Nej, jag har inte fått tourettes. Det får jag bara under matcherna. Och dom anfallen brukar gå över strax efter slutsignalen, om vi vinner. Annars kan det hänga kvar tills morgonen efter. Som jag nämnt tidigare har en av mina polare gått i väntans tider. Ungefär samtidigt som A-truppen spelade småmål under uppvärmningen igår kväll anlände så ett gossebarn till världen. Bara att gratulera. Storasyster är medlem i Blåvitt sedan gammalt och hade redan hunnit bevista träningar i Delsjöns ishall och på Grimbo, innan hon hunnit lära sig krypa, gå och älska IFK. Politiskt korrekt? Njae, men det priset är väl de flesta farsor beredda att betala. Både min och min kompis farsa håller på giffarna och jag antar att dom idag önskar att dom gett oss en lite strängare uppfostran, men vi själva ser det snarare som ett lyckat resultat av 70-talets låt gå-mentalitet. Rent genetiskt finns det viss risk att pojken blir kort i rocken, således måste han vara snabb när det är dags att satsa. Och om han visar långsamma tendenser, kanske farbror Bruce Banner lär honom den nya roliga leken rövgång. Man går framåt med väldigt böjda ben, vilket stärker muskulaturen på baksidan av låret och skinkhalvorna och främjar på så sätt snabbheten. I alla fall enligt Torbjörn Nilsson, en man som är en religion i sig. Tänk om det var den nye Torbjörn som föddes, tänk om.
Rubriken är tagen från dagens telefonkonversation med den stolte fadren. När två polare blir allt för mjuka i ordalagen, händer inte sällan att någon drar dit med en salva svärord för att återställa balansen. Så hände även idag och jag antar att det har med könsroller att göra.
Slutligen.
När det sedan blir dags för organiserat bollspel är ju ändå huvudsaken att pojken har kul. Och vad är väl roligare än att vinna och vara bäst på plan?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar