2007-08-20

Michael Moore vs Janne Josefsson

Under semestern har jag läst många böcker och en av de böcker jag läst var av Michael Moore, den storvuxne amerikanen som framför samhällskritik mot det amerikanska samhället. Under läsandets gång funderade jag på varför jag gillar Michael Moore i lika hög utsträckning som jag har svårt för Janne Josefsson och hans gelikar i Uppdrag Granskning och flera andra granskande journalister i Sverige. Deras mål är liknande och de utgår från samma utgångspunkter att med vissa fakta (ibland våldsamt överdrivet och snedvridet) påvisa felaktigheter och samhällsproblem. Det är ibland jag inte sympatiserar med Moores tankar och idéer men jag läser och tar till mig hans argumentation.

Jag kom fram till att Michael Moore förutom med satirisk humor även angriper företeelserna i sig och inte främst personerna kring företeelserna. Han har fattat att personer snabbt kan bytas ut och det därför är mekanismerna bakom som måste angripas. Svenska journalister är i mycket högre grad huvudjägare som letar efter syndabockar som skall hängas ut. Det är alltför ofta jag under programmens gång börjat få sympati för dessa jubelidioter, inkompetenta tjänstemän, fifflare och andra som hängs ut till allmän bestraffning vid skampålen (och det är nog inte meningen). Ibland har de ansvariga för missförhållandena fått avgå och åtalats men ytterst sällan har problemen rättats till (vilket Josefssons egna uppföljningsreportage har visat). Journalisten har dock varit nöjd med att lägga ytterligare en skalp vid sitt bälte och rusat vidare mot nästa offer att nedlägga. Personerna har förutom att de ibland fått sparken och åtalats enligt våra lagar även hängts ut offentligt till allmänhetens spott och spe. En primitiv dubbel bestraffning där uthängningen är det som drabbar personerna hårdast. I enstaka fall har uthängningar skett av oskyldiga och de kan inte ens få skadestånd.

Arbetsmetoderna skiljer sig också åt. Uppdrag Granskning använder sig ofta av dolda kameror och klippta intervjuer där offren provoceras fram att svara ”felaktigt”. Alltför ofta vet man inte om svaret offret ger hänger ihop med frågan som intervjuaren ställer. Michael Moore kommer helt öppet med sina kameramän och den karaktäristiska basebollkepsen och dundrar in på de flotta kontoren. Genom att de ställs till svars och får chans att besvara kritiken med rullande kamera blir effekterna många gånger bättre. Genom att använda företagens och politikernas metoder mot sig själva påvisas absurditeten på ett effektivt sätt även för dessa. Moore har mycket bättre resultat i att ändra missförhållanden än vad Uppdrag Granskning och Kalla Fakta har, är min uppfattning.

Jag läste också deckarsviten av Stieg Larsson under semestern (klart överskattad) och även där jobbar huvudpersonen för att hänga ut enskilda personer i sin tidskrift, visserligen i syfte att påvisa hemskheter i samhällsstrukturen, men det överordnade intresset tycks ändå vara att hänga ut befattningshavare med namn. Ju mäktigare desto större guldstjärna i boken. I Michael Moores produktion är det sällan man minns enskilda personer och befattningshavare (om de ens nämns vid namn) men man minns det samhällsproblem och de strukturer Moore vill belysa. I Sverige minns man oftast personerna, inte vilka problem som skulle belysas.

4 kommentarer:

Kent Brockman sa...

Trevligt att läsa din kommentar av Stieg Larsson-böckerna. Har snart klarat av den andra boken och ser mig inte gå vidare till den tredje.
Det får vara nog med krystade konstruktioner för att historian skall gå vidare och uppenbara "hemligeheter". Liknar lite de hemska böckerna av Dan Brown.

Anonym sa...

Intressanta reflektioner onekligen men angriper inte Michael Moore en del personer ganska hårt? T.ex. Charles Heston i "Bowling for Columbine"?. Där sätts dessutom hans svar i ett sammanhang där de inte hör hemma. KAn det vara så att Moore inte vågar angripa personer hårt p.g.a. att han riskerar stämningar om det visar sig att han har fel eller är den amerikanska lagstiftningen hård när det gäller pressfrihet?

Siwert Band sa...

Jag vet inte om det är den amerikanska lagstiftningen eller amerikanska journalistkulturen. Svenska journalister verkar ha engelska som sina stora förebilder och i England är onekligen journalistiken oerhört personfixerad.

Jag tillhör dem som tycker att journalister skall ha väldigt bra på fötterna om de skall hänga ut enskilda personer. Jag gillar inte de dubbla straff som uthängda personer får. Dels genom lagen/sparken och dels genom att bli offentligt uthängd ai medias stupstock.

Anonym sa...

Moore anpassar sig till det så typiskt amerikanska "pass the buck" vilket innebär att han hamnar hos presidenten i slutändan. Finns ingen större poäng att peka ut galjonsfigurer på vägen som skyller på sin skeppare. Heston undantagen. Vem hade kunnat låta bli den idioten?