Vad är grejen med Henke?

Dödligt trött på skinka och lax. Sprängande huvudvärk. En alldeles för stor snus under läppen och ett ölglas till bredden fyllt med nymalet, nybryggt, kölsvatt Zoega. Så börjar man dagen och tar del av morgonens nyhetsrubriker.

Idag basunerar Aftonbladet ut att Henke Larsson redan är klar för HIF. Stämmer det är det bara att gratulera HIF och unna di blåe en skadeglad tanke, då dom omöjligen till april kan mäkta med att ens bli det hetaste laget i Skåne med tanke på lokalrivalens spektakulära nyförvärv. Inte ens om dom fixar att värva Alvaro, som det varit lite snack om, skulle kunna toppa det. Om det däremot inte stämmer, unnar jag Aftonbladet en skadeglad tanke. Att basunera ut på det här sättet och sedan ha fel, innebär en strid ström av efterkloka supportrar som tycker om att maila och peta i deras sår. Hur som helst, blir det kul.

Men vad är grejen med Henke? Och då menar inte hans kvaliteter som fotbollsspelare. Länge var han en forward som inte var speciellt snabb, inte speciellt teknisk, stark, bra i luften eller smart. Och speciellt många mål gjorde han definitivt inte. Länge låg han i nivå med St Håkan i målsnitt för blågult. Han hade en rolig frisyr och det var det. Sedan hände något. Henke bröt benet och när han kom tillbaka, växte han enormt, gjorde mål på allt i såväl Celtic som landslaget. Henke blev stabil. Så varför spelaren Henke Larsson hyllas numera, har jag inga problem med. Men jag kommer aldrig förstå varför han är så folkkär. Mannen är så tråkig att blodet levrar sig i ådrorna, när han ger en intervju. Han har en häpnadsväckande brist på självironi och glimt i ögat. Det är därför reklamfilmerna för länsförsäkringar med manus och regissör, funkar så bra. För fina pengar, gör han en karikaktyr av sig själv.

De enda just nu som kan mäta sig med Henke i bottenlös tråkighet är väl egentligen Zlatan I och Tomas Johansson (tennisspelaren). Ändå är Henke folkkär och har så varit i snart 10 år.

Folkkärhet i Sverige kommer jag aldrig förstå. Magdalena Forsberg och Ingemar Stenmark kan jag förstå, men sedan stannar det. . Clüft och Olsson är lika outstanding i sina respektive grenar, men Olsson är inte ens i nivå med Stefan Holm, knappt Robert Kronberg. Patrik Sjöberg var Sveriges i modern tids bäste friidrottare och skulle avsluta med ett VM på hemmaplan, ändå omfamnade moder Svea Henrik Dagård och Sara Wedlund. Wilander var mer pålitlig, mer framgångsrik och hade mer personlighet. Ändå tyckte folk bättre om Edberg och Anders Järryd. Tomas Gustavsson var i sin sport lika bra som Gunde, men fick aldrig egentligen samma erkännande och så där fortsätter det. Hur blir man folkkär? Är det månne ett tvångsmässigt behov av att alltid vara alla till lags? Att fejka sin kaxighet och självförtroende? Att ställa upp i På Spåret och Hur gör djur, att släppa en singel, vad? Är det så, förstår jag på något sätt i alla fall varför jag aldrig riktigt har tålt de folkkära idrottarna, utan idoliserat dom som inte är det. Dom som går mot strömmen, säger vad dom tycker även när det dom tycker är kontroversiellt samt dom som helt enkelt går sin egen väg. För än idag ler i mjugg när jag tänker på när Patrik Sjöberg hånade Bengt Westerberg i direktsändning och när han promotade OS-kampanjen 2004, för Monaco.