Livet från den ljusa sidan

De senaste veckorna har varit en serie välriktade sparkar mot våra blåvita testiklar. Den första sträckta vristen i klockspelet stod en skotsk rättsskipare med Pichi Alonso-ambitioner för när han misstog Hjalmar för en isländsk handbollsspelare och berövade oss världens chans till en höst i fotbollens finrum. Ett trauma som jag om 15 år kommer berätta om liggandes på en terapeutsoffa kramandes en kudde. Som om inte det var nog så gav tränartrojkan bort SM-guldet när de vägrade flytta på en vilsen Tobias Hysén som var lika hemma på vänsterbacken som jag i köket. 2-0 i Peking klarade spelarna av att tappa helt utan hjälp, även om ORO gjorde sitt bästa för att hjälpa till. Kvar blev vi supportrar lämnade med ett ömmande skrev och en känsla som om någon när och kär hade dött.

Men de säger ju att tiden läker alla sår och så här ett par dagar senare så ömmar kulorna lite mindre och vi kan börja att se och uppskatta det vi faktiskt har. Vi haren trolig cupfinal att se fram emot, vi har en UEFA-cup-plats så gott som i fickan och på varje promenad vi tar till och från "Nya" Ullevi så ser vi en vacker och inbjudande fotbollsarena växa upp. Dessutom är det fortfarande mindre än ett år sedan vi firade vårt artonde SM-guld i ett helt underbart domedagsregn.

Så när vi ligger där i vår mest självömkande fosterställning så bör vi stanna upp och bara minnas en sak. Vi var bara ett stolpskott ifrån att vara IFK Norrköping.