It´s all about the dum dum duh dee dum dum

Jag ser mig själv som en rätt principfast kille som vägrar ge efter för grupptryck. Jag går min egen väg och inget kan få mig att avvika från den. Jag har dyrt och heligt svurit att aldrig frivilligt se en Pauly Shore-film, ha saltgurka på hamburgare eller lyssna på hjärndöd kommersiell radio.

Problemet är att vi kan inte alltid styra vår omgivning och körkortslös som jag är så blir jag ibland utlämnad till mina medmänniskors dåliga smak och klass. Därför kom det sig att jag idag satt i baksätet i en BMW med blicken ut genom fönstret och tankarna vandrandes när jag med ett halvt öra hör någon överkäck och speedad radiopratare gapa något om att Robyn ska uppträda med Madonna ikväll. Det fick mig att för ett ögonblick ryckas ur mitt dagdrömmande mediterande. Det var något som inte riktigt stämde där.

Väl hemma framför datorn läste jag mycket riktigt att Robyn skulle uppträda med Madonna och hon är enligt sin presskontakt "råpeppad". Robyn själv säger att det är "galet". Någonstans där kommer minnet ikapp och ibland är Google min bäste vän. I maj i år svarade Robyn så här på frågan om hon ska samarbeta med Madonna: "- Jag tror inte att jag kommer arbeta med henne. Jag jobbar inte med kändisar, jag jobbar med musiker." Respect Robyn. För dom summorna det antagligen handlar om när man frontar Madonna så hade jag garanterat kört ner näven i största burken saltgurka och riktigt göttat ner mig med Pauly Shore is Dead. Fan, jag hade nog till och med slängt på lite Best of Håkan Hellström efteråt.

Principer är helt enkelt som rövhål. Alla har ett och för rätt pris är det till salu.

Om publikkrisen

I Dagens Nyheter i veckan hade man ett stort uppslag om publikkrisen i Allsvenskan. Det är publiktapp lite överallt och den främsta anledningen anses vara de undermåliga arenorna. Märkligt nog verkar många förvånade, men mitt ”hur mycket pratar man fotboll på jobbet”-index skvallrade redan i våras om att det var ovanligt ljummen fotbollstemperatur i år (här kunde jag gjort en Leman och lite självförhärligande länkat till ett tidigare inlägg). Jag fattar inte hur klubbledarna kan vara så överraskade av publiktappet.

De lite halvtrista arenorna är en orsak men även Elfsborg med sin omhuldade skokartong till arena tappar. Jag vet fler anledningar till publiktappet.

Biljettpriserna
250 spänn för en sittplats vid ena hörnflaggan på Idrottsparken i Norrköping är ganska mycket pengar. När det kostar 199 spänn att se varenda allsvensk match i TV-soffan en månad så förstår jag att många väljer soffalternativet. Fotboll live är skit, kaffet är blaskigare och folk som sitter runt dig på bortaplan är otrevligare nu än för bara några år sedan. Sänder TV4 är dock 250 spänn för en livebiljett billigt....

Ingen Royal League
Frusna journalister och stockkonservativa fotbollsledare fick som de ville och såg till att Royal League försvann. En spännande tävlingscup som höll intresset vid liv även på vintern ersattes av gammal, vanlig försäsong mot okända klubbar och Superettalag. Förluster kan skrattas bort med ”vi testade en ny spelidé” och vinster upphöjs till Europa-triumfer med GAIS-matematik.

Lågkonjunktur
Räntorna går upp, konjunkturen viker och då svider biljettpriserna lite extra när månadens lön/A-kassa/rånbyte skall fördelas. Även hockeyn har haft vikande publiksiffror.

Pay per view
Nu börjar PPV-spridningen nå effekt. Är det lite regnigt, man måste fixa hemma, skjutsa dottern till träningen och hålla tvättiden så stannar man hemma i TV-soffan, istället för att ge sig ut i regnet och betala 1000 spänn för att bjuda familjen på fotboll. Spänningen får man lika bra hemma i TV-soffan.

All uppmärksamhet och stort utbud
100-sidiga allsvenska bilagor, upphetsade TV4-reportrar som går upp i falsett, allvarliga tyckare som pratar om sport som om det vore krig som utbrutit. Till det hundratals med Internet-sidor som skriver om minsta fis på tvären hos lagets fysioterapeut. Varje dag kan man se europeiska matcher i direktsänd TV (utom Bundesliga, Europas publikliga nr 1). Det blir helt enkelt för mycket, folk får ”football overload” och tycker att frugan är ganska mysig och exotisk ändå i jämförelse. Alltför upphetsade tonlägen och uppmärksamhet skrämmer bort folk mer än det lockar.

Hypen har passerat zenit
För några år sedan var intresset på topp, precis som det varit andra gånger. Även fotbollsintresset rör sig i cykler och att som några av våra konkurrenter gjort och planerat arenor för ett fotbollsintresse på topp kan nog innebära att de får anledning att ångra sig snart. Alltför många bortser från den cykliska historien, vare sig de är investerare, bankirer eller klubbledare.

Ett råd till klubbledarna: Sälj rejält billiga årskort!

Öhh...ut mä packet!

2-2, båda tappar mark och poäng. Säkert en del pengar och cred också. Det räcker så och jag upprörs inte ett skit faktiskt.

Nej jag talar om Ola Toivonen. Säkert en trevlig och fin kille privat, men det som hände på Malmö stadion igår är inte acceptabelt. Jag har här på Grogg ett flertal tillfällen konkretiserat och ibland försvarat filmarna. Men igår lyckades Ola definiera Mats Rubarth på två sekunder, något jag inte ännu klarat av på flera år här på en av världens allra största blåvita bloggar. Först en ful armbåge i nyllet, sedan en Rivaldo-filmning. Mer evil än så blir det nästan inte. Möjligtvis att Gattuso kan lyckas, men knappast troligt. Fiaskot fullbordas av en varning till samt lite skandalartade scener efter matchens slut där han blir ivägputtad av en feg öchötte. Fan vad pinsamt.

Livet från den ljusa sidan

De senaste veckorna har varit en serie välriktade sparkar mot våra blåvita testiklar. Den första sträckta vristen i klockspelet stod en skotsk rättsskipare med Pichi Alonso-ambitioner för när han misstog Hjalmar för en isländsk handbollsspelare och berövade oss världens chans till en höst i fotbollens finrum. Ett trauma som jag om 15 år kommer berätta om liggandes på en terapeutsoffa kramandes en kudde. Som om inte det var nog så gav tränartrojkan bort SM-guldet när de vägrade flytta på en vilsen Tobias Hysén som var lika hemma på vänsterbacken som jag i köket. 2-0 i Peking klarade spelarna av att tappa helt utan hjälp, även om ORO gjorde sitt bästa för att hjälpa till. Kvar blev vi supportrar lämnade med ett ömmande skrev och en känsla som om någon när och kär hade dött.

Men de säger ju att tiden läker alla sår och så här ett par dagar senare så ömmar kulorna lite mindre och vi kan börja att se och uppskatta det vi faktiskt har. Vi haren trolig cupfinal att se fram emot, vi har en UEFA-cup-plats så gott som i fickan och på varje promenad vi tar till och från "Nya" Ullevi så ser vi en vacker och inbjudande fotbollsarena växa upp. Dessutom är det fortfarande mindre än ett år sedan vi firade vårt artonde SM-guld i ett helt underbart domedagsregn.

Så när vi ligger där i vår mest självömkande fosterställning så bör vi stanna upp och bara minnas en sak. Vi var bara ett stolpskott ifrån att vara IFK Norrköping.

Sportprofiler jag minns - Steve Archibald

Jag erkänner, jag tillhör en av de där Tipsextraromantikerna som Bruce har en lätt nedlåtande attityd till. När jag, Rolle och Nisse bänkade oss framför TV2 för att se Leif Larsson,
Tomas Simson eller Fredrik Belfrage så var det oftast lag med ganska likalydande figurer som uppträdde. En typisk Tipsextramatch som jag minns det var Wolverhampton mot Sunderland eller Sheffield United mot Queens PR. Kamp, lera, snö och inlägg är de bestående intrycken, men jag älskade det.

Men då och då visade de Tottenham och då framträdde en man med sitt självklara självförtroende, sina sideburns, smala kropp, tajta shorts och fulmål på rad – Steve Archibald! Jag är ingen Spurs-fan men till denne kille som stack ut i de leriga drabbningarna på Tipsextra hade jag en särskild hatkärlek. Hans enkla målgester med en hand i luften eller (om han var riktigt glad) med två händer i luften och ett leende från öra till öra är sådana ögonblick jag minns från min ungdomstid där lördagseftermiddagarna var vikta åt Tipsextra. Han var mellan målgesterna arrogant, tjötig och allmänt jobbig men det är kanske därför jag minns honom mer än många andra lojala kämpar i Wolves eller Leeds som passerade revy under dessa magiska år på 80-talet.

Gör om, gör rätt, SVT!

Efter SVTs otroligt lyckade satsning Vinterstudion, som var det bästa sportprogram i TV som kommit fram de senaste fem åren var mina förväntningar höga på SVTs OS-bevakning.

På grund av att jag har ett jobb att sköta kan jag endast se små ögonblick på morgnarnas och dagarnas sändningar så min tyngdpunkt ligger på kvällssändningarna och jag är lite besviken. Kristina Kappelins inslag om lagfinalerna i gymnastik var fullständigt lysande, bättre kan det inte bli. Även jag som är ganska ointresserad av gymnastik satt fängslad framför TVn med halvöppen mun. Sportkommentatorerna i sändningarna håller överlag god klass och bisittarna likaså. André Pops är som vanligt duktig men att han börjat flamsa är en liten besvikelse

Pops flamsande beror på att även SVT drabbats av det broder Bruce kallar TV4-fieringen. Momenten där nästa dags sport presenteras med någon aktiv i full mundering som skall brottas/fäktas/skjuta pil och sedan skoja med Pops är bara jobbigt. Avslutningen med Olssons hörna är så nära TV4 man kan komma, dvs flams, trams och roliga timmen-känsla. Det som skiljer från TV4 är att internskämten än så länge lyser med sin frånvaro, men de kommer nog i nästa vecka. Att SVT köpt över Olsson från TV4 för att göra ett sådant här program är slöseri med mina licenspengar. Pengarna borde gått till Tom Alandh istället.

Glimtvis bevisar SVT att de fortfarande är bäst på sport i TV om de vill, men de har alltför mycket tagit efter pajaserierna i andra kanaler. Varför inte ta vara på SVTs styrkor istället för att ta efter något mycket sämre?

Jag hoppas innerligt att Vinterstudion återkommer till vintern och då behåller samma kanonformat som i vintras. OS-sändningarna är klart sämre.

Säkra tecken på kommande kris

De senaste åren är det en del klubbar som tagit stora ord om visioner och affärsplaner i munnen men inte lyckats åstadkomma särskilt mycket. De borde lärt sig av andras pinsamma försök. Här är några säkra tecken på att en klubb snart kommer deka ned sig sportsligt.

Tar fram en vision mot Europa
Man gaggar om Europa, glömmer fokusera på den allsvenska lunken och står med byxorna nere mot Sundsvall och Ljungskile. Resultatet blir olönsamma, trista femteplatser.

Säger sig ta fram en långsiktig plan
Femårsplaner var omodernt redan vid Stalins död, men snack om långsiktig planering kan få massan tyst ett tag. I själva verket rör sig lyckosam, långsiktig planering ofta om att våga hålla fast vid en tränare (ex Kalmar FF, Elfsborg). Utan kortsiktiga framgångar har man sällan råd med långsiktiga.

Marknadschefen uttalar sig om varumärket
Marknadschefen tillsammans med en charlatan uttalar sig i intervjuer om det starka varumärket som någon undersökning (framtagen av charlatanen) visar. Måste vara skönt att hänvisa till något så diffust som ett varumärke istället för att leverera sponsorkronor. Först när det går att belåna ett varumärke tror jag på dess värde.

Börjar använda en presstalesman
Våra vänner sanningssägarna i media skyr presstalesmän som pesten och artiklarna blir därefter, vilket i sin tur tänder missnöje i supporterleden bland de som tror alltför mycket på medias beskrivningar.

Bygger en "organisation för Europa"
Man anställer ett antal människor extra på kansliet. Stödfunktioner och administration utökas och fokus i klubben blir mer på att sköta administration än att köra ett fotbollslag. De interna murarna reses och kostnaderna ökar dramatiskt.

Följer konsekvent en spelidé
Oavsett motstånd skall man spela på samma sätt. Resultatet blir pinsamma förluster mot blåbärsnationer i Europacuperna och efter ett och ett halvt år är man sönderläst i Allsvenskan.

Skall tjäna pengar på annat än fotboll
En riktig rysare. Naiva idrottsledare drömmer om att driva butiker, hotell, restaurangverksamhet och evenemang (typiska konkursverksamheter), istället för att koncentrera sig på att få ihop ett riktigt bra fotbollslag och tjäna pengar på det. Resultaten blir stora svarta hål i skattkistan och ett uselt fotbollslag.

Varför vill ni inte fakturera då?

I fredags var det ett stort kalas i Stockholm där man skulle fira 08:ornas dag. Ett stort utedansgolv i centrala Stockholm med mera ordnades. Pga den förväntade folkmassan inkallades ett stort polisuppbåd för att övervaka händelserna. Den extrainkallade polisstyrkan var större än den brukar vara inför ett fotbollsderby (med tillhörande extrakostnader). Det blev också en ovanligt stökig natt och efteråt hördes kommentarer från hjärnorna bakom festen att det minsann varit en lyckad fest men som vanligt är det ett fåtal som ville förstöra genom att droga och slåss.

När jag läste detta slog det mig att det är precis så här det låter efter stora fotbollsmatcher som varit stökiga. Skillnaden är att när det är fotboll inblandat så är det många som ställer krav på att klubbarna skall betala för polisbevakningen på sta'n. Inga sådana krav har rests mot arrangörerna efter 08-natten.

En vanlig helgkväll är det rejält stökigt i de krogtäta distrikten i våra städer men jag har inte läst att någon vill att krogarna skall faktureras för den extra polisbevakningen som krävs för att folk med dåligt självförtroende super till på krogarna och sedan måste slåss. Inte ett enda borgarråd har framfört tanken på att fakturera Stureplansgruppen för deras stökiga svans.

Ventilation

För mycket ostfondue. Det har varit min förklaring till alla c:a 1000 personer som frågat vad det var som hände i lördags. Maträtten ostfondue brukar bestå av 3-4 olika sorters ostar vilka smälts ihop med sprit samt (om det är lite fancy) kantareller. Skitgött, men bara ett problem. När du sköljer ner osten med någon form av vätska som är i närheten av kylskåpskall, så stelnar osten i magsäcken varpå du får den alpfranska motsvarigheten till paltkoma. En åkomma som kan sitta i, i uppemot en vecka. Här har vi förklaringen till de sega benen i laget. Att SteReO behöll Hysén som vänsterback matchen ut, bevisar också att den alpfranska paltkoman också påverkar ditt omdöme att ta förnuftiga beslut. Tex jag själv, flyttade ifrån mitt älskade Annecy. Hur kunde jag?

Min riktiga OS-feber har aldrig riktigt velat infinna sig. Många vill få OS till de Obskyra Sporterna, med sina dubbeltrap, singeltrap och 671 olika sorters simtitlar. Bröst, rygg och fjärilssim känns nästan som aningen mer menlösa som trav, klassisk stil i skidåkning och gång, men bara nästan. Men vad är egentligen definitionen av en Obskyr Sport? Spontant känns det som om det är alla de sporter som inte är fotboll. Vilket väcker ännu en i raden av frågor om vad fotbollen har i OS att göra.

Efter debaclet på St Jacobs Park, kände jag en enorm stolthet över mina blåvita änglar. Inte riktigt samma känsla jag hade efter samma resultat på Eyravallen....11 matcher på 33 dagar (eller var det 34?) tog väl ut sin rätt om man dessutom räknar in resor till Norrland, Norrland, Stockholm, Italien och Schweiz. Vi borde vilat fler i lördags. Eller åtminstone vilat så många som möjligt. Onsdagen och lördagen innehöll en hel del kontraster. Kontrast över Blåvitts spel, nivån på domarbedömningar (i Sverige får enbart mittbackar gå upp i rygg) samt varför i helvete man bara får ha 16 man i truppen i allsvenskan till skillnad från internationell fotboll. Detta innebär att du måste vara allround för att få sitta på en allsvensk bänk. En ung och spännande högerytter på väg upp i karriären, hålls utanför truppen på grund av att han inte är användbar som forward alt. högerback. I en redan körd match, kan man låta denna unga och spännande spelare få hoppa in och ge honom nyttig erfarenhet av allsvensk fotboll. Vid bortamatch sitter han i stället hemma i soffan och gnäller.

De som känner mig, vet att jag inte tillhör skaran av Samuel Wowoahs allra mest hängivna beundrare. Men man får ändå respektera hans förmåga att fixa frisparkar lika billiga som en salongsberusad 16-årig kille på midsommarafton som bestämt sig för att just i kväll, skall oskulden ryka....Då har jag svårare att respektera hans oerhörda mod att våga gå fram och gruffa med Robin Söder efter att den senare fått en frispark emot sig för en lätt knuff i ryggen. Vad ville Sammy bevisa med det? Att han minsann inte tänkte vika ner sig mot någon som föddes efter händelserna på himmelska fridens torg? Coolt, Vinnie Jones är nog avis som fan Sammy.

Appropå Kina och OS. Vi borde bojkottat. Det går ju åt helvete i alla fall. Ungefär lika mycket åt helvete som Billy Ohlssons liveanalyser. I lördags hävdade han att ÖSK tvingade Blåvitt att slå långa bollar för att i nästa mening förklara att man hela tiden tillät IFK att spela sig igenom mittfältet alldeles för lätt. Det senare stämde väl kanske lite bättre ety vi i vanlig ordning inte började toktjonga förrän det inte fanns någon kvar på planen att skarva toktjongarna till. Forwardsparet Walle-PW´s återkomster på planen känn som ett levande bevis på att vårt tränarteam ännu inte riktigt klarat av att komma över myten om sig själva.

Vad gäller domare Åke, så var han i alla fall hyfsat konsekvent. Det får man ge honom. Martin Hansson har dock ingen som helst heder. Ragnar Sigurdssons varning från HIF-matchen står kvar i statistiken, vilket är rätt pinsamt med tanke på att dom alltid ser sina matcher i repris.

Men allt är inte skit. Arenan bara växer och växer. Snart börjar jag nästan tro på att det bygget blir av. Och som ni kan se på bilden nedan så är ju gräsmattan redan finare än den på Ullevi.

OS och allsvensk lunk

Jag älskar OS. Jag är inte riktigt så illa däran som många andra som måste se allt, men OS är som att gå på musikfestival. Du har några artister du vill se, några du är nyfiken på och sedan råkar du se och höra artister du nästan aldrig hört talas om, varav några du fastnar för och sedan följer. Precis så är det med OS. Jag ser fram emot friidrotten, är nyfiken på cyklingen och sedan upptäcker jag hur jag andlöst följer forspaddlingen med hög puls och hejar som tusan på en bågskytt. Vinter-OS är den stora högtidsstunden men sommar-OS duger bra också. Det enda jag inte begriper är dessa storvulna invigningar och avslutningar. Det enda sådant spektakel som gjort intryck på mig var när Mischa grät vid avslutningen 1980.

Som kontrast är Allsvenskan tillbaka i lunken. Vi tog med sonen till pitten, ballen, Eyravallen för hans första besök på en allsvensk match. Det skulle jag inte ha gjort, nu är han jinxad och kommer inte att få följa med något mer. Det är naturligtvis hans fel att Blåvitt uppvisade ett håglöst spel och att man experimenterade med Hysén som ytterback och fortsatte att låta Hysén agera vägkona i 93 minuter istället för att snabbt byta ut honom när han kom fel för fjärde gången. Ingen skugga skall falla på tränarna. Jag lovar härmed att hålla sonen borta från de allsvenska arenorna så att vi kan börja vinna igen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Kan inte Blåvitt vinna hoppas jag innerligt på Kalmar. Konsekvent ledarskap, många mål, bra värvningar (Ingelsten!), satsning på ungdomar, ingen stor kommunal sponsring, inte en massa dyngsnack om ”kommersiell satsning”, bra och dåligt för svensk fotboll, manualer och annat. Dessutom länge bespottat av många proffstyckare som sällan orkar utanför Stockholms län. Ett sådant lag är värt att vinna SM och jag tror inte att de skulle göra bort sig i ett CL-kval.

Kärleksförklaringar

Broder Daniel.

Nej, jag är inget stort fan. Jag är knappt ett fan alls. Men jag kan knappast förneka deras betydelse och direkta påverkan på att göteborgsindien håller världsklass. Idag gör dom sitt sista gig någonsin. Morrisseymaffian i stan blir sig aldrig lik.

Kajsa Bergqvist.

Jag saknar henne. Att se henne hoppa var en estetisk skönhetsupplevelse och i jämförelse kommer det kännas ovärdigt oavsett vem som vinner OS vare sig det gäller dam eller herrsidan. Jag är normalt sett en stark motståndare till alla sorters skönhetspoäng vare sig det gäller reella som i backhoppning eller moraliska som i fotboll. Men Kajsa är nog nästan värd ett undantag.

Anchor Steam.

The Doors, John Steinbeck, Red Hot Chilipeppers 1992 samt eventuellt Rage. I övrigt finns det inte mycket från Kalifornien som kan mäta sig med Anchor Brewery och Steam är nog favoriten ändå. Ölet är som den där sovmorgonen du suktar efter varje morgon i hela ditt liv. Det är allt du behöver, kräver, förtjänar. I salute you.

Mikael Dyrestam.

Var på Rambergsvallen i tisdags för att se J-laget möta Häcken. Mest nyfiken var på Mathias Ettéus hysteriska målform. Jag förälskade mig i stället i en svart back som heter Mikael. Inte ofta man ser en mittback verkligen lira back som Dyrrie gör. Till slut satt man bara och garvade åt hans aktioner. Ett flertal tillfällen klackade han i svåra lägen. Inte för att glänsa, utan för att just en klack i det läget, var det klart bästa alternativet. Den sortens spelsinne, brukar aldrig bli mittback i svensk fotboll. Det brukar dom stora bestarna med usel teknik och grym inställning bli. Nu fattas bara två års hård träning och 10 kg muskler. Sedan är han allsvensk.

Seb Eriksson.

Jag hade väl inga större tvivel om att Seb skulle lösa det han var placerad där för att lösa dvs bollhållande och kreativt/pretentiöst passningsspel. Däremot hade jag starka tvivel på att han skulle lösa grovjobbandet och närkampandet så bra som han gjorde och hade föredragit Gustav bredvid honom. Å andra sidan föredrar jag Gustav alltid, oavsett.

Sven-Eric Liedman.

I en lysande artikel i GP i veckan skrev han så här:

Kommunism och kapitalism har visat sig vara en vinnande kombination. Båda trivs med slutna styrelserum där de stora besluten fattas. Vilken effektivitet om man varken besväras av tjatiga fackföreningar eller klagande medborgare!

Förvisso känns det moraliskt betänkligt att hora ut sig i Öisposten-koncernen. Men vem är jag att klaga?

Lotta Shelin.

Hela hon är en uppenbarelse. Grym på fotboll, verkar sympatisk, het som chili och fotbollsintresserad i allmänhet. I ungefär den ordningen. Perfekta flickvännen?

----------------------------------------------------------------------------------------------

Slutligen vill jag även avlägga en särskild hyllning till Robin Söders begynnande skepparkrans. Det skall synas att man är bohuslänning.

Bygg och inredning

Vi bygger om och till hemma och innan vi började med det så köpte vi ett antal heminredningsmagasin för att få inspiration. Jag tröttnade dock rätt snart på den märkliga bild av svenska hem som man får där. Alla medverkande hittar superfynd på loppis, har tre välartade barn, "intresse för inredning", jobb med mycket resande så "att de får många influenser" och till råga på allt så har de gjort de varsamma renoveringarna själva. Inte alltför sällan så har de redan vid 40 års ålder varvat ned, lämnat storstan och varsamt renoverat en skånelänga med magnifik havsutsikt. Jag misstänker att var och varannan artikel är hyfsat idealiserad och förljugen.

Som omväxling skulle jag vilja läsa den osminkade versionen om hur det egentligen gått till. Om de rödbrusiga, svettdoftande litauerna som bodde i husvagn på bakgården i ett halvår, om de kvittolösa utbetalningarna till den lokale grävmaskinisten, om avloppet som havererade och stank i ett halvår, om hur de lurade den halvt senile bonden att släppa till den där extra marken så att de fick havsutsikt, grannfejden pga familjens nedsågande av skymmande träd och om parets äktenskapsproblem pga den påfrestande renoveringen.

Jag skulle vilja se ett inredningsmagasin med lite mer praktiska råd. En hantverkarparlör så att man inte står där handfallen när de talar om för mig hur dyrt det kommer att bli pga något jag inte har en chans att förstå vad de snackar om. Varför inte tips om bra skyddspapp som inte ens en rörmokare kan få in sin smuts under och förstöra trägolvet. Dessutom fler råd om hur man piffar upp sin 70-talslåda av mexitegel eller fuktdoftande sommarstuga från 40-talet till en rimlig kostnad.

Sedan är det alla inredningstrender. En av de mest korkade trenderna på senare år är "Lounge-stil". Varför skulle man vilja ha ett hem inrett som en hotellobby? En lounge är en plats för väntan och flyktiga möten, är det verkligen det man strävar efter hemma (efter ungkarlstiden)?

Det är över nu

Så tog grädden på moset slut för den här gången. Snöpligt bortdömda och festen var slut, lamporna tändes och publiken gick ut. Jag hade räknat med avancemang, men så är jag usel på att tippa Blåvitt också.

Jag tror och hoppas att Blåvitt inte bara fokuserat på CL-kvalet och nu låter insatserna i Allsvenskan självdö så att vi slutar på en femteplats. Så som det blivit för de senaste årens CL-kvaldeltagare från Sverige. Ni vet min inställning till Champions League-spektaklet. Det är bara grädde på moset och för mig har hela tiden Allsvenskan varit det viktigaste så jag slutade gräma mig ganska snabbt över förlusten. Jag hoppas att spelare och ledare har samma inställning.

Framförallt hoppas jag att de inte ältar domarinsatsen igår. Hur förödande sådant gnäll är för moralen kunde vi se hos svenskarna i EM som helt tappade koncentrationen på Rysslands-matchen pga någon lätt knuff på Rosenberg. Förresten, skotten är proffsdomare och då skall man automatiskt bli så mycket bättre hävdades det för någon månad sedan. Nej, jag är inte helt övertygad om att det där med proffsspel och proffsdömeri automatiskt höjer kvaliteten.

På lördag är det match på Behrn Arena, då har vi glömt gårdagen och tar upp kampen med Elfsborg om guldet. Tyvärr tror jag Kalmar kroknar när guldet hägrar inom räckhåll.

Allt är redan sagt

Nu har det gått en timme. Jag tror allt som finns att säga om eländet, redan är sagt. Vad finns att diskutera, analysera, kritisera? Vad är uppe för diskussion?

Allt är redan sagt, förutom möjligen en sak. Älska Änglarna.

Älska Änglarna. Älska de blåvita ränderna, de hundrafaldiga landslagsmännen och tonåringarna med punkattityd. Älska att hur många miljardärspissrövar FuCking Basel än har som pumpar in pengar hos dem så är dom blott en salamandertass i det dinusaurieavtryck Änglarna gjort i europeisk fotbollshistoria.

Älska oss, älska er, Älska Änglarna.

Insnöat event

Mina fördomar säger mig att c:a 90% som läser här har pung. Detta inlägg är en fråga till er andra.

Tänk tillbaka till november 1995, när hela Göteborg med omnejd snöade igen? Har ni ett leende på läpparna? Det har jag. Att snöa in är underbart. Men vad snöar tjejer in på?

Under veckan som gått, har jag fått en alldeles briljant idé. En idé som hyllats reservationslöst och många och sågats totalt de övriga tio procenten. De har inte förstått tjusningen och att fråga vår egen Becka är inte lönt. Hon diggar metal, fotboll och Gudfadernfilmerna. Hon är liksom redan indoktrinerad i det manliga nörderiets ingrodda härligheter. Idén då. Jo jag gjorde en reflektion över det nationella ursprunget i min ölkasse från systemet. Det liknade andra världskriget. Tänk att styra upp en helkväll med andra världskriget som tema där ölflaskor representerade nationernas trupper. Tänk en kväll där du blir full på finöl och lär dig nya, fundamentala kunskaper och Hitlers generaler samt de franska motståndsmännens tricks för att nå ut till sina fränder med information. Tänk hur någon talare ställer sig upp och citerar Churchill varpå man skålar i Boddingtons, att någon redogör för Pattons truppförflyttningar och man höjer armarna och sänker en Achor steam. Och vad är det för fel i att låta en Bitburger och en vodkashot representera Hitler-Stalin pakten?

Så tjejer. Hur är detta inte en bra idé?