Goa gubbar

Som fotbollssupporter är man indoktrinerad av en livstid av tipsextra- och Serie A-tittande att bli mer och mer exalterad över ett nyförvärv ju coolare och mer internationellt namn han har. En Martin Crossa kommer alltid vara en bättre forward på förhand än en Daniel Johansson, en Alex McPheat kommer alltid vara en större talang än en Bastian Andersson och det kommer alltid vara givet att den där Patrice Kwedi sopar banan med en Hjalmar Jonsson. För att inte tala om någon som heter Justice Christopher. Hur kan man misslyckas med det namnet?

Dubbla poäng blir det i den här delen av landet om man dessutom har ett namn som det går att göra ordvitsar av. Nämnde Crossa är en legend inte bara för att han aldrig fick chansen och även senare sydamerikaner har fått en knuff i rätt riktning tack vare vitsvänliga namn. Alejandro Lago blev genast en supporterfavorit tack vare sitt efternamn. Efter att folk faktiskt såg honom spela fotboll sjönk dock hans popularitet till lite Lagom nivåer. Den var La go den? Till och med ett namn som Martin Smedberg går att rädda med lite kreativitet. Det räckte med en inskruvad frispark mot Trollhättan så var Smegol en given favorit.

Vad vi inom fotbollen har saknat är dock ett riktigt klatschigt namn på en hel lagdel så som hockeyns testosteronstinna Legion of Doom och goeroliga Dragkedjan. Vi hade vårt innermittfält Rehn & Mild men det var ett tag sen nu. Värvar Blåvitt Mathias Ranégie så har vi dock äntligen den forwardskonstellation som både kan sätta skräck i motståndarförsvaren samt släcka vår outsinliga törst för ordvitsar. Vad heter den då?

RanéBerget så klart.