....hur Galatasaray kände sig på Ali Sami Yen-stadion hösten 1994. Jag är egentligen varken bitter eller förbannad. Hur kan man vara det på en förlust som inte finns?
IFK Göteborg presterade idag på Ullevi den kanske bästa fotbollen hittills i år. ÖSK var vacker och skön, men samtidigt ett nervpiller med mycket tillsläppta målchanser fram tills dom gav upp, Gefle var rakt igenom perfekt såväl offensivt som defensivt, men mot ett rätt svagt motstånd. Idag möter vi ett meriterat lag och spelar nära nog helt perfekt.
Då går ämmäffäff och vinner med 2-1 efter att ha haft knappt ett skott på mål. Det är inte ens imponerande, hur kan något som inte finns, vara imponerande?
Alex är Alex, Ragnar är Ragnar, Sella är bäst på plan och Gustav bör nog efter de senaste två hemmamatcherna, räknas som en av allsvenskans absolut bästa balansspelare. Kanske nummer tre efter Ilola och djupleds-Daniel.
Glömt någon?
Tja, en skyttekung kanske...Nu när världens mest solbrände finne (Ari), drar till Holland så kan jag inte se någon allsvensk forward som gör det som Svarte-Marcus gör just nu i allsvenskan.
Fan vad bra vi är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
djupleds-daniel? antar du menar sidled, och han åt ju Gustav upp idag!
Själv har jag dock en del bitterhet att spy ur mig, måste komma ur mina ilskekramp först. Spelet lovade dock gott.
"hur Galatasaray kände sig på Ali Sami Yen-stadion hösten 1994..."
Klockrent, fullkomligt lysande kommentar!
Skicka en kommentar