Idrottens värld har andra måttstockar

Tänk om:
Ordföranden i ett industriföretag basunerar ut visionen om ett helskånskt företag och refererar till ett samtal med en företrädare för ett företag på dekis som varnat för att ha för många olika nationaliteter i företaget. Svenskt Näringslivs VD säger att ”det är en fara för svensk företagsamhet med för många utlänningar i fabriken samtidigt”. Många börskrönikörer håller med och skriver att om många företag följer ett av de ledande företagens exempel med upp till 80% utlänningar i fabriken samtidigt så är det ett hot mot svensk företagsamhet. Afrikaner i arbetslivet kommenteras slentrianmässigt som irrationella och egoistiska. Gör de en bra prestation säger deras chef ”så är det ofta med afrikaner, de gör ingenting och kan vara helt värdelösa för att sedan blixtra till”. I lagstiftningen är det bestämt att högst en viss procent av de anställda som arbetar i verkstaden får vara utlänningar. När lagens förträfflighet diskuteras så klagar många företagsledare högljutt och hänvisar till att det kan bli svårt för svenska ungdomar att få anställning i svenska företag om en massa utlänningar skall kunna komma och ta deras tjänster hur som helst.

Om dessa åsikter förts fram inom det riktiga näringslivet så skulle det vara ett himla liv i TVs morgonsoffor och på ledarsidorna. Nu är det dock inom idrottens värld och då är ovanstående scenario helt naturligt.

Ofta går folks resonemang kring idrott stick i stäv med hur de resonerar annars, vilket är lustigt. En god vän till mig är fackombud av den gamla stammen. Han har upprepade gånger argumenterat för det viktiga i att ”lika tjänst = lika lön”. Dvs de som har samma arbetsuppgifter skall ha samma lön utan att en chefs prestationsbedömningar skall vara lönesättande. Han har även motarbetat ett vinstdelningssystem med argumentet att man istället skall höja månadslönerna, ”- Lönekuvertets storlek skall inte bero på företagets kortsiktiga resultatsvängningar”. Han är också mycket tveksam till provisionsbaserade ersättningar eftersom det sätter ”orimlig press på löntagarna”. Sitter man sedan och pratar fotboll med honom så tycker han att segerpremier är en självklarhet och att placeringsbonus är ”en bra morot”. Dessutom måste olika spelare ha olika lön eftersom ”det är väl klart att en bra spelare skall ha bättre betalt än en sämre spelare”. Inget snack om ”lika tjänst = lika lön” då inte.

En fotbollsintresserad chef jag har är väldigt noga med att hävda att mångfald av kulturer är viktigt för att en organisation skall vara framgångsrik. Samtidigt så kvittrade hon nästan förtjust när det gick illa för Helsingborg. ”Det borde de väl fatta att det nästan är omöjligt att få så många olika nationaliteter och typer att samsas och jobba mot samma mål.” Häpp!

En annan jag känner, med sympatier något till höger om Gunnar Hökmark, klagar ofta på alla lata sjukskrivna och att han minsann inte har lust att betala över sin skattsedel ”för folk som gnäller för lite ont, de kan väl ta ett annat jobb?” Han har dock inga problem med att en i övrigt frisk och arbetsför 23-åring skall få gå före i vårdköerna för att ta bort broskbildning som irriterar vid maxlöpningar på match.

Idrotten ger alibi till många kullerbyttor i resonemangen.