Men nu har vi alla fall en Ro-Ni. Inte fy skam det heller. Det skall erkännas att jag ännu inte sett Robin Söder spela, än. Jag vet inte ens hur lång han är och hur mycket han väger, hur mycket jag än har googlat har det inte gått att få fram. Det fanns en tid då Kim Källstömare och Johan Elmandrar inte gick till Blåvitt. Den tiden verkar vara förbi. I åldrarna P90-P92 i hela Sverige har vi nu det största alt. näst största löftet i vår organisation. Jacob Johansson, Kemal Mustafa, Robin Söder och Niclas Bärkroth. Lägg till Berg-kopian Ettéus samt 89:orna Erik Dahlin och Seb Eriksson, så får man nästan lust att ta på sig en fånig vit mössa och stämma upp i "och den ljusnande framtid är vår".
Några garantier för framtida stordåd finns det dock tyvärr inte. Det finns redan på tok för många exempel på briljanta could have been´s. Och även om några av dom ändå blir något, så kan det alltid gå åt pipan ändå (eller i alla fall Zürich).
Men för alla del, välkommen Robin. Jag väntar med att tokhylla dig tills jag sett dig spela. Eller i alla fall tränat. Äh! Let´s face it. Jag kommer haussa Robin Söder till skyarna and beyond, bara jag ser honom göra en tunnel på kvadraten. Det är ju trots allt silly season.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vad annat finns att göra innan försäsongsmatcherna än att haussa unga spelare? Lite av vinterns nöje.
Håller helt med. Alla går i taket för att vi värvat ett löfte till U-truppen. Jakobs insatser i år visar trots allt att det ofta är en bit kvar till Allsvensk toppnivå.
Det är ju skönheten i att värva unga spelare. Man kan hela tiden lovprisa dem i perspektiv av hur bra dom kommer att bli. Det är inte så lite som att tro sig ha halva inne på Vanessa Paradis. År ut och år in.
Självbedrägeriet är ett njutningsmedel fullt i klass med cigaretter och alkohol.
Skicka en kommentar