Det var en sådan dag

Jag borde gissat det redan på morgonen.

På morgonen hade det lagt sig en isskorpa på framrutan. En sådan där lätt frost som det blir när sensommardaggen förvandlats till höstfrost. Frosten tog sin tid att skrapa av men snart rullade vi iväg mot pendelparkeringen. Precis när vi parkerade kom bussen och vi sprang mot hållplatsen. Chaufförerna där vi bor brukar vara snälla och vänta några sekunder om man kommer springande, men inte denne chaufför. Han stängde abrupt dörrarna och tog ut svängen lite extra för att inte köra på oss. Snopet besviket såg vi bussen köra iväg. Det var en sådan dag.

Kundmötet på morgonen gick ganska bra. De pressade oss en hel del första timmen men efter bensträckarpausen var det vi som tog tag i taktpinnen. Vi var dominerande hela andra timmen till dess att det var dags att runda av mötet. Då slänger motparten fram ett brev som skickats av en kollega till oss. Det brevet drog ner brallorna på oss och slog undan benen för hela vårt upplägg. Vi fick lämna mötet med en snopen besvikelse. Det var en sådan dag.

Lite tysta satte vi oss i bilen för att hitta ett lunchställe. Det är inte lätt att hitta ett sådant med ledig parkering efter tolv. Till slut hittade vi en P-plats alldeles utanför ett ställe som serverade husmanskost för 55 spänn, ett fynd. Dessutom fanns köttbullar med rårörda lingon och gräddsås på menyn. Jag tog en bricka och berömde den fina salladsbuffén som jag tog för mig av i väntan på de goda köttbullarna. Kvinnan framför mig fick sina köttbullar men när jag gjorde min beställning var de slut. Snopet besviket fick jag nöja mig med laxgratäng. Det var en sådan dag.

På eftermiddagen skulle en kollega bjuda på smaskig frukttårta. Jag satt i möte och kom lite sent. När jag förväntansfullt satte mig vid fikabordet visade det sig att vi hade några objudna gäster, visserligen höga chefer, men ändå. De tog de sista bitarna och jag som kom lite sent blev snopet besviket utan. Det var en sådan dag.

Efter jobbet skulle jag bege mig till Gamla stan och förenas med Änglarna och brorsan innan matchen. Jag skulle först bara göra en presentation på jobbet en halvtimme för ett gäng halvt intresserade utlänningar. De kom en halvtimme för sent, vägrade att lyssna och hade sedan hundratals ovidkommande idiotfrågor jag förväntades besvara med en ängels tålamod. Halvsju var vi klara, mobilens batteri var slut och snopet besviket konstaterade jag att någon uppladdning innan match var det inte tal om, än mindre få kontakt med brorsan. Det var en sådan dag.

Jag kom lite sent in på Söderstadion och såg ett märkligt, ängsligt lag i rött. I andra halvlek såg det klart bättre ut och vi hade 2-1. DIF hade 0-0 och vårt guld var fem minuter bort. Då klev Bosse Johansson-rejecten Petter Andersson in i handlingarna och pulvriserade guldhoppet efter tafatt försvarsspel. Mitt hjärta som dunkade av guldhoppets adrenalin stannade för någon minut och tillvaron svartnade och snurrade runt. Snopet besviket konstaterade jag att hoppet var ute. Det var en sådan dag.

På hemvägen spelade busschauffören någon radiokanal med gamla vinylminnen. Efter en stund kom Östen Warnebrings gamla slagdänga "Jag var tio minuter från Eslöv, tio minuter från dig" där Östen sjunger om en moped som ger upp tiominuter från i Eslöv så att han och hans käresta aldrig fick mötas. Slutet på en dag i Sven Nylander, Cliff Barnes och "Lillen" Eklunds anda ackompanjerades alltså av Östen Warnebrings vemodiga sångi en öde buss i ett månskensbelyst landskap. Gråten var nära. Det var en sådan dag.