Gräsänklingsblues

Jag har varit gräsänkling i en vecka. Det är förmodligen inte riktigt okej att erkänna att det har varit väldigt skönt, men det har det. När min älskade har ringt från sin exil har man hört sonen tjoa i bakgrunden och han har visst lärt sig att banka hårt med varenda pinal han kan få tag i, är på gränsen till att krypa och har en räckvidd som skulle få Cassius Clay att rodna av avund. Jag kallar honom just nu för Andreas Baader, vilket folk tycker är lite konstigt. Det är ändå så att det är rätt skönt att sitta här efter tolv på natten, ta två whisky och spela högt på stereon, för att sedan ligga och dra sig i morgon bitti till halvåtta och bestämma sig för att jobba hemifrån.

Men en vecka är nog, nu har jag överfört varenda CD till MP3, spelat dataspel så det räcker, druckit starkt så det räcker, druckit öl efter jobbet och varit förbannat duktig på att förbereda tillbygget till huset. Nu längtar jag intensivt efter min sambo och min lille Andreas Baader. Jag vill höra det kluckande skrattet från den lille, munhuggas och pussas med sambon och vara en vuxen medborgare i samhället igen.

Det enda jag ångrar från min gräsänklingsvecka är att jag ännu inte lärt mig snusa, trots att murarens kvarglömda ”Ettan”-dosa legat på köksbänken. Så David, jag har ännu inte lyckats uppfylla vårt nyårslöfte från 2005….