Ny frilla

Råkade nyss joxa till en ny frilla framför badrumsspegeln. En bra dag, är jag vacker som en dag, nästan lika grann som St Håkan.

Det var med ett snett leende jag konstaterade vem/vad jag var lik och tänkte ja, kanske är det dags nu. Dags att ge upp, dags att börja inse Kents storhet, dags att sluta hoppas och i stället köpa allt med the Smiths. Att helt enkelt ge efter för det nordfinska tungsinnet, köpa några helrör och börja "gilla hockey". Dags att sluta drömma sig tillbaka till stordåd från en tid som flytt och dags att sluta drömma om de kommande.

Men jag vägrar. Jag vägrar fanimig se ut som Morrissey. Jag vägrar sluta hoppas. Kalla mig patetisk om ni vill, det skiter jag i. Jag kallar det hellre melankolisk trots. En frusen supportersjäl behöver sina "nästa år då jävlar" och det tänker jag inte låta någon ta i från mig. För nästa år då....då jävlar.

Nej Wernbloomfrillan håller en vecka till. Sedan får jag ta och klippa mig.