OS och allsvensk lunk

Jag älskar OS. Jag är inte riktigt så illa däran som många andra som måste se allt, men OS är som att gå på musikfestival. Du har några artister du vill se, några du är nyfiken på och sedan råkar du se och höra artister du nästan aldrig hört talas om, varav några du fastnar för och sedan följer. Precis så är det med OS. Jag ser fram emot friidrotten, är nyfiken på cyklingen och sedan upptäcker jag hur jag andlöst följer forspaddlingen med hög puls och hejar som tusan på en bågskytt. Vinter-OS är den stora högtidsstunden men sommar-OS duger bra också. Det enda jag inte begriper är dessa storvulna invigningar och avslutningar. Det enda sådant spektakel som gjort intryck på mig var när Mischa grät vid avslutningen 1980.

Som kontrast är Allsvenskan tillbaka i lunken. Vi tog med sonen till pitten, ballen, Eyravallen för hans första besök på en allsvensk match. Det skulle jag inte ha gjort, nu är han jinxad och kommer inte att få följa med något mer. Det är naturligtvis hans fel att Blåvitt uppvisade ett håglöst spel och att man experimenterade med Hysén som ytterback och fortsatte att låta Hysén agera vägkona i 93 minuter istället för att snabbt byta ut honom när han kom fel för fjärde gången. Ingen skugga skall falla på tränarna. Jag lovar härmed att hålla sonen borta från de allsvenska arenorna så att vi kan börja vinna igen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Kan inte Blåvitt vinna hoppas jag innerligt på Kalmar. Konsekvent ledarskap, många mål, bra värvningar (Ingelsten!), satsning på ungdomar, ingen stor kommunal sponsring, inte en massa dyngsnack om ”kommersiell satsning”, bra och dåligt för svensk fotboll, manualer och annat. Dessutom länge bespottat av många proffstyckare som sällan orkar utanför Stockholms län. Ett sådant lag är värt att vinna SM och jag tror inte att de skulle göra bort sig i ett CL-kval.