häcken. Mest nyfiken var på Mathias Ettéus hysteriska målform. Jag förälskade mig i stället i en svart back som heter Mikael. Inte ofta man ser en mittback verkligen lira back som Dyrrie gör. Till slut satt man bara och garvade åt hans aktioner. Ett flertal tillfällen klackade han i svåra lägen. Inte för att glänsa, utan för att just en klack i det läget, var det klart bästa alternativet. Den sortens spelsinne, brukar aldrig bli mittback i svensk fotboll. Det brukar dom stora bestarna med usel teknik och grym inställning bli. Nu fattas bara två års hård träning och 10 kg muskler. Sedan är han allsvensk.

Seb Eriksson.

Jag hade väl inga större tvivel om att Seb skulle lösa det han var placerad där för att lösa dvs bollhållande och kreativt/pretentiöst passningsspel. Däremot hade jag starka tvivel på att han skulle lösa grovjobbandet och närkampandet så bra som han gjorde och hade föredragit Gustav bredvid honom. Å andra sidan föredrar jag Gustav alltid, oavsett.

Sven-Eric Liedman.

I en lysande artikel i GP i veckan skrev han så här:

Kommunism och kapitalism har visat sig vara en vinnande kombination. Båda trivs med slutna styrelserum där de stora besluten fattas. Vilken effektivitet om man varken besväras av tjatiga fackföreningar eller klagande medborgare!

Förvisso känns det moraliskt betänkligt att hora ut sig i Öisposten-koncernen. Men vem är jag att klaga?

Lotta Shelin.

Hela hon är en uppenbarelse. Grym på fotboll, verkar sympatisk, het som chili och fotbollsintresserad i allmänhet. I ungefär den ordningen. Perfekta flickvännen?

----------------------------------------------------------------------------------------------

Slutligen vill jag även avlägga en särskild hyllning till Robin Söders begynnande skepparkrans. Det skall synas att man är bohuslänning.