Allsvenskan, att viljelöst följa strömmen

Många pratar om att Allsvenskan är så het, spännande och rolig. Jag vet inte om jag riktigt håller med. Hur fräckt är det att gå till jobbet och tjöta om att man varit på match när halva avdelningen varit på samma match? Hur kul är det att vara intresserad av samma sak som en stor majoritet? I tider där diverse trendgurus pratar om individualism, behovet att vara unik och sticka ut så går samma gurus i ett enda långt led och sätter sig med 15.000 andra för att se på fotboll.

Jag tyckte det var roligare på 90-talet. Det var jag och någon kollega till som pratade om fotboll på jobbet. De andra såg oss som lite lustiga kufar som lade ned så mycket tid och intresse på fotboll. "Har ni inget bättre för er" sade de nästan medlidsamt. Det fanns inga spekulativa artiklar i rosa bilagor, inga fotbollsmagasin på TV, Expressen ville sluta med att skriva om Allsvenskan och Tipsextra lades ned i SVT. Nyheterna och de få ryktena spreds via telefonen eller på läktaren och någon gång poserade Wernerson leende i GP med ett nyförvärv under armen. Dessutom vann Blåvitt SM-Guld nästan jämt. Det var en underbar tid. Jag var speciell, unik och hade ett högst individuellt och speciellt intresse. Några gånger om året ställde vänner, kollegor och studiekamrater frågor om fotboll eftersom de då skulle gå på Ullevi och se Blåvitt i någon Europa-cup. Jag var ett orakel som rabblade laguppställningar, skadelistan, tippade och möttes av viss beundran, men jag var fortfarande en unik kuf i deras ögon med ett individuellt och speciellt intresse.

Idag är man en i mängden. Överallt träffar man folk som ska diskutera transferrykten, senaste utvecklingen på skadefronten eller snacka fotboll i största allmänhet. Från att vara unik är man en viljelös flane som flyter med strömmen. Mitt intresse delas av alla och jag är som vilken Svensson eller Akbar som helst. Så var det med den individualismen och det är på många sätt ganska mycket tristare nu än när man var speciell och egen.