Cosi fan tutte

Rubriken förknippas kanske mest med en komisk opera av Mozart - musikens Maradona, men funkar också som standardförsvar kring italienska skumraskaffärer, när de avslöjas. Alla gör så.

Blåvitt skulle behövt ett standardförsvar igår. Blåvitt är ett lirande lag av ungdomlig grönska, entusiasm och framåtanda. Men även ungdomlig naivitet. Samtidigt som det känns upplyftande och hoppfyllt för framtiden, är det irriterande att förlora på det sättet. På taktik och små små detaljer. Mot ett samlat försvar hade Elfsborg i går i princip en enda uppspelsvariant. En lång, hög boll mot Mattias Svensson. Det enda som varierade var om bollen skulle slås mot mitten eller mot vår högerkant. Och M. Svensson fick igår på tok för bra betalt i form av frisparkar, inkast hörnor och andrabollar till medspelare. Elfsborg vill anfalla med mycket folk i andravåg, men vägrar ta några risker i speluppbyggnaden. Då skall man backa hem. Mot Elfsborg skall man backa hem. Cosi fan tutte, alla gör så. Men inte vi. Vi trodde att vi skulle kunna spela ut Elfsborg på deras egen hemmaplan. Det var naivt och vackert på en och samma gång. Det kunde till och med ha gått vägen. Men två av alla dessa onödiga fasta situationer satte stopp för detta. Elfsborg är nog bäst i Sverige på att göra mål på fasta situationer, Blåvitt är nog bäst i Sverige på att släppa in mål på fasta och Arne Erlandsen gråter av lycka och av sorg på en och samma gång. Drillo har flyttat österut...