Ett melankolikbarns bekännelser

Drakar lyfter i motvind. Rehn eller om det var Olsson yttrade dessa ord när det under årets säsong såg som mörkast ut. Och lyfte, det gjorde vi. Jag personligen däremot har inte höjt mig ett smack. Det är en ganska anmärkningsvärd skrivkramp jag legat inne med. Även om jag sköt alla dylika tankar långt bortom det direkt medvetandet, så insåg jag nog efter Råsundasegern att det var vår tur i år. Vi var bäst, vi hade tur och ville mer än alla andra. Det måste varit därför jag tog emot guldevangeliet med sådan förbittring. Jag var bokstavligt och bildligt talat i okänt territorium det vill säga i Skarpnäck, Stockholms Partille. Lördagen därpå vanns guldet av bara farten och visst var jag nervös, visst jublade jag, visst stormade jag planen och givetvis firade jag det. Men bara pliktskyldigt. Inte av den där genuina villkorslösa tokglädjen. Den infann sig aldrig. Jag börjar kanske inse varför.


1997 förlorade IFK Göteborg guldet i sista omgången. Jag mottog beskedet med en axelryckning om att "man kan inte vinna guld varje år". Under våren 1998 egagerade jag mig allt mer och sedan var jag fast. Fram tills dess hade Blåvitt varit bättre än jag förtjänat, nu var det plötsligt tvärtom eller i alla fall annorlunda. Guldets återkomst till kamratgården kändes plötsligt viktigare än nästan allt annat. Blåvitt blev mina olyckliga förälskelser under tonåren. Något att projicera dina vedermödor på i din privata jämmerdal. Om vi bara vann, skulle allting ordna sig. Yeah right. För när vi väl vann, hade jag plötsligt ett liv att ta itu med. Något som inte ens Stig Håkan Mild har så stort inflytande över. Och ett liv är fan så mycket svårare att ta itu med än att sitta framför datorn och svära över att en linjeman inte godkände det där målet som Bjärsa gjorde på Råsunda.

Men säg den olycka som varar och det finns ju inget gott som inte för något ont med sig. Blåvitt är och förblir en färskvara, den mörka hösten är över. Nu är det vinter ety frustrationen och bitterheten börjar komma smygande så smått igen. Vi har ingen förstemålvakt, flera ordinarie spelare är på väg bort och en serie, den längsta sedan 1958 väntar där alla lag vill slå oss extra mycket samtidigt som vi kommer kvala till CL och tvingas släppa spelare till EM i Österrike (som för övrigt kommer gå åt helvete). Fast jobb, giltigt leg, körkort, betalningsanmärkning. Vem orkar bry sig om dylika småsaker när Alexandersson har ont i knät? Tack för i år Blåvitt, tack för att ni finns och kommer att fortsätta finnas. För att ni bjuder på kärlek och hat, glädje och sorg i en allt gråare del av en allt gråare värld. På gott och ont, skapar ni mening. Och det är vad vi melankolikbarn lever på.

Till sist.

* Nu har det gått tre och en halv timma sedan Jan Malmsjö i år igen faktiskt lyckades göra en parodi på sitt föregående framträdande på samma scen. Han gör det i år igen. Tack Jan, för att du genom din uselhet, ger mig bättre självkänsla. Om han är det bästa Dramaten har att komma med som efterträdare till Maggan Krook och Jarl Kulle, så förstår jag att Persbrandt lämnade det sjunkande skeppet så fort det gick.

* Appropå Dramaten. Ingmar Bergman har dött. Tack Ingmar för att du dog just i år. Så att vi slapp den allra värsta hetsen kring Povel Ramels frånfälle med allt vad det innebär. Och tack Povel för att just du dog just i år. Så att vi nästan helt slapp undan från den nationella Tore Skogman-hysteri som skulle ha infunnit sig om han dött under 2006 i stället. Man skall inte håna de döda och jag hoppas självklart att de finner evig frid. Men hade jag gillat falska lovsånger, skulle jag fortfarande varit kyrklig.