Vi som hade allt....

”Vi var föregångare i att knyta till oss en stor internationell huvudsponsor. Han var oljeshejk, rik och hans företagsnamn prydde våra tröjor. Sedan insåg vi före alla andra potentialen i att värva sydamerikanska spelare, och vilka brassar, zambier och andra vi fick som förgyllde vårt spel på plan. Dessutom hade vi välvilliga privatpersoner som skänkte pengar långt innan Djurgårdens IF FF AB började kalla det för riskkapital. De var till och med så snälla så att de lånade ut pengar och sedan efterskänkte lånen. Sedan startade vi riskkapitalbolag och kunde håva in nya friska pengar att finansiera spelare för. Att vår förening sedan stod helt utan äganderätt och därmed inkomsträtt till dessa spelare gjorde visst inte så mycket för nu kunde vi värva en offensiv lintott från Degerfors som skulle få ännu mer fart på vårt anfallsspel. Nu spelar vi i Superettan och på Valhalla, en arena byggd efter våra förutsättningar. Vi har haft allt som de blåvita supportrarna längtar efter.”

Vad vill jag ha sagt med denna lilla saga om den anrika klubben från de östra stadsdelarna? Jo, mycket av det som vi blåvita önskar hett har Örgyte redan gjort. Riskkapital och enskilda storsponsorer är ofta som att kissa i byxorna. Det blir varmt och gott ett tag men sedan kan det bli kallt länge. Bygga upp stabila intäkter genom flera sponsorer och publik, det är genom sådant man blir en uthållig vinnare, inte genom att spela roulett på transfermarknaden med riskkapital eller ha navelsträngen till en enskild storsponsor. Man glömmer lätt att riktiga riskkapitalister vill ha bra avkastning på sitt kapital, annars är de inga riskkapitalister utan mecenater.