Projekt bootylicious

I min strävan om att samla på mig maximalt med DKI-poäng har jag börjat jogga. Första joggingturen gick inte riktigt som förväntat för att uttrycka mig försiktigt. Men den historian tänkter jag inte ta upp i offentlighetens ljus. En historia ni får fjäska rejält för att höra för att sedan önska att ni aldrig hört samt dessutom respektera mig lite mindre. Nåväl, idag var det dags igen. Allt snack om att må bättre, bli snyggare, sova bättre och allt det skiter jag i. Jag springer av vidskeplighet för att Blåvitt skall vinna. Det är den enda motivationen jag behöver samt den enda motivationen som fungerar.

Jag hatar att springa. Dagens tur var nästan lika jävlig som den första. Alldeles för varmt för fysisk aktivitet. C:a halvvägs in i sjukommafyran kommer en brant uppförsbacke, sedan en liten platå, ytterligare en uppförsbacke, ny platå och slutligen en brant jävla S-kurvad uppförsbacke. När du är uppe på krönet är du totalt jävla finito. En vacker dag kanske jag är vältränad nog att fortsätta springa i stället för att stå dubbelvikt och hyperventilera. I det läget är det extremt svårt att motivera sig att fortsätta springa efter din lilla vilopaus. Hela din kropp ber dig att ge upp och gå hem närmsta vägen och när du väl stapplar igång de första stegen igen så känns det som om benen är inlindade i ett decimetertjockt lager av dyngsur ylle.

I det läget kan bara en bra låt i hörlurarna rädda dig. Musik borde vara dopingklassat, annars fattar jag inte varför Mustafa Mohammed och dom övriga frivilligt avstår. Jag vet av egen erfarenhet hur benen blir lättare, lungorna fylls med syre och humöret stiger när Brucan & the Seeger session band, går upp en tonart i Jacobs ladder, hur du med mord i sinnet tar dig an en uppförsbacke till know your enemy med Rage samt hur en banjoversion av house of the risin´ sun inte ens kan få Mats Härd att sluta le.

Sjukommafyran var till slut övervunnen igen. Lycka att det var över och för en gångs skull slarvade jag inte med stretchningen. Då händer det. En 12-poängare susar förbi. En sådan där riktig jävla puma/lokatt/superhjältebrud. Vad gör man då, går hem? Nej DKI poängen förbyttes snabbt i en nominering till flåsande fula gubben-awards, så jag tog rygg och hängde med i 1,5 km till (på behörigt och icke besvärande avstånd). Något annat vore oförskämt. Så dagens ros till dig, okända superhjältetjej för att du förbättrade min fysik en aning. Och räcker inte rosen, så unnar jag dig 10 sekunder extra framför spegeln. Det är du värd.