Marcus! Mållös.

Det fanns en tid när jag kunde tjöta Svarte-Marcus i en halvtimme i sträck inför mer eller mindre ointresserade åhörare. Nu är han namnet på allas läppar, alla vill tjöta Marcus Berg men det känns som om jag inte har något att tillägga. Jag kan säga "vad var det jag sa", men eftersom åhörarskaran var ointresserad då, kommer dom inte ihåg det idag vilket gör att mitt "vad var det jag sa" hamnar i kategorin misstänkt skitsnack av ännu en efterklok drygkuk med stort självhävdelsebehov. Så jag är i stället mållös och byter samtalsämne till Gustav Svensson.

Givetvis är jag till viss del en drygkuk med stort självhävdelsebehov, men jag ser ju helst att det inte framgår. Framför allt inte av fel anledningar. Är det däremot av rätt anledningar, har jag inga större problem med att konfronteras med ovanstående. Då är det ju bara att hänvisa till Jante och le överseende...

Han kom sommaren 2003 och var då varken mer eller mindre Jontes brorsa. Han gjorde lite mål och sedan några fler mål i J-allsvenskan. Jag minns inte när jag såg honom spela första gången, men jag minns sista gången jag såg honom spela det året. Det var JDM-final mot Öis på Ruddalen i höstrusket. Öis toppade sitt lag med Angelo Vega som var den som "alla snackade om". Men två år yngre Andres Vasquez var bäst på plan och en i övrigt osynlig Marcus Berg avgjorde på övertid. Vintern som följde var hektisk och kul för en blåvit. Vi värvade Ijeh och Alex, men bortom storans scen fanns där rapporter från U-sektionen som höjde en del ögonbryn. Jag såg honom själv några gånger under vintermånaderna och när det var dags för hemmapremiär mot Elfsborg det året, värmde vi upp med att åskåda en träningsmatch med U-laget. Brokken var bakfull, BoJo var tjötig och Berg gjorde hattrick. Han var uppe i 25 gjorda mål dittills under försäsongen med olika lag och "Svarte-Marcus" var född. Antalet mål han gjorde med olika lag under det året har jag ingen koll på. Man tappade liksom räkningen och dessutom spelade han mer och mer med B-laget och allt mindre med U-laget vilket försämrade målproduktionen en aning. Det bör ha stannat på omkring 60 mål det året ändå. Av dem var 12 st i B-laget varav rätt många som inhoppare. Drömmen om en stor, egenfostrad skyttekung kändes återigen rätt realistisk.

Nu är han där, ett år senare än jag trodde men inte desto mindre glädjande. Orsakerna till hans genombrott är säkert många. Självförtroende och förtroende från tränarna brukar anges. Mognad, ökade personliga ambitioner samt förbättrad fysik är andra orsaker. Han har dessutom blivit lik Sella, fast på ett bra sätt dvs det där ålhala närkampsspelet som gör honom så svår att komma åt trots ett antal mindre antal kilo muskler under matchstället. Men det finns nog en oaktad anledning till som inte brukar nämnas. Ragnar Sigurdsson. Det är nog allsvenskans individuellt sett, bäste mittback. I alla fall enligt mig. Det finns säkert backar som är smartare, hårdare, bättre ledare och defensiva dirigenter. Men i duellspelet är nog Ragnar bäst idag. Marcus möter honom på träning varje jävla dag. Det borde vara utvecklande.

Till sist. Sälj honom inte! Vi har häng på toppen, är i semifinal i svenska cupen. Sportsligt vore det katastrof att sälja honom. Ekonomiskt vore det inte heller helt klockrent. I februari kommer han med väldigt stor sannolikhet kunna plita ner skyttekung och A-landslagsman (förvisso B-landslaget i typ Thailand under vintern, men ändå) på sitt CV, vilket höjer priset en hel del. En del klubbar vill göra sig ett klipp innan ovanstående inträffar. Så återigen. Sälj inte. Det kommer ju hända förr eller senare och drömscenariet är väl att det inträffar först sommaren 2008. Bäst för Blåvitt och antagligen bäst för Berg själv. Ersättare då? Tja två gubbar i FCK känns både rätt troliga och tänkbara. Allbäck eller Ailton. Men den dagen, den sorgen.