Det är ni som é konstiga och vi som är normala.

Visst. Att sätta bänka sig på Nya mitt i julstressen för att kolla på Royal League, är kanske inte något man skryter om i baren för att få ragg, men det finns dom som är värre. Idag kan man på SVT mellan kl 19-23:30 sitta och kolla på när folk äter. Vilken psykiskt frisk människa gör det?

Är man som jag uppväxt under 80-talet, ligger det ett romantiskt skimmer över vinterfotboll. Kolsvart himmel, två lysande pyloner som man ser från hela stan. Enda skillnaden i torsdags var att inte direkt hela stan bubblade av spänd förväntan som det gjorde på den tiden. "Det ska ju inte gå, men Blåvitt har ju överraskat förr" uttalades säkerligen på månget middagsbord. Nu låter det nog lite annorlunda.

Motståndet till Royal League har jag svårt att förstå mig på. I torsdags fick vi på Ullevi återigen njuta av Martin Ericssons speciella spelstil och rörelsemönster. Tanken slog mig att alla lag i Royal League har en Martin Ericsson i sina lag. Vi har till och med två. Närkamperna är hårdare, tempot är högre, de individuella misstagen är färre och domarna har vettiga direktiv och tvingas därigenom inte blåsa sönder alla matcher. Kort sagt, spelet i Royal League håller betydligt högre kvalitet än allsvenskan. Ändå gnälls det och bitchas i media över denna turnering. Samma gnällare som under året gnällt på allsvenskan kvalitet. Gnällarna fick upp ögonen för allsvenskans klass efter MFF´s kval mot Thun. Hallå! MFF i år var ett fall framåt. Dom slog åtminstone ut Maccabi Haifa. Det hade inte bajen anno 2002 klarat. Ej heller deras efterföljare.

Nu är det dock inte direkt den idrottsliga kvaliteten som man går och grunnar på så här på lördagskvällen. Det är vår lagkapten. Måtte han få avsluta på ett värdigt (och då menar jag vinnande) sätt.