Åklagare och domstol i ett

Det blir allt vanligare med att media hårdbevakar våra rättegångar och ibland hela förloppet från misstanke/gripande till dom. Bevakningen sker ofta genom subjektiva journalisters tangenter och munnar. I dagarna har detta accentuerats i en rättegång och tidigare har vi sett det i flera uppmärksammade rättsfall. Principen att alla är oskyldiga till dess att de fällts i alla instanser är verkligen inte helig hos vår journalistkår.

Dramaturgin är alltid densamma. I samband med ett gripande eller misstanke runt några personer läcker polis/åklagarsida lite lagom info till media som då blir lydiga redskap i åklagarsidans händer. Utpekade personers bakgrund redovisas i mittuppslagen och texterna är skrivna så att det sällan råder något tvivel om de misstänktas skuld. Redan här bestämmer sig förmodligen en stor del av den allmänheten för skuldfrågan. ”Klart de är skyldiga”, ”Ingen rök utan eld” och liknande uttryck hörs på arbetsplatser och vid köksborden.

Strax innan tingsrättsförhandlingarna sammanfattas förloppet under rubriken ”Detta har hänt”. Fortfarande med en förkrossande övervikt av åklagarsidans åsikter och ”bevisning” i materialet och andemeningen är att äntligen skall rättvisa skipas och de utpekade skall innanför lås och bom. Skuldfrågan är avgjord i media.

Är det riktigt vämjeligt så sitter utsända från media och direktrapporterar från rättegången med egna subjektiva värderingar som ”Han suckade uppgivet”, ”Han svävade på målet”, ”Hon grät förtvivlat”, ”Han klämde fram krokodiltårar”. Jag har alltid undrat hur en enskild reporter kan avgöra om någon suckar av lättnad eller uppgivenhet eller om tårarna är äkta eller spelade och varför journalisten ser som sin uppgift att tolka det i en rättssal? Efter varje rättegångsdag kastar sig krönikörer på tangenterna och sprider nya subjektiva åsikter om skuldfrågan och folks trovärdighet utan att ens ha varit där, än mindre har kunskap om lagstiftningen på området. Tyvärr tas dessa ofta okunniga tyckanden alltför ofta för sanningar av läsare och lyssnare.

Tingsrättsdomarna tenderar att ofta döma som media/folkopinionen vill. Kanske är det lekmännen till nämndemän som tar alltför stort intryck av vad de läser och hör. Jag tror inte ens en nämndeman kan vara helt opåverkad och utan åsikter när det är rättsfall som dagligen breder ut sig över tio sidor i tidningarna.

Ibland överklagas domarna och hovrätten får sätta tänderna i fallet. Vid det här laget har de flesta medier tröttnat. Kanske medvetna om att i hovrätten har opinionen mindre betydelse för domarna än i tingsrätten där några lekmannanämndemän får vara med och fatta beslut. Om hovrätten skulle komma fram till en dom (ofta avvikande från tingsrätten) som inte faller medierna och den efterföljande opinionen på läppen kommer kraven på ändrad lagstiftning som ett brev på posten. ”- Vi vet att de är skyldiga och om inte lagarna räcker till för att fälla dem måste vi ändra på lagarna” tycks vara den allmänna uppfattningen.

Straffet att hängas ut i media är ofta kännbarare än vad ett straff i domstol kan medföra och skrämmande ofta är media både åklagare och domstol samt delar ut straffet. Har du dessutom hängts ut i media är dina utsikter att få kompensation mycket små. Det är något alla som pysslar med någon typ av opinionsbildning bör tänka på oftare. Det innefattar även folk som skriver bloggar och vräker ur sig på Interent-forum.

Sådant här gör också att det är farligt när tredje statsmakten leker rättsväsende. Återigen är det TV4s fd stjärnreporter som varit framme.