Om pudlar och hundar i övrigt.

Jag har många hundar. För tillfället 5 stycken alla av sorten irländsk röd setter. Den äldsta heter Rico, han är snart 9 år och dagens text kommer till stor del handla om honom.

När Rico var 8 månader gammal var han ute på promenad med sin matte. Han lekte lös på en äng, då han svart sak kommer som skjuten ur en kanon mot honom. Rico gör allt rätt efter hundkommunikationens alla regler. Han lägger sig på rygg, kissar ner sig, har svansen mellan benen och blottar sin strupe. Allt för att förmedla det faktum att han är underlägsen, inte är ett hot och att han ger sig. Rico gjorde inte detta för skojs skull. Han gjorde det för att slippa stryk. Det slapp han inte. Det svarta hunden var av en sort som inte är intresserade av kommunikation, den svarta hunden ville ha blod. Efter evighetslånga minuter med en hund som borrat in sina sylvassa tänder i halsen på Rico, kunde man senare hos veterinären konstatera att Rico varit millimetrar från att dö. Räddning låg i att han hade så lite muskler och därigenom väldigt sladdrigt skinn i halspartiet, vilket var svårt ta sig igenom.

5 år senare och med mycket mer muskler var det dags för en ny promenad fast denna gången i sällskap med husse och 5 månader gamla lillasyster Bonita. Ännu en gång kommer en blodtörstig best som skjuten ur en kanon. Men den här gången hade Rico lärt sig läxan. Han tog två steg framåt i stället för tre steg bakåt. Han valde att ta striden till sista blodsdroppen och än idag får jag ångest när jag tänker på vilken jävla strid det var. Rico visar än idag ofta sin underkastelse, fast mot tjusiga löptikar som tycker han är för påstridig eller mot barn som tycker han verkar stor och otäck. Men den där hemska dagen för 4 år sedan, stod Rico pall trots att han hade oddsen och logiken emot sig. Han stod pall för att han hade lärt sig att man skall aldrig göra en pudel mot en pittbull. Rico överlevde tack vare sitt mod och att han hade en husse som backade upp honom.

Det kanske är något att tänka på i tider som dessa.