Om lata journalister

Hur skapas en schablonbild? Om att Daniel Andersson bara passar i sidled, att KFF är tråkiga, att IFE spelar rolig fotboll och att engelsmän inte filmar? En teori kan vara marknadsföring, ett budskap hamras in så att det hamnar i folks verklighetsuppfattning (vilket diskmedel räcker längst och vilken bil är säkrast?) och att journalister då finner det för omöjligt att knyta an till en annan kollektiv verklighetsuppfattning än den redan befintliga. En annan teori kan vara att givna verklighetsuppfattning redan existerar pga tidigare erfarenheter och journalister välvilligt förstärker den.

Jag gillar inte användandet av schablonbilder. Det är ett resultat av en ovilja att tänka själv. Lathet, ointresse och idioti ligger bakom. Svenska sportjournalister är alltför ofta lata. I dagens GT hyllar Lühr Blåvitts tränarduo för deras mod att ta obekväma beslut, han var överraskad av detta och hade befarat en alltför mysig stämning bland alla gamla polare uppe på det gemytliga och natursköna Kamratgården. En sådan uppfattning är enbart resultatet av lathet. Ingen jag känner som kan Blåvitt gjorde kopplingen att rekryteringen av Rehn-Olsson skulle bidra till mer mys och gemyt, snarare mer krav, hårdare miljö och mindre pjosk. Jag kan inte ett skit om hockey, men när Tommy Sandlin så hastigt avled i vintras beskrevs Tommy Sandlins Brynäs under 70-talet med Stig och Börje Salming mfl. som en samling vinnarskallar ledda av en framsynt ung tränare, där ingen accepterade mindre än 100% av sina lagkamrater och som aldrig höll inte sina åsikter för sig själva. Allt för lagets väl och ve. Så kan Roger Gustafssons IFK Göteborg beskrivas också. Det är nästan identiskt och det är detta som Håkan Mild genom sina rekryteringar vill återskapa. Den hårda skolan att fostras i, i fäders spår för framtids segrar. Mesproppar och barn till curlingföräldrar kan göra sig sina besvär annorstädes. Vi är i the winning-buisiness.

Så alldeles oavsett hur mycket Benno Magnusson skrattar åt sina egna skämt när han lirar old boys fotboll på lördagar, oavsett hur stora snusar Johnny lägger in på kamratgårdsdagen, oavsett hur delikat Guns pytt än må vara samt oavsett hur vackert än ljuset reflekteras i topparna i ek, bok och björk under en morgonträning uppe i delsjöns naturreservat, så är det inte för gemytet som Stere-O har stämplat in. Det är inte för att dra gamla anekdoter om Galatasaray borta 94 eller för att dra kukskämt om Rolle Nilsson och Dick Last. Det är för att vinna.