Mats Hård har inte fattat ett skit

Det är väl ingen hemlighet att inspirationen till denna grogg, på många sätt kommer från Mats Hårds konsten att förlora. Den är välskriven och har hög igenkänningsfaktor. Men ju längre tid man läser den, desto mer förbannad blir man. Dels håller han på Gif Sundsvall. En släkting till mig håller på Giffarna. Han lallar på i ett jämnt lyckorus, då Gif som klarar sig kvar år efter år med ganska bred marginal. Dom upplever sitt livs storhetsperiod, som vårt 80-tal. Övre halvan vore som Champions League är för oss. Ändå gnäller Mats Hård. Dessutom är han sportjournalist. Kanske är det han som är som är undantaget som bekräftar regeln om att alla sportjournalister är idioter. Vad vet jag.

Jag och Mats Hård var garanterat på samma arena åtminstone en gång förra året. Där han lallade runt på IP´s pressläktare under tak på betald arbetstid med traktamente, reseersättning och gratis biljett, så stod jag i regnet på en match jag allt som allt lagt ut omkring två jävla tusen spänn för att se. Jag tror inte att herr Hård inser förnedringen i att till och med förlora matchjäveln, för det gjorde vi. För priset av 2000:- fick jag den unika möjligheten att se Blåvitt bränna guldchanserna tack vare Wallerstedts filmning och "njuta" av ett krampaktigt IFK såsa sig igenom 90 minuter på den där märkliga arenans wunderbaumgräs. Som hittat.

Å andra sidan gnäller och deppar alla lags supportrar. Det har blivit ett manligt attribut att gnälla om sitt lag. Antagligen för att vi så sällan får lov att gnälla annars.
-Brutit foten! Äh du är väl man?
-Scharlakansfeber! Äh du är väl man?
-Din fru har lämnat dig! Grattis, du är väl man?
-Bara 0-0 borta mot Kalmar! Jag förstår precis hur du känner det. Käringar kommer aldrig förstå det där!

Hård älskar allegorier mellanfotbollen och livet i övrigt. Han har det till och med som underrubrik. Tänkte avsluta dagen med att försöka mig på något liknande Hårds Liv-1 är ett sätt att förstå fotboll.

Live-8 är ett sätt att förstå fotboll.

Visst finns det gott om ungdomlig entusiasm med goda ambitioner(Green Day, Wendt), men det är dom gamla som verkligen, verkligen kan spela(Mild, Alex, The Who, Pink Floyd). Och om dom inte verkligen, verkligen kan spela så överlistar dom ändå sina yngre konkurrenter tack vare rutin och personlig utstrålning (Ölme, Geldoff).

Nä nu skall jag surfa mellan målservicemenyerna. Hata Papa!!

Må väl.
//Bruce Banner.