Tre VM-veckor i olika skidsporter är nu över och eftersom jag är en skidsportsnarkoman så sitter jag nu med frossa, tomhet och sysselsättningsproblem. Till och med min ettårige son har lärt sig att säga heja-heja när det är någon skidsport på TV. Jag borde nog ha dåligt samvete för alla timmar han fått sitta med en kaffesörplande far i TV-soffan, men ibland tror jag barnen mår bra av lite otillbörlig påverkan. Blir han inte skidåkare blir han arvlös, det har jag talat om för honom. Jag har verkligen sett allt och jublat, våndats och misströstat. Plex välbekanta stämma vid Vasaloppsstarten och maratonsändning med Vasalopp, femmil och varm glögg med kardemummabullar blev en värdig avslutning på några härliga veckor.
Resultatmässigt är det framförallt Alpina VM som inte gick som jag trodde. Jag trodde att Anja skulle knipa två medaljer och så någon bonusmedalj för någon annan, men det gick snett från början i Val d’Isère. För egen del fick mitt självförtroende en boost när åkarna klagade på den svåra Bellevarde-pisten. Samma pist har jag själv flera gånger betvingat när underlaget varit blåis i kombination med pucklar stora som folkvagnar.
I Skidskytte-VM trodde jag på tre svenska medaljer och det tipset slog in, även om jag inte trodde att Jonsson skulle ta två medaljer utan jag trodde på en individuell herrmedalj, Jonsson-medalj och mixed-medalj. När Ekholm skulle åka mixed-stafett trodde jag dock att det var kört i det loppet. Det ser lovande ut inför Vancouver då laget skall vara på topp enligt Pichler.
Längd-VM gav också tre medaljer vilket jag tippade. Jag trodde i och för sig på två sprintmedaljer och medalj i herrstafett så det blev inte riktigt som jag trodde. Kalla och Södergren trodde jag inte skulle klara en individuell medalj, resultaten i världscupen har varit lite för skakiga för det. Däremot överraskade damerna i stafetten och Kallas upphämtning tillsammans med Jonssons jaktstartsguld och Ekholms överraskande starka skytte är de minnen jag framförallt kommer att bära med mig från dessa veckor. Sammanfattningsvis så tror jag på fler medaljer i OS (om inte RF nallar pengarna från OS-hoppen förstås…)
Snart är det femmil på Holmenkollen och världscupen i skidskytte igen, annars hade det känts lite tröstlöst. För att råda bot på abstinensen skall jag se Skidskytte-EM på Eurosport i dagarna, det är väl ungefär som att gå på Metadon.
2009-03-04
2009-03-03
Min blåvita elva - Vänster mittfält
Tommy Holmgren
Brandmannen från Gällivare var en speciell favorit hos mig. Hans fina dribblingar och precisa inlägg (ofta med bananskruv) var en njutning att se. Varje gång han tog emot bollen och väntade in sin motståndare så började hjärtat slå av förväntan hos mig. Det var en fröjd att se hur han dansade undan försvararnas brytnings- och ibland kapningsförsök. Just att glida undan i sista stund var något av en specialitet hos Tommy och finns det något mer förnedrande för en försvarare att se sitt fräna tacklingsförsök sluta med att man ligger ned på plan utan chans att springa ikapp och reparera misstaget?
Det finns en bild från en landskamp mot ett gammalt östland där det ligger motståndare som fallna käglor åt olika håll efter att ha blivit uppsnurrade av Tommy. I mitten av bilden är Tommy med full kontroll över bollen på väg att måtta ett inlägg. Det var en av de bästa landskamper jag sett någon svensk göra överhuvudtaget. Naturligtvis grumlades säkert mitt omdöme av att Tommy då var min favorit och man har en svaghet att bara se det goda hos en person, men jag tror fler än jag kan hålla med om hans överlägsna prestation i den matchen.
För vänsterkanten var Tommy Holmgren självklar i min blåvita elva.
Brandmannen från Gällivare var en speciell favorit hos mig. Hans fina dribblingar och precisa inlägg (ofta med bananskruv) var en njutning att se. Varje gång han tog emot bollen och väntade in sin motståndare så började hjärtat slå av förväntan hos mig. Det var en fröjd att se hur han dansade undan försvararnas brytnings- och ibland kapningsförsök. Just att glida undan i sista stund var något av en specialitet hos Tommy och finns det något mer förnedrande för en försvarare att se sitt fräna tacklingsförsök sluta med att man ligger ned på plan utan chans att springa ikapp och reparera misstaget?
Det finns en bild från en landskamp mot ett gammalt östland där det ligger motståndare som fallna käglor åt olika håll efter att ha blivit uppsnurrade av Tommy. I mitten av bilden är Tommy med full kontroll över bollen på väg att måtta ett inlägg. Det var en av de bästa landskamper jag sett någon svensk göra överhuvudtaget. Naturligtvis grumlades säkert mitt omdöme av att Tommy då var min favorit och man har en svaghet att bara se det goda hos en person, men jag tror fler än jag kan hålla med om hans överlägsna prestation i den matchen.
För vänsterkanten var Tommy Holmgren självklar i min blåvita elva.
2009-03-01
Killsnack
I ett svagt ögonblick igår, ställde jag upp som frivillig shoppingsällskap för dagens tur till Allum. Vad fan tänkte jag på. För att inte tala om vad fan hon tänkte på.
Allum. Bara namnet ger mig vibbar av nationalsocialistisk likriktning. Men jag anser själv att jag höll färgen förvånansvärt länge. Trots att jag började knäa redan kvart över Lindex och hade svåra balansproblem redan långt innan klockan hade slagit Hemtex. Jag suckade så tyst jag kunde, jag satte mig inte ner så fort en pall var ledig, jag hängde så lite med huvudet det bara var fysiskt möjligt och jag försökte uttrycka så många individuella varianter av frasen "visst älskling, den var ju snygg", för att verkligen visa mitt engagemang. Vore jag konstnärlig fotograf, hade jag gått omkring och fotat manliga respektive utanför provhytter i damekiperingar. Utsällningen hade hetat "så här mycket älskar vi er" och hade sålt som smör i solsken och som strumpebyxor kring nyår.
Det stundade ätdags och mitt förslag på Max, röstades ner i sann teokratisk ordning till förmån för ett salladshak. Dom hade ju trots allt bakad potatis också!
Sedan var det dags att åka hem igen. Trodde jag i alla fall, men som vanligt föll jag till föga i min jubeloptimism. Nej, in till Glitter, JC och apoteket där vi noga övervägde alternativen Panodil eller Alvedon. Sista affären..... Ni som gillar shopping alt. aldrig varit manlig respektive i en (huvudsakligen) damekipering, så hör det till seden att låtsas leta efter lite kläder till dig själv också. Sista affären...
Jag kollade på prislappen på en cardigan från Lyle & Scott. En expedit frågade om jag behövde hjälp med något. Det brast. Jag svarade med ett hånleende och runkrörelser. Jag kände på matrialet på en förvisso snygg väska från Fred Perry och räknade högt: 1, 2, 3, 4, 5, 6, skjut en snut. Min älskling kom fram och frågade om jag hittade något jag gillade. Jag svarade;
men kom igen då din jävla fitta!! Medan hon lämnade butiken gråtandes, körde jag måsvingedansen i Henri Lloyd-sektionen och sjöng:
Ni kan dra åt helvete, ni kan dra åt helvete, ni kan dra åt helvete hejhejhej.
Dåligt beteende har många syndabockar. Hårdrock, dataspel, högstadielärare men framför allt är det fotbollens fel. Jag tror det är shoppingrelaterat. Därför gillar jag och Lars-Åke Lagrell att Gamla Ullevi inte har byggts ihop med ett shoppingcenter även om vi kan vara överrens om att det ligger farligt nära såväl Kungsgatan som Nordstan.
Allum. Bara namnet ger mig vibbar av nationalsocialistisk likriktning. Men jag anser själv att jag höll färgen förvånansvärt länge. Trots att jag började knäa redan kvart över Lindex och hade svåra balansproblem redan långt innan klockan hade slagit Hemtex. Jag suckade så tyst jag kunde, jag satte mig inte ner så fort en pall var ledig, jag hängde så lite med huvudet det bara var fysiskt möjligt och jag försökte uttrycka så många individuella varianter av frasen "visst älskling, den var ju snygg", för att verkligen visa mitt engagemang. Vore jag konstnärlig fotograf, hade jag gått omkring och fotat manliga respektive utanför provhytter i damekiperingar. Utsällningen hade hetat "så här mycket älskar vi er" och hade sålt som smör i solsken och som strumpebyxor kring nyår.
Det stundade ätdags och mitt förslag på Max, röstades ner i sann teokratisk ordning till förmån för ett salladshak. Dom hade ju trots allt bakad potatis också!
Sedan var det dags att åka hem igen. Trodde jag i alla fall, men som vanligt föll jag till föga i min jubeloptimism. Nej, in till Glitter, JC och apoteket där vi noga övervägde alternativen Panodil eller Alvedon. Sista affären..... Ni som gillar shopping alt. aldrig varit manlig respektive i en (huvudsakligen) damekipering, så hör det till seden att låtsas leta efter lite kläder till dig själv också. Sista affären...
Jag kollade på prislappen på en cardigan från Lyle & Scott. En expedit frågade om jag behövde hjälp med något. Det brast. Jag svarade med ett hånleende och runkrörelser. Jag kände på matrialet på en förvisso snygg väska från Fred Perry och räknade högt: 1, 2, 3, 4, 5, 6, skjut en snut. Min älskling kom fram och frågade om jag hittade något jag gillade. Jag svarade;
men kom igen då din jävla fitta!! Medan hon lämnade butiken gråtandes, körde jag måsvingedansen i Henri Lloyd-sektionen och sjöng:
Ni kan dra åt helvete, ni kan dra åt helvete, ni kan dra åt helvete hejhejhej.
Dåligt beteende har många syndabockar. Hårdrock, dataspel, högstadielärare men framför allt är det fotbollens fel. Jag tror det är shoppingrelaterat. Därför gillar jag och Lars-Åke Lagrell att Gamla Ullevi inte har byggts ihop med ett shoppingcenter även om vi kan vara överrens om att det ligger farligt nära såväl Kungsgatan som Nordstan.
Min blåvita elva - Höger mittfält
Håkan Mild
Tyvärr fanns det inte plats i mittens rike för Håkan, men en plats på mittfältet skulle han naturligtvis ha efter sina framgångsrika år och stora hjärta. Hjärtat är så stort att vi till och med har överseende med att han gick som Bosman-fall en gång i tiden.
Högerkanten är inte en helt ovan position för Håkan. Han har spelat där i både klubblag och landslag. Håkan var pådrivare, konditionsfenomen och hade god teknik. Just tekniken har Håkan aldrig fått cred för. Frisparken mot Rumänien i VM-94 exempelvis var lagd med en otrolig känsla i både timing och tillslag, men Brolin som slog sedan slog in bollen i mål har fått all uppskattning för målet.
Jag skulle vilja minnas honom som en sådan där hjälte som ger och tar smällar utan att gnälla och filma, men de sista åren blev han en liten gnällspik på plan. Han lade av i rätt tid, vilket utmärker stora spelare som även har huvudet på skaft. Att han (enligt obekräftade uppgifter) flyttade hem från den spanska proffskarriären för att hans dåvarande kärlek fått ett toppjobb i Sverige är sådant som inger respekt i mina ögon. I en fotbollsvärld där egoismen hyllas och upphöjs till norm är sådant välgörande.
Han nådde aldrig de stora klubbarna men både i Schweiz och i Spanien minns förvånansvärt många honom. Av de spelare i Blåvitt som rönt mest uppskattning och respekt hos supporters till andra klubbar är nog Håkan tillsammans med en av mina anfallare i topp. Alla älskar spelare med stora hjärtan.
Tyvärr fanns det inte plats i mittens rike för Håkan, men en plats på mittfältet skulle han naturligtvis ha efter sina framgångsrika år och stora hjärta. Hjärtat är så stort att vi till och med har överseende med att han gick som Bosman-fall en gång i tiden.
Högerkanten är inte en helt ovan position för Håkan. Han har spelat där i både klubblag och landslag. Håkan var pådrivare, konditionsfenomen och hade god teknik. Just tekniken har Håkan aldrig fått cred för. Frisparken mot Rumänien i VM-94 exempelvis var lagd med en otrolig känsla i både timing och tillslag, men Brolin som slog sedan slog in bollen i mål har fått all uppskattning för målet.
Jag skulle vilja minnas honom som en sådan där hjälte som ger och tar smällar utan att gnälla och filma, men de sista åren blev han en liten gnällspik på plan. Han lade av i rätt tid, vilket utmärker stora spelare som även har huvudet på skaft. Att han (enligt obekräftade uppgifter) flyttade hem från den spanska proffskarriären för att hans dåvarande kärlek fått ett toppjobb i Sverige är sådant som inger respekt i mina ögon. I en fotbollsvärld där egoismen hyllas och upphöjs till norm är sådant välgörande.
Han nådde aldrig de stora klubbarna men både i Schweiz och i Spanien minns förvånansvärt många honom. Av de spelare i Blåvitt som rönt mest uppskattning och respekt hos supporters till andra klubbar är nog Håkan tillsammans med en av mina anfallare i topp. Alla älskar spelare med stora hjärtan.
2009-02-27
Organisationsbråk
Just nu pågår en kamp om våra skattepengar och makten inom idrottsrörelsen. En i sig lite motbjudande situation eftersom idrottsrörelsen i stor utsträckning handlar om ideella krafter.. Inblandade parter är Riksidrottsförbundet (RF) och Sveriges Olympiska Kommitté (SOK). Om jag förstått saken rätt så är det hela föranlett av att regeringen rest krav på idrottsrörelsen att organisera om sig för att få sina statliga bidrag som är betalda av oss skattebetalare.
Om jag tolkar mediebilden (för vad den är värd…) rätt så är RF styrt av de stora förbunden (fotboll exempelvis) eftersom förbunden inom RF får röster proportionerligt efter antal föreningar. SOK är mer elitistiskt och en liten grupp personer fördelar bidrag till de idrottsutövare och förbund som de anser har chans på OS-medalj (enkelt uttryckt).
För egen del tror jag inte ett dugg på att organisation på centralt håll är så otroligt viktigt för elitframgångar. Frågan har fått för stora proportioner helt enkelt. Det viktiga är att de statliga pengarna strömmar ned i pyramiden till de gräsrotsklubbar som aktiverar ungdomar och juniorer. De klubbar i de stora idrotterna som bedriver elitverksamheten hittar sina pengar ändå (enligt egen utsago bedriver de nämligen kommersiell underhållningsindustri…). Fotbollsförbundet är ett exempel där bristande konkurrensförmåga skall lösas genom centralisering till förbund och en svulstig organisation som sväljer stora pengar. Gå in på SvFFs hemsida och räkna antal anställda på kansliet, det är fler än på många börsbolags huvudkontor. Jag tror inte att fotbollen hade utvecklats bättre med mer statliga pengar till SvFF genom RF, utan pengarna hade gjort bättre nytta i fickorna på klubbarna långt ned i seriepyramiderna.
Jag är rädd för att antalet medaljer i OS skulle bli ännu färre om RF skall fördela pengarna, eftersom de stora förbunden då i demokratisk ordning skulle roffa åt sig mina och dina skattepengar i än högre grad. De stora förbundens kanslier skulle bli ännu fetare när de i kraft av RF-demokratin genomdriver överflyttning av våra skattepengar från de små, i OS-sammanhang framgångsrika. förbunden till sina egna organisationer. I OS är det så att små förbund får sina fem minuter i solen vart fjärde år, just för att det delas ut OS-medaljer och därför får de sina bidrag från SOK. I RF-familjen solar de stora förbunden sig i glansen hela tiden. Jag gillar mångfald och är för att mindre förbund med god chans till OS-medaljer får en oproportionerligt stor del av mina skattepengar, eftersom en OS-medalj ger mig framför TVn eller på plats en enorm glädje.
Rent konkurrensmässigt så är det säkert så att en krona spenderad på curling, skidskytte eller bågskytte ger mångdubbelt mer igen i form av världsklass än en krona spenderad på fotboll, volleyboll eller basket. För att få fram elit är jag därför ibland tveksam till RF-demokrati….
och att få fram elit är en stor del av andemeningen med dagens regeringsproposition.
Om jag tolkar mediebilden (för vad den är värd…) rätt så är RF styrt av de stora förbunden (fotboll exempelvis) eftersom förbunden inom RF får röster proportionerligt efter antal föreningar. SOK är mer elitistiskt och en liten grupp personer fördelar bidrag till de idrottsutövare och förbund som de anser har chans på OS-medalj (enkelt uttryckt).
För egen del tror jag inte ett dugg på att organisation på centralt håll är så otroligt viktigt för elitframgångar. Frågan har fått för stora proportioner helt enkelt. Det viktiga är att de statliga pengarna strömmar ned i pyramiden till de gräsrotsklubbar som aktiverar ungdomar och juniorer. De klubbar i de stora idrotterna som bedriver elitverksamheten hittar sina pengar ändå (enligt egen utsago bedriver de nämligen kommersiell underhållningsindustri…). Fotbollsförbundet är ett exempel där bristande konkurrensförmåga skall lösas genom centralisering till förbund och en svulstig organisation som sväljer stora pengar. Gå in på SvFFs hemsida och räkna antal anställda på kansliet, det är fler än på många börsbolags huvudkontor. Jag tror inte att fotbollen hade utvecklats bättre med mer statliga pengar till SvFF genom RF, utan pengarna hade gjort bättre nytta i fickorna på klubbarna långt ned i seriepyramiderna.
Jag är rädd för att antalet medaljer i OS skulle bli ännu färre om RF skall fördela pengarna, eftersom de stora förbunden då i demokratisk ordning skulle roffa åt sig mina och dina skattepengar i än högre grad. De stora förbundens kanslier skulle bli ännu fetare när de i kraft av RF-demokratin genomdriver överflyttning av våra skattepengar från de små, i OS-sammanhang framgångsrika. förbunden till sina egna organisationer. I OS är det så att små förbund får sina fem minuter i solen vart fjärde år, just för att det delas ut OS-medaljer och därför får de sina bidrag från SOK. I RF-familjen solar de stora förbunden sig i glansen hela tiden. Jag gillar mångfald och är för att mindre förbund med god chans till OS-medaljer får en oproportionerligt stor del av mina skattepengar, eftersom en OS-medalj ger mig framför TVn eller på plats en enorm glädje.
Rent konkurrensmässigt så är det säkert så att en krona spenderad på curling, skidskytte eller bågskytte ger mångdubbelt mer igen i form av världsklass än en krona spenderad på fotboll, volleyboll eller basket. För att få fram elit är jag därför ibland tveksam till RF-demokrati….
och att få fram elit är en stor del av andemeningen med dagens regeringsproposition.
Tack för dessa år, Ingvar!
På spåret har varit lysande TV-underhållning i snart 20 år. Under Oldsbergs skickliga vägledning och det geniala upplägget där vi framför TVn får oss att känna oss som geografikungar, medan man hör hur stressen ökar i dressinen och i första klass, så har programmet hållit klassen under åren. I år tycker jag dock att Oldsberg varit lite tröttare än vanligt. Det har inte riktigt varit den där Oldsberg på hugget som man varit borskämd med genom åren. Jag undrar om han själv inte var lite trött på det hela, så jag tycker att det är rätt tid för ett programledarbyte .
Om Luuk är ätt person att axla Oldsbergs mantel vet jag inte, men han är modig som hoppar på uppdraget.
Om Luuk är ätt person att axla Oldsbergs mantel vet jag inte, men han är modig som hoppar på uppdraget.
2009-02-26
Min blåvita elva - Högerback
Mikael Nilsson
Högerback var nog den svåraste positionen att ta ut. Vi har haft stabila ytterbackar som Kåmark, ”Lampan”, Adam, Röde Ruben etc men den jag tog ut är en riktig trotjänare.
Jag som ständigt propagerat för att en back i första hand skall täppa till bakåt har mest Nisses frisparkar som bestående minne, paradoxalt nog. Dessa stenhårda häxpipor som flaxande i hög hastighet ställde många målvakter i Sverige och internationellt. Att stenhårt slå till ”platt” mot bollen nästan utan skruv ger otroligt oförutsägbara bollbanor och det är förvånansvärt få som använder sig av det giftiga vapnet vid frisparkar, så jag misstänker att den bollträffen är svårare att få till än de där mer skruvade varianterna som de flesta använder sig av.
Men Mikael Nilsson kunde inte bara skjuta frisparkar. Han var snabb, brytsäker, förvånansvärt hård i kroppen och en lojal man som liksom alltid fanns där på plan och gjorde sitt jobb. Även om han kanske mest spelade vänsterback så är det ändå som högerback jag petat in honom, så att han kan bryta in från kanten och avlossa bössan.
"Nisse" fick tyvärr avbryta karriären för tidigt pga en ögonskada förorsakade av Daniel Nicklasson, men han skall ha en eloge för att han försökte fortsätta den i sina Edgar Davids-glasögon.
Högerback var nog den svåraste positionen att ta ut. Vi har haft stabila ytterbackar som Kåmark, ”Lampan”, Adam, Röde Ruben etc men den jag tog ut är en riktig trotjänare.
Jag som ständigt propagerat för att en back i första hand skall täppa till bakåt har mest Nisses frisparkar som bestående minne, paradoxalt nog. Dessa stenhårda häxpipor som flaxande i hög hastighet ställde många målvakter i Sverige och internationellt. Att stenhårt slå till ”platt” mot bollen nästan utan skruv ger otroligt oförutsägbara bollbanor och det är förvånansvärt få som använder sig av det giftiga vapnet vid frisparkar, så jag misstänker att den bollträffen är svårare att få till än de där mer skruvade varianterna som de flesta använder sig av.
Men Mikael Nilsson kunde inte bara skjuta frisparkar. Han var snabb, brytsäker, förvånansvärt hård i kroppen och en lojal man som liksom alltid fanns där på plan och gjorde sitt jobb. Även om han kanske mest spelade vänsterback så är det ändå som högerback jag petat in honom, så att han kan bryta in från kanten och avlossa bössan.
"Nisse" fick tyvärr avbryta karriären för tidigt pga en ögonskada förorsakade av Daniel Nicklasson, men han skall ha en eloge för att han försökte fortsätta den i sina Edgar Davids-glasögon.
2009-02-25
Årets semla
Grattis!
Glöm Brogyllens, Steinbrenner & Nyberg samt Margarethas i Mölndal. Been there, done that. Årets semla finns i Tolered. Mohlins rättare sagt. Bullen är stor, fluffig och delikat. Har inget fucking trekantslock, mandelmassan har jag ätit bättre då den var lite för finmalen, tjock och ljus. Smakade mumma, men kändes lite köpt. Grädden var delikat och kom i absurda mängder. I sin helhet en av de bästa semlorna jag någonsin ätit. Försöket med vaniljsocker i den varma mjölken slog väl ut. Det kommer jag fortsätta med. 25 spänn och två för 50. Men smakar det så kostar det. Helt klart värt det. Har förresten lärt mig en helt ny detalj vad gäller semlor
Notera detaljen att dom inte
har det irriterande och falska
gräddhålet i mitten under locket.
Glöm Brogyllens, Steinbrenner & Nyberg samt Margarethas i Mölndal. Been there, done that. Årets semla finns i Tolered. Mohlins rättare sagt. Bullen är stor, fluffig och delikat. Har inget fucking trekantslock, mandelmassan har jag ätit bättre då den var lite för finmalen, tjock och ljus. Smakade mumma, men kändes lite köpt. Grädden var delikat och kom i absurda mängder. I sin helhet en av de bästa semlorna jag någonsin ätit. Försöket med vaniljsocker i den varma mjölken slog väl ut. Det kommer jag fortsätta med. 25 spänn och två för 50. Men smakar det så kostar det. Helt klart värt det. Har förresten lärt mig en helt ny detalj vad gäller semlor
Notera detaljen att dom inte
har det irriterande och falska
gräddhålet i mitten under locket.
2009-02-24
Min blåvita elva - Mittback
Peter Larsson
Bra mittbackar i Blåvitt har det funnits gott om. Hysén var ett ganska självklart val så frågan var vem som skulle spela vid hans sida och det blev hans vapendragare från 80-talet i Blåvitt och till slut även landslaget. Peter Larsson-Glenn Hysén var ett av Europas allra bästa mittbackspar under några år, det var bara ”Laban” Arnesson som vägrade inse det och envisades med bl a ”Dala” Dahlkvist bredvid Hysén i landslaget. Faktum är att Peter enligt min åsikt hade minst lika stor del i Blåvitts starka försvar i mitten av 80-talet som en viss Hysén.
Som så många andra lyckade Blåvitt-värvningar så hämtades Larsson i Halmstad och blev snabbt en klippa i försvaret. Snabb, hård i kroppen, bra på huvudet och dessutom utrustad med ett stenhårt (eller möjligen blytungt, men knappast rappt) skott som han avlossade på sina ganska ofta förekommande offensiva utflykter. Turkarna i Fenerbahce flämtar nog fortfarande av rädsla efter hans fruktansvärda kanon på bortaplan -86. Peter Larsson liknade på många sätt en annan världsklassback på 80-talet, Ronald Koeman. Därför var det passande att Peter hamnade i Holland och Ajax efter sin blåvita sejour.
Min minnesbild av Larsson är en blond jätte på språng framåt för att avlossa kanonen.
Bra mittbackar i Blåvitt har det funnits gott om. Hysén var ett ganska självklart val så frågan var vem som skulle spela vid hans sida och det blev hans vapendragare från 80-talet i Blåvitt och till slut även landslaget. Peter Larsson-Glenn Hysén var ett av Europas allra bästa mittbackspar under några år, det var bara ”Laban” Arnesson som vägrade inse det och envisades med bl a ”Dala” Dahlkvist bredvid Hysén i landslaget. Faktum är att Peter enligt min åsikt hade minst lika stor del i Blåvitts starka försvar i mitten av 80-talet som en viss Hysén.
Som så många andra lyckade Blåvitt-värvningar så hämtades Larsson i Halmstad och blev snabbt en klippa i försvaret. Snabb, hård i kroppen, bra på huvudet och dessutom utrustad med ett stenhårt (eller möjligen blytungt, men knappast rappt) skott som han avlossade på sina ganska ofta förekommande offensiva utflykter. Turkarna i Fenerbahce flämtar nog fortfarande av rädsla efter hans fruktansvärda kanon på bortaplan -86. Peter Larsson liknade på många sätt en annan världsklassback på 80-talet, Ronald Koeman. Därför var det passande att Peter hamnade i Holland och Ajax efter sin blåvita sejour.
Min minnesbild av Larsson är en blond jätte på språng framåt för att avlossa kanonen.
Bruce stora dag
Idag är Bruce glad, så glad att han ännu inte orkat blogga. Förmodligen sitter han hemma och frossar.
Broder Bruce är en varm förespråkare av att semla bäst ätes med varm mjölk, s.k. hetvägg.
Bilden är licensierad under Creative Commons Attribution 2.0
Broder Bruce är en varm förespråkare av att semla bäst ätes med varm mjölk, s.k. hetvägg.
Bilden är licensierad under Creative Commons Attribution 2.0
2009-02-23
2009-02-22
2009-02-20
Min blåvita elva - Mittback
Glenn Hysén
Behöver nog ingen närmare presentation, men för er yngre läsare så kan jag tala om att floskelkungen från Göteborg som gapar när det är fotboll på någon av Stenbeckimperiets kanaler (och som har en fotbollsspelande son som heter Tobias) var en mittback av världsklass för tjugo år sedan.
Glenn var överlägsen på att nicka och gjorde glidtacklingar vars ackuratess var en näst intill erotisk upplevelse att skåda. Han var även kraftfull, placeringssäker och en ledare på plan, helt enkelt urtypen för en klassisk mittback. Hade han valt sina utlandsklubbar med bättre omsorg hade han säkert varit ännu större internationellt. Först i Liverpool i karriärens utförsbacke hamnade han rätt. Glenn - probably the best defender ever.
Som bonus var Glenn även flickornas Glenn och det finns en och annan medelålders kvinna som nu på ålderns höst börjar komma ut och erkänna att det var tack vare Glenn som de hejar på Blåvitt. De grå tinningarnas charm och hans, enligt uppgift, snygga ben (låter som en beskrivning av mig…) lockade kvinnor i stora skaror till TVn och Allsvenskans vändkors.
Behöver nog ingen närmare presentation, men för er yngre läsare så kan jag tala om att floskelkungen från Göteborg som gapar när det är fotboll på någon av Stenbeckimperiets kanaler (och som har en fotbollsspelande son som heter Tobias) var en mittback av världsklass för tjugo år sedan.
Glenn var överlägsen på att nicka och gjorde glidtacklingar vars ackuratess var en näst intill erotisk upplevelse att skåda. Han var även kraftfull, placeringssäker och en ledare på plan, helt enkelt urtypen för en klassisk mittback. Hade han valt sina utlandsklubbar med bättre omsorg hade han säkert varit ännu större internationellt. Först i Liverpool i karriärens utförsbacke hamnade han rätt. Glenn - probably the best defender ever.
Som bonus var Glenn även flickornas Glenn och det finns en och annan medelålders kvinna som nu på ålderns höst börjar komma ut och erkänna att det var tack vare Glenn som de hejar på Blåvitt. De grå tinningarnas charm och hans, enligt uppgift, snygga ben (låter som en beskrivning av mig…) lockade kvinnor i stora skaror till TVn och Allsvenskans vändkors.
Ett återkommanda tema
Möcke dopingsnack nu i samband med Skid-VM och skidskytte-VM. Trist och ett återkommande tema, men upptäckten av de tre ryska skidskyttarna visar ändå på att dopingpolisen närmar sig. Friidrott och dessa skidgrenar är trots allt de sporter där kontrollen är absolut hårdast har flest testr per aktiv och då tittar efter förbjudna substanser och efter bloddoping. Andra sporter som fotboll och ishockey exempelvis har mycket färre tester per aktiv, speciellt längre söderut i Europa och i Nordamerika. I NHL har de väl knappt pissat i kopp någon gång?
Det stör mig lite att läsa indignerade krönikörer och höra folk på sta’n döma ut konditionssporterna som dopinghelvetet på jorden och sedan reservationslöst hylla svenska NHL-proffs med tjurnacke, dålig hy och gula ögonvitor (något de fått efter att de åkt över Atlanten) och pillerstinna Italienproffs i fotboll. Om man testade våra utlandsproffs i ishockey och fotboll eller framförallt deras lagkamrater lika ofta som friidrottare, längdåkare och skidskyttar så skulle vi säkerligen ha dopingfall i tidningarna varje dag.
Det stör mig lite att läsa indignerade krönikörer och höra folk på sta’n döma ut konditionssporterna som dopinghelvetet på jorden och sedan reservationslöst hylla svenska NHL-proffs med tjurnacke, dålig hy och gula ögonvitor (något de fått efter att de åkt över Atlanten) och pillerstinna Italienproffs i fotboll. Om man testade våra utlandsproffs i ishockey och fotboll eller framförallt deras lagkamrater lika ofta som friidrottare, längdåkare och skidskyttar så skulle vi säkerligen ha dopingfall i tidningarna varje dag.
Dagens ickeartikel
Det enda nya som kommer fram i den tjötiga artikeln med Bjärsmyr är väl att han kommer stanna fram tills seriepremiären. Scoopet är således att han inte kommer bli värvad av någon rysk eller norsk klubb. Min röv ringde. Det hade han redan räknat ut kring årsskiftet.
Nej se det som ett exempel på när "kritiskt granskande" blir till ett självändamål samt där sportjournalister får för sig att spelet fotboll, är mindre intressant för läsarna än en kontraktsförhandling.
Nej se det som ett exempel på när "kritiskt granskande" blir till ett självändamål samt där sportjournalister får för sig att spelet fotboll, är mindre intressant för läsarna än en kontraktsförhandling.
Det var fransken, tysken och Bergman
Igår var det mixedstafett i Skidskytte-VM och det var precis så spännande som skidskytte kan vara. Tre man på sista stående skyttet, nerverna utanpå tröjorna och alla skjuter minst två bom, men tysken sköt ytterligare en. Jag måste säga att min tilltro till Carl-Johan Bergman på spurtvarvet var låg efter hans sjukdom, men vilken prestation han gjorde. Att han spydde av ren utmattning tyder på att han gjort precis allt han kunde, det gillar jag! Att sedan reserven David Ekholm går in i laget, skjuter som en riktig sniper och åker riktigt fort var också grymt imponerande. Snacka om att vara bäst när det gäller. Jag blev imponerad igår av skidskyttarna.
Fortfarande är de riktigt sköna och spontana i kommentarerna till media och det verkar vara ett bra go i det landslaget (även om deras dopingkäbbel är lite för mycket). Företagen är idioter om de inte börjar pumpa in mer sponsorpengar i det landslaget, i alla fall om de vill nå marknaden i mellaneuropa och Ryssland.
Fortfarande är de riktigt sköna och spontana i kommentarerna till media och det verkar vara ett bra go i det landslaget (även om deras dopingkäbbel är lite för mycket). Företagen är idioter om de inte börjar pumpa in mer sponsorpengar i det landslaget, i alla fall om de vill nå marknaden i mellaneuropa och Ryssland.
2009-02-19
2009-02-18
Angående Lauls gnäll på Stampen
Alltså, debattartiklar där pennudden riktas mot Hjörne-koncernen borde man ju i princip tokhylla per automatik. Men jag har samtidigt väldigt svårt att ta till mig Robert Lauls gnäll av två anledningar.
Sveriges författning. Två av fyra grundlagar skyddar idioters (inte sällan sportjournalisters) rätt att vräka ur sig otidigheter. Personligen har jag anmält just Laul, när han anklagade Håkan Mild för tjänstefel. Men JK hävdade att inte ens det går det att sätta dit dom för. Så gnäll inte över att det finns idioter som tramsar, det är ju ert levebröd.
Allmänintresset. Om det är något som svenska media använder sig av för att bete sig illa, hänga ut oskyldiga människor och dess anhöriga etc, så är det just det stora "allmänintresset" som tvingar fram en publicering. Allmänintresset har legat bakom lagbrott, förföljelser och förtal. Det finns uppenbarligen i Sverige ett stort allmänintresse att anonymt, håna sportjmurvlar. Och en "offentlig person" måste ju kunna tåla en del...
Slutligen tror jag inte att Lauls krönika kommer få någon som helst påverkan på Stampen. Dom har ju Mats Härd på ett livstidskontrakt, vilket säger en del av deras kvalitetskrav.
Sveriges författning. Två av fyra grundlagar skyddar idioters (inte sällan sportjournalisters) rätt att vräka ur sig otidigheter. Personligen har jag anmält just Laul, när han anklagade Håkan Mild för tjänstefel. Men JK hävdade att inte ens det går det att sätta dit dom för. Så gnäll inte över att det finns idioter som tramsar, det är ju ert levebröd.
Allmänintresset. Om det är något som svenska media använder sig av för att bete sig illa, hänga ut oskyldiga människor och dess anhöriga etc, så är det just det stora "allmänintresset" som tvingar fram en publicering. Allmänintresset har legat bakom lagbrott, förföljelser och förtal. Det finns uppenbarligen i Sverige ett stort allmänintresse att anonymt, håna sportjmurvlar. Och en "offentlig person" måste ju kunna tåla en del...
Slutligen tror jag inte att Lauls krönika kommer få någon som helst påverkan på Stampen. Dom har ju Mats Härd på ett livstidskontrakt, vilket säger en del av deras kvalitetskrav.
Min blåvita elva - Vänsterback
Stig Fredriksson
En norrländsk klippa, norrlänningar och Blåvitt är överhuvudtaget en bra kombination, vilket Mild bör tänka på. Snabbare än vad det såg ut som, var stabil bakåt och svårpasserad. Ibland gjorde han någon räd framåt (även om de var lätträknade). Dessutom var han en stensäker straffskytt. Lika självklar i landslaget som i Blåvitt. Att han tackade nej till AIKs locktoner på 70-talet kan ytterligare läggas på hans pluskonto.
Han hade även känsla nog att göra självmål i rätt ögonblick. Ett krampaktigt Blåvitt på San Siro höll på att spela in oss i straffsparkläggningarnas helvete, när Stickan påpassligt rullade in ett självmål bakom en chanslös Wernerson. Tack vare självmålet så vaknade Blåvitt ur sin koma, tog över tillställningen och kvitterade, vilket tog oss vidare till semifinal och senare UEFA-cuptriumf på nytt.
En norrländsk klippa, norrlänningar och Blåvitt är överhuvudtaget en bra kombination, vilket Mild bör tänka på. Snabbare än vad det såg ut som, var stabil bakåt och svårpasserad. Ibland gjorde han någon räd framåt (även om de var lätträknade). Dessutom var han en stensäker straffskytt. Lika självklar i landslaget som i Blåvitt. Att han tackade nej till AIKs locktoner på 70-talet kan ytterligare läggas på hans pluskonto.
Han hade även känsla nog att göra självmål i rätt ögonblick. Ett krampaktigt Blåvitt på San Siro höll på att spela in oss i straffsparkläggningarnas helvete, när Stickan påpassligt rullade in ett självmål bakom en chanslös Wernerson. Tack vare självmålet så vaknade Blåvitt ur sin koma, tog över tillställningen och kvitterade, vilket tog oss vidare till semifinal och senare UEFA-cuptriumf på nytt.
2009-02-16
Äntligen
Ett år består normalt sett av 51 fittisdagar, ibland ännu fler. Men i morgon smäller det. I morgon är den feta tisdagen här. Grattis till oss alla.
Och kom ihåg. Våga vägra trekantslocken. Vem fan kom på den dumma idén?
Och kom ihåg. Våga vägra trekantslocken. Vem fan kom på den dumma idén?
Brott & Straff
När jag ändå är i farten och gnäller lite på journalister och rubriksättare, det är ju ändå måndag och då kan man väl få ägna sig åt flisorna i andras ögon istället för bjälken i sitt eget, så kan man konstatera att det inte alltid blir helt lyckat när sportjournalister försöker förstärka sitt budskap genom att dra paralleller till världen utanför sporten. En som nyttjade detta retoriska grep, också det i förra veckan, var GT:s krönikör och bloggare Henrik Leman. I en hockeymatch hade uppenbarligen en Frölundait åkt på matchstraff och riskerade avstängning efter ett slagsmål och detta upprörde Leman till den grad att han skrev om det i fler än ett av sina blogginlägg.
Nu är jag inte vidare hockeyintresserad, och har aldrig riktigt köpt det där med att det är okej att slåss lite lagom i hockey, men det ju å andra sidan egentligen mig till precis rätt målgrupp för en liknelse med den verkliga världen utanför hockeyarenorna. Lyckas man förklara med en bra parallell så skall jag nog kunna tycka att ”okej, nu förstår jag, han kanske har en poäng”.
Men tyvärr, jag kan ärligt säga Leman missade mig, och troligen många andra, med följande liknelse:
Ja du, vad f-n tror du?
Det fascinerar mig att det fullkomligt osar ironi om de sista två meningarna i citatet, det är ju j ä t t e b r a. Heja Sverige.
Not, liksom. Enligt Leman då.
Fast jag tycker nog det är ganska bra ändå jag, det där som ibland kallas rättsamhälle. Förvisso är det både dumt och onödigt att gå fram och slänga någons mobil i marken och givetvis skall det beivras. Men om vi väger sakerna mot varandra: en eventuellt förstörd mobil – misshandel, misshandel – eventuellt förstörd mobil. Jag tycker det är rätt självklart jag, att misshandel är ett grövre brott som därmed skall straffas hårdare.
Det är inte utan att jag undrar vad som vore ett lämpligt straff enligt Leman, om nu en misshandel är okej och kanske t.o.m. egentligen lite för snällt? Ja jag har ingen aning för jag förstår då rakt inte hur han tänker. Kanske månne att någon av Groggläsarna vet?
Nu är jag inte vidare hockeyintresserad, och har aldrig riktigt köpt det där med att det är okej att slåss lite lagom i hockey, men det ju å andra sidan egentligen mig till precis rätt målgrupp för en liknelse med den verkliga världen utanför hockeyarenorna. Lyckas man förklara med en bra parallell så skall jag nog kunna tycka att ”okej, nu förstår jag, han kanske har en poäng”.
Men tyvärr, jag kan ärligt säga Leman missade mig, och troligen många andra, med följande liknelse:
”Så om jag går fram till någon på stan, tar hans mobil, kastar den med full kraft i asfalten, flyr men får ett par knytnävsslag i ansiktet av mobilägaren – då kommer jag lindrigast undan?
Det är ju jättebra.
Heja, Sverige.”
Ja du, vad f-n tror du?
Det fascinerar mig att det fullkomligt osar ironi om de sista två meningarna i citatet, det är ju j ä t t e b r a. Heja Sverige.
Not, liksom. Enligt Leman då.
Fast jag tycker nog det är ganska bra ändå jag, det där som ibland kallas rättsamhälle. Förvisso är det både dumt och onödigt att gå fram och slänga någons mobil i marken och givetvis skall det beivras. Men om vi väger sakerna mot varandra: en eventuellt förstörd mobil – misshandel, misshandel – eventuellt förstörd mobil. Jag tycker det är rätt självklart jag, att misshandel är ett grövre brott som därmed skall straffas hårdare.
Det är inte utan att jag undrar vad som vore ett lämpligt straff enligt Leman, om nu en misshandel är okej och kanske t.o.m. egentligen lite för snällt? Ja jag har ingen aning för jag förstår då rakt inte hur han tänker. Kanske månne att någon av Groggläsarna vet?
Så silly som det blir
Med tanke på hur stillsam Blåvitts silly season är, sportchef Mild är både en försiktig general och en som sett till att täta de läckor som en gång fanns på Kamratgården, så kanske man inte borde gnälla när tidningarna hittar något Blåvitt rykte att skriva om. Likväl är det svårt att inte fundera på hur de tänker när de skriver artiklar som den icke-rosa av våra stora kvällstidningar körde i torsdags, dagen efter U21-kampen mot Italien och ett par dagar efter att någon Svenskafansskribent påstått att tre Italienska storklubbar enligt Gazzetta dello Sport var intresserade av Mattias Bjärsmyr.
Det är ju ioförsig värt ett par rader om Bjärsmyr punktmarkeras av storklubbarna, även om transferfönstret nyss stängt för säsongen, men personligen så:
...tror jag att alla spelare på plan ”hade ögonen på sig från läktaren”. Det är ju trots allt oftast just spelarena som största delen av publiken är på plats för att se.
...tycker jag att det vore extremt konstigt om inte ”flera av de största italienska klubbarna” hade representanger på plats, när det italienska U21-landslaget spelar på hemmaplan.
...är jag fascinerad av hur man kan försöka göra en seriös rubrik på det hela när uppgifterna säger att dessa klubbar var där för att ”bland annat” studera Bjärsmyr.
Man kan ju tro att ordet silly i Silly Season syftar på att ryktena i sig kan vara såväl många som osannolika och helt enkelt kännas löjliga, men nuförtiden är det uppenbarligen minst lika ofta journalister och rubriksättare som själva jobbat löjligt hårt i ett team för att koka ihop något att skriva.
”Bjärsmyr bevakad av Italien och England” upplös rubriken oss om och slutet av artikeln, som annars mest handlade om hur det gick i U21-landskampen (Wernblooms straff-chip var för jäkla läcker), löd: ”Mittbacken spelade 90 minuter och hade ögonen på sig från läktaren. Enligt uppgift till SPORT-Expressen fanns representanter från flera av de största italienska klubbarna – samt engelska Blackburn och Birminhgam – på plats för att bland annat studera svensken.”
Det är ju ioförsig värt ett par rader om Bjärsmyr punktmarkeras av storklubbarna, även om transferfönstret nyss stängt för säsongen, men personligen så:
...tror jag att alla spelare på plan ”hade ögonen på sig från läktaren”. Det är ju trots allt oftast just spelarena som största delen av publiken är på plats för att se.
...tycker jag att det vore extremt konstigt om inte ”flera av de största italienska klubbarna” hade representanger på plats, när det italienska U21-landslaget spelar på hemmaplan.
...är jag fascinerad av hur man kan försöka göra en seriös rubrik på det hela när uppgifterna säger att dessa klubbar var där för att ”bland annat” studera Bjärsmyr.
Man kan ju tro att ordet silly i Silly Season syftar på att ryktena i sig kan vara såväl många som osannolika och helt enkelt kännas löjliga, men nuförtiden är det uppenbarligen minst lika ofta journalister och rubriksättare som själva jobbat löjligt hårt i ett team för att koka ihop något att skriva.
Min blåvita elva - Målvakt
Jag kanske är överdrivet kräsen, men i mina ögon så har målvakterna ofta varit Blåvitts akilleshäl. Inte ens när vi hade Sveriges meste landslagsman i målet kändes det helt komfortabelt när bollen närmade sig vårt mål. Den attraktive gjorde i princip alltid ett par riktiga missar per säsong och de första säsongerna hade han såpa i handskarna. Wernerson var en stabil målvakt av hög allsvensk klass, varken mer eller mindre. Så mitt val i målet blir en målvakt som bara gjorde en säsong i Blåvitt, nämligen:
Erik Thorstvedt
Han köptes från Borussia Mönchengladbach i Bundesliga och såldes till Tottenham Hotspur i engelska förstadivisionen. Bara de faktumen bidrar nog till min mytbild av honom, eftersom spelare från Allsvenskan på sin höjd gick till Holland eller Portugal på den tiden. Erik hade även enorma målvaktshandskar vilket var väldigt skräckinjagande i mina ögon. Då hade jag nämligen Janne Möller färskt i minnet och den store skåningens bläckfiskarmar och enorma handskar kunde man skrämma barn till blind lydnad med. Att vi fick en lika skräckinjagande gestalt med en bred överkropp i Blåvitts mål gillade jag skarpt.
Erik hade enorma utkast som han gärna använde för att snabbt sätta bollen i spel och sätta igång en kontring med (det hette så då och inte ”snabb omställning”), vilket var smått revolutionerande. På 80-talet brukade annars målvakterna hålla bollen länge och väl innan de tjongade iväg den på måfå upp i mitten någonstans där alla hunnit ställa upp sig och markerats. Erik utstrålade en helt annan pondus och beslutsamhet än den Wernerson med pottfrisyr som vi hade vant oss vid i mål. Säsongen 1988 släppte Blåvitt in minst antal mål i Allsvenskan, trots att backlinjen var nykomponerad, vilket mycket var Thorstvedts förtjänst. Det var synd att han bara stannade en säsong.
Erik Thorstvedt Han köptes från Borussia Mönchengladbach i Bundesliga och såldes till Tottenham Hotspur i engelska förstadivisionen. Bara de faktumen bidrar nog till min mytbild av honom, eftersom spelare från Allsvenskan på sin höjd gick till Holland eller Portugal på den tiden. Erik hade även enorma målvaktshandskar vilket var väldigt skräckinjagande i mina ögon. Då hade jag nämligen Janne Möller färskt i minnet och den store skåningens bläckfiskarmar och enorma handskar kunde man skrämma barn till blind lydnad med. Att vi fick en lika skräckinjagande gestalt med en bred överkropp i Blåvitts mål gillade jag skarpt.
Erik hade enorma utkast som han gärna använde för att snabbt sätta bollen i spel och sätta igång en kontring med (det hette så då och inte ”snabb omställning”), vilket var smått revolutionerande. På 80-talet brukade annars målvakterna hålla bollen länge och väl innan de tjongade iväg den på måfå upp i mitten någonstans där alla hunnit ställa upp sig och markerats. Erik utstrålade en helt annan pondus och beslutsamhet än den Wernerson med pottfrisyr som vi hade vant oss vid i mål. Säsongen 1988 släppte Blåvitt in minst antal mål i Allsvenskan, trots att backlinjen var nykomponerad, vilket mycket var Thorstvedts förtjänst. Det var synd att han bara stannade en säsong.
2009-02-14
Hybrisometern
Det är silly season och hybristider nu. Den allsvenska vinterhybrisen ter sig i olika former beroende på fjolårsresultat och värvningar. För vissa består hybrisen i en topp-4 placering, vilket får ses som den vanligaste formen av hybris. Den ovanligaste står Häcken för, som inför varje allsvensk säsong, skall "etablera" sig. Likt klasstillhörighet, brukar supportern under vintern, lägga ribban aningen högre än vad som motsvaras av verkligheten. Det finns faktiskt gaisare som påstår att i år är året då Gais blir bäst i stan! Men om vi bortser från alla annan hybris än guldhybrisen, så har vi tre kandidater till titeln om mest hybris i Sverige. Blåvitt, Elfsborg och HIF. I dessa tre klubbar gör vi alla anspråk på att ha den bästa alt. näst bästa i alla respektive lagdelar, bäst tränare, bäst fans och bäst sportchefer. Fan vad bra vi är. Yeah! Och hur bra vi än är på att övervärdera oss själva, bättre ändå är vi på att nedvärdera våra motståndare. Spelare i de andra lagen blir aldrig så jävla bra som när dom lämnar eller lägger av. Då var det just dom som lämnade, som höll ihop hela deras lag. Igår var Blåvitt nog galnast av alla. Ett insläppt mål på tre matcher mot bra motstånd samt allt mellan bra till briljanta insatser i A och U21-landslaget, gjorde sitt till. Vi kom nog ner till jorden en aning idag. Eller ner mot jorden i alla fall. För vi vann ju, Barkis gjorde feppelfinter och vi höll faktiskt nollan för tredje gången denna försäsong. Men 1-0 mot en superettanykomling inför 1279 med stelfrusna, inre organ dämpade nog den värsta SM-guldyran idag. Nya spelsystemet innebär mer boll och roligare spel samt svårgenomtränglig defensiv. Men hur blir det med målskyttet? Skall vi köpa in en ny forward, och hur högt skall vi i så fall sikta utan att frångå vår hårda satsning på Söder i den positionen? Kanske var detta precis vad vi alla behövde. En smärre näsbränna samt påminnelse om att vi inte är totalt överlägsna för all framtid. En sak är dock säker. Under Pippi Season, kommer glasen ovan aldrig vara halvtomma.
2009-02-11
Min blåvita elva - bänken
Jerry Carlsson
En ofta underskattad strateg. Öppnande passningar, gärna i djupled och ett elegant rörelsemönster är vad jag minns. Långa djupledspassningar till en framrusande anfallare är något av det vackraste som finns i fotboll.
Magnus Erlingmark
Mannen som får omgivningen att hålla världsklass. Suverän blick för spelet, oerhört trevlig och en riktig förebild. Tyvärr har hans karriärs förbannelse att han kunde spela överallt även drabbat honom i min elva. På alla platser fanns någon som var lite, lite bättre, vilket låter som en sammanfattning av Magnus karriär. Att vinna skytteligan i CLs gruppspel är dock en prestation som få (om några?) andra svenskar mäktat med.
Tord Holmgren
Turbo-Tord hade jag själv förmånen att få möta när han varvat ned i div 4. Stenhård i kroppen och i div. 4 var han en teknisk virtuos. I Blåvitt var han överallt och jagade livet ur motståndarna och jag har alltid varit svag för sådana spelare. En kämpe som även fick göra en hel del landskamper, trots Laban Arnessons Blåvitt-motstånd.
Jesper Blomqvist
Jesper var fantastiskt bra i Blåvitt. En snabb tekniker som gjorde en hel del viktiga mål bl a mot Manchester United och Barcelona. Han gjorde i snitt mål var fjärde match, vilket är ett snitt som heter duga för en mittfältare. Förutom tekniken och målsinnet jobbade han hårt och var en önskespelare. Hans uppsnurrning av Sven Andersson är en klassiker: www.youtube.com/watch?v=mR4SxMBRH6U
Johnny Ekström
Johnny Bråttom behöver knappast någon presentation. En legend både bland oss som älskar honom och bland motståndarsupporters som aldrig fattade hans storhet. Jag tycker bland de vackraste mål som finns är när det kommer en löpboll bakifrån och anfallaren sprintar ifrån backlinjen och rullar in bollen. Johnny gjorde många sådana vackra mål. Johnny gjorde överhuvudtaget fantastiskt många mål och det är onekligen en bra egenskap för en anfallare.
Roland Nilsson
Pålitlig landslagsback i flera år som var en mycket duktig mittfältare och back i flera år. Fet-Edvard som i början mest var känd för sina spretiga frisyrer (det var ändå på 80-talet) var närmast en plats i startelvan av bänknötarna, och meritmässigt skulle han kanske haft en ytterbacksplats?
En ofta underskattad strateg. Öppnande passningar, gärna i djupled och ett elegant rörelsemönster är vad jag minns. Långa djupledspassningar till en framrusande anfallare är något av det vackraste som finns i fotboll.
Magnus Erlingmark
Mannen som får omgivningen att hålla världsklass. Suverän blick för spelet, oerhört trevlig och en riktig förebild. Tyvärr har hans karriärs förbannelse att han kunde spela överallt även drabbat honom i min elva. På alla platser fanns någon som var lite, lite bättre, vilket låter som en sammanfattning av Magnus karriär. Att vinna skytteligan i CLs gruppspel är dock en prestation som få (om några?) andra svenskar mäktat med.
Tord Holmgren
Turbo-Tord hade jag själv förmånen att få möta när han varvat ned i div 4. Stenhård i kroppen och i div. 4 var han en teknisk virtuos. I Blåvitt var han överallt och jagade livet ur motståndarna och jag har alltid varit svag för sådana spelare. En kämpe som även fick göra en hel del landskamper, trots Laban Arnessons Blåvitt-motstånd.
Jesper Blomqvist
Jesper var fantastiskt bra i Blåvitt. En snabb tekniker som gjorde en hel del viktiga mål bl a mot Manchester United och Barcelona. Han gjorde i snitt mål var fjärde match, vilket är ett snitt som heter duga för en mittfältare. Förutom tekniken och målsinnet jobbade han hårt och var en önskespelare. Hans uppsnurrning av Sven Andersson är en klassiker: www.youtube.com/watch?v=mR4SxMBRH6U
Johnny Ekström
Johnny Bråttom behöver knappast någon presentation. En legend både bland oss som älskar honom och bland motståndarsupporters som aldrig fattade hans storhet. Jag tycker bland de vackraste mål som finns är när det kommer en löpboll bakifrån och anfallaren sprintar ifrån backlinjen och rullar in bollen. Johnny gjorde många sådana vackra mål. Johnny gjorde överhuvudtaget fantastiskt många mål och det är onekligen en bra egenskap för en anfallare.
Roland Nilsson
Pålitlig landslagsback i flera år som var en mycket duktig mittfältare och back i flera år. Fet-Edvard som i början mest var känd för sina spretiga frisyrer (det var ändå på 80-talet) var närmast en plats i startelvan av bänknötarna, och meritmässigt skulle han kanske haft en ytterbacksplats?
2009-02-07
Rättelse
Grogg gjorde igår ett avslöjande om Gais U-sektions kommande hemsida, vilket visade sig inte stämma. Vi ber om ursäkt för misstaget.
2009-02-06
Appropå GAIS nya ungdomssektion...
så har vi på Grogg fått ta del av U-sektionens hemsida som kommer lanseras inom kort. Voilá:
2009-02-05
Min blåvita elva
Jag och en vän satt för inte så längesedan och snackade om vilka vi skulle plocka in i en startelva om vi fick välja mellan alla blåvita spelare som vi sett spela. Det blev en ganska lång diskussion och det var verkligen inte lätt. Det var många bra spelare och andra som jag har speciella minnen förknippade med som jag fick välja bort. Hur som helst så slår det en hur många bra spelare som spelat i Blåvitt de senaste 30 åren, många med meritlistor som dagens blåvita bara kan drömma om. Några spelade bara några få säsonger hos oss men gjorde ändå avtryck. Andra tillhörde truppen i fler år än vad vi någonsin gissat, och detta utan att göra mer än enstaka matcher från start. Jag tänkte inom kort presentera hur min matchtrupp av de allra bästa jag sett i Blåvit tröja skulle se ut.
Det var svårt att välja bara elva spelare (+ 6 reserver) och allra svårast var att ta ut mittfältet och ytterbackarna. Blåvitt har verkligen haft en uppsjö av riktigt bra mittfältare. Enklast var dock anfallsparet att ta ut, där var det inget snack om vilka två magiker som skulle få spela från start.
Reservbänken presenteras inom kort.
Det var svårt att välja bara elva spelare (+ 6 reserver) och allra svårast var att ta ut mittfältet och ytterbackarna. Blåvitt har verkligen haft en uppsjö av riktigt bra mittfältare. Enklast var dock anfallsparet att ta ut, där var det inget snack om vilka två magiker som skulle få spela från start.
Reservbänken presenteras inom kort.
Bjärsmyr och Walle
Som så ofta när det snackas kontrakt så kan det ge upphov till överdrivet starka känslor. Nu är det Bjärsmyr som sitter i fläkten för hans ovilja att skriva på ett nytt kontrakt. Anledningarna till det kan man diskutera men han känner väl att han är klar med Blåvitt för den här gången och vill jobba utomlands några år. Att vistas utomlands några år är nyttigt för ens världsbild och det bör alla som får chansen göra. Blåvitt vill dock naturligtvis ha rejält betalt för U21-kaptenen och irritationen är stor över att Bjärsmyr nobbar nya kontraktsförslag. Bjärsmyr är den giriga skurken i det här fallet enligt samstämmiga röster.
Å andra sidan har vi Jonas Wallerstedt, Blåvitts bäste målskytt i Allsvenskan förra året. Han ingår inte i Blåvitts planer för nästa år (man satsar obegripligt nog istället på lill-Alex) och Blåvitt vill då så snabbt som möjligt bli av med kostnaden för Walle (förmodligen minst 70-80.000 kr/månad), men eftersom Walle har ett år kvar på kontraktet kräver man en ersättning av köpande klubb. Walle å sin sida vill naturligtvis inte förlora pengar på att byta klubb så han kräver säkert minst samma lön som han har i Blåvitt (vilket fick ÖIS att backa ur). I dagsläget finns ingen klubb som vill betala Blåvitt vad de vill ha (alternativt betala Walle den lön han kräver) och Blåvitt vill inte ha Walle kvar. För varje dag han finns kvar på lönelistan kostar han pengar, Walle får inte någon bra träning och marknadsvärdet sjunker. Vem är skurken i det här fallet?
Sundsvall sitter naturligtvis med trumf på hand och kan vänta ut Blåvitt och låta Blåvitt betala Walles lön under vintern. Eftersom jag är gammal upphandlare (och nu säljare) så tror jag att Dotson sitter ganska lugnt i båten och väntar på Milds nästa utspel (om nu inte Mild drar fram en ny köpare ur glassrocken).
Värsta ekonomiska utfall för Blåvitt slutar med att Bjärsmyr går som Bosman till hösten (och har kostat lön under tiden), Walle går för några hundratusen till sommaren och har kostat mer än en halv miljon i lönekostnader under tiden, samtidigt som de båda sitter i frysboxen och spelar TV-spel. Det blir en del pengar i sjön det.
Med tanke på Webster-dom och annat så tror jag att stora övergångssummor som inte är reglerade i spelarkontrakten (s.k klausuler) kommer att försvinna, eftersom de bygger på undantag i EU-lagstiftningen. Varför inte reglera övergångssummorna så att övergångssumman alltid är 4 ggr återstående kontraktstids lönekostnader? Ju högre lön man betalar en spelare, desto högre övergångssumma får man om han vill dra. Enkelt och transparent.
Å andra sidan har vi Jonas Wallerstedt, Blåvitts bäste målskytt i Allsvenskan förra året. Han ingår inte i Blåvitts planer för nästa år (man satsar obegripligt nog istället på lill-Alex) och Blåvitt vill då så snabbt som möjligt bli av med kostnaden för Walle (förmodligen minst 70-80.000 kr/månad), men eftersom Walle har ett år kvar på kontraktet kräver man en ersättning av köpande klubb. Walle å sin sida vill naturligtvis inte förlora pengar på att byta klubb så han kräver säkert minst samma lön som han har i Blåvitt (vilket fick ÖIS att backa ur). I dagsläget finns ingen klubb som vill betala Blåvitt vad de vill ha (alternativt betala Walle den lön han kräver) och Blåvitt vill inte ha Walle kvar. För varje dag han finns kvar på lönelistan kostar han pengar, Walle får inte någon bra träning och marknadsvärdet sjunker. Vem är skurken i det här fallet?
Sundsvall sitter naturligtvis med trumf på hand och kan vänta ut Blåvitt och låta Blåvitt betala Walles lön under vintern. Eftersom jag är gammal upphandlare (och nu säljare) så tror jag att Dotson sitter ganska lugnt i båten och väntar på Milds nästa utspel (om nu inte Mild drar fram en ny köpare ur glassrocken).
Värsta ekonomiska utfall för Blåvitt slutar med att Bjärsmyr går som Bosman till hösten (och har kostat lön under tiden), Walle går för några hundratusen till sommaren och har kostat mer än en halv miljon i lönekostnader under tiden, samtidigt som de båda sitter i frysboxen och spelar TV-spel. Det blir en del pengar i sjön det.
Med tanke på Webster-dom och annat så tror jag att stora övergångssummor som inte är reglerade i spelarkontrakten (s.k klausuler) kommer att försvinna, eftersom de bygger på undantag i EU-lagstiftningen. Varför inte reglera övergångssummorna så att övergångssumman alltid är 4 ggr återstående kontraktstids lönekostnader? Ju högre lön man betalar en spelare, desto högre övergångssumma får man om han vill dra. Enkelt och transparent.
Val M´Isère
Hade en del förhoppningar inför mästerskapet i Val d´Isère. Att jag aldrig lär mig. Två uråkningar och resten, rätt grova underprestationer. INNANFÖR de blå markeringarna. Hur svårt kan det vara?
2009-02-04
Jerring, Ingo och höga hästar
Jag är pappaledig nu så medan lillkillen sover kan jag surfa lite på nätet och det slår en direkt hur journalisterna unisont dumförklarar ”folket” (dvs de 3-5 % av folket som tar sig tid att rösta på Jerringpriset). Genomgående är också att journalisterna bekräftar min tes att de främst framhåller idrottare i sporter de själva bevakar som rättvisa Jerringpristagare. Journalisternas unisona spyor över folkets val bekräftar att hästarna som journalisterna sitter på är hyfsat höga och att de minsann vet bäst hur åsikterna skall vara och alla andra är idioter. Är det en bra utgångspunkt som journalist? Inte vet jag, jag är lekman, redaktionerna är experter….
Jag tycker Jerringomröstningarna ändå visar på ett litet problem med mediebevakningen av sport i Sverige. Det är en enorm koncentration på ishockey och fotboll, vilket inte riktigt speglar det verkliga intresset hos allmänheten. Därför blir det självklart att folket och journalisterna tycker annorlunda i fråga om Jerringpris och annat när redaktionernas bevakning och intresseområden inte speglar allmänhetens intresse.
Så vill jag även påpeka för bl a Anders Lindblad i SvD att även när en elitistisk jury utser pristagare så blir det fel. Exempelvis fick inte Ingo Bragdguldet efter den klassiska tungviktssegern utan det fick en Öisare för att han gjort mål i en fotbollslandskamp.
Som avslutning vill jag ge våra läsare som är journalister ett tips på en lysande låt ni kan sjunga allsång med på nästa redaktionsfest:
http://se.youtube.com/watch?v=2HA7TDk6t4Y
Jag tycker Jerringomröstningarna ändå visar på ett litet problem med mediebevakningen av sport i Sverige. Det är en enorm koncentration på ishockey och fotboll, vilket inte riktigt speglar det verkliga intresset hos allmänheten. Därför blir det självklart att folket och journalisterna tycker annorlunda i fråga om Jerringpris och annat när redaktionernas bevakning och intresseområden inte speglar allmänhetens intresse.
Så vill jag även påpeka för bl a Anders Lindblad i SvD att även när en elitistisk jury utser pristagare så blir det fel. Exempelvis fick inte Ingo Bragdguldet efter den klassiska tungviktssegern utan det fick en Öisare för att han gjort mål i en fotbollslandskamp.
Som avslutning vill jag ge våra läsare som är journalister ett tips på en lysande låt ni kan sjunga allsång med på nästa redaktionsfest:
http://se.youtube.com/watch?v=2HA7TDk6t4Y
2009-02-03
Hänt i veckan
Ingo har dansat vidare mot nya horisonter. I debatten om störste idrottsmannen någonsin, hamnade han alltid på tredje plats efter Stenmark och Borg, vilket jag instämmer i. Men att vinna tungviktstiteln i boxning är i mitt tycke fortfarande den enskilt största idrottsprestationen i svensk historia. Det är, som någon skrev, som om någon idag skulle vinna 100 meter i OS. Extremt stort och svåröverträffat. Ingos hela existens gjorde mig stolt som både svensk och göteborgare. Han var gaisare, men många jag beundrar har skönhetsfläckar. Bowie har fula tänder, Lennon var en usel far och Sebastian Johanssons distansskott är inte alltid vad det borde vara. Inom hyfsat snar framtid kommer för övrigt en hyllningstext till två öisare! Så håll utkik.
************************************************************************************
Blåvitt förlorade sin andra träningsmatch för året och fortfarande är Alex vår senaste målskytt. Det irriterar mig, men så är det också försäsong. Min smarta sida vill se positiva tecken och besked inför säsongen som kommer och struntar i resultatet i matcherna. Känslomässigt skiter jag dock i hur spelet ser ut och vill vinna till varje pris. Allsvenska bortförklaringar blir aldrig så inbäddade i rosa bomull som under vintermånaderna. Men en sak skall vi ha jävligt klart för oss. Det kan aldrig vara positivt att spela dåligt.
************************************************************************************
Håkan Mild har senaste veckan fått fler kärleksförklaringar från hondärhemma än av mig. Han har nämligen gått in och blivit glasskung dvs räddat Lejonet&Björnen. I själva verket är det dock hans hondärhemma som ligger bakom projektet. Det aktualiserar frågan om hur det är att vara ihop med Håkan Mild. Föreställ er ett vanligt samtal hemma i TV-soffan.
-Älskling, jag har bjudit hem Mia och Robert på lördag kväll
-Får se om jag är hemma
-Kan du inte ordna det! Det är ju melodifestivalen.
-Och vi har Lilleström på Valhalla.
-Men det är ju på dagen, på kvällen är du väl ledig?
-*tystnad*
-Hallå, kan du svara!
-Jag hörde, men det var ingen konkret förfrågan
-Men jag frågade ju dig precis!
-Nu låter du som Robert Laul.
***********************************************************************************
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men Tobias Sana känns som en ny Hasse Blomqvist. Hoppas jag har fel.
***********************************************************************************
Jag har framkallat ett flertal nya beroenden. Och ety min karaktär är stark, men dålig så betyder det att jag för närvarande frossar i granatäpplen, semlor och nässpräy. Damn you lagliga droger. Nässpray är ju dyrare än finsprit. 25-årig högländsk Glen, hade kännts som ett flashigare missbruk än Otrivin. Men betydligt billigare.
***********************************************************************************
Vad är grejen med östeuropa och underskattning? KarlXII, Napoleon och Hitler har alla tågat in i Ryssland glada i hågen och övertygade om seger, för att sedan totalförnedras och krossas totalt. Östeuropa har haft Kafka, Chopin, Tjaikovskij och Dostojevskij samt framför allt Igor Belanov och Ivan Lendl. Men ändå, idag mötte vi ryska mästarna (före Zenit St Petersburg) och på lördag väntar Tiramisu ett topplag från en liga, bättre rankat än tex den holländska. Trots detta, så kräver jag storseger så fort det vankas motstånd med hockeyfrillor och moppemusch...
***********************************************************************************
Vi har två av Sveriges bästa högerbackar, men just nu bara en forward, vilken är 17 år och skadad. Liiite tveksamt resursanvändande på Kamratgården känns det som. St Håkan har säkert en plan och jag tror inte den handlar om granatäpplesorbet. Även om det också vore önskvärt.
***********************************************************************************
Enligt rysk historietradition är det för övrigt inte makten som bränt gårdar i "den brända jordens taktik". Det är byborna själva som tuttat på i patriotisk kampvilja. Jag köper det, förutom kanske det sista med patriotisk kampvilja. Ren och skär cynism funkar också. Att man hellre bränner och skövlar själv, än att svenskarna gör det. Oavsett vilket, kräver jag seger på lördag.
***********************************************************************************
Glöm allt Bob Sacamano säger. Jag är världens störste öis-hatare och kommer så förbli. Den titeln har jag paxat.
***********************************************************************************
Avslutar med ett bibelord.
Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden (mattéus femfemma om svenska vinteridrottare)
************************************************************************************
Blåvitt förlorade sin andra träningsmatch för året och fortfarande är Alex vår senaste målskytt. Det irriterar mig, men så är det också försäsong. Min smarta sida vill se positiva tecken och besked inför säsongen som kommer och struntar i resultatet i matcherna. Känslomässigt skiter jag dock i hur spelet ser ut och vill vinna till varje pris. Allsvenska bortförklaringar blir aldrig så inbäddade i rosa bomull som under vintermånaderna. Men en sak skall vi ha jävligt klart för oss. Det kan aldrig vara positivt att spela dåligt.
************************************************************************************
Håkan Mild har senaste veckan fått fler kärleksförklaringar från hondärhemma än av mig. Han har nämligen gått in och blivit glasskung dvs räddat Lejonet&Björnen. I själva verket är det dock hans hondärhemma som ligger bakom projektet. Det aktualiserar frågan om hur det är att vara ihop med Håkan Mild. Föreställ er ett vanligt samtal hemma i TV-soffan.
-Älskling, jag har bjudit hem Mia och Robert på lördag kväll
-Får se om jag är hemma
-Kan du inte ordna det! Det är ju melodifestivalen.
-Och vi har Lilleström på Valhalla.
-Men det är ju på dagen, på kvällen är du väl ledig?
-*tystnad*
-Hallå, kan du svara!
-Jag hörde, men det var ingen konkret förfrågan
-Men jag frågade ju dig precis!
-Nu låter du som Robert Laul.
***********************************************************************************
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men Tobias Sana känns som en ny Hasse Blomqvist. Hoppas jag har fel.
***********************************************************************************
Jag har framkallat ett flertal nya beroenden. Och ety min karaktär är stark, men dålig så betyder det att jag för närvarande frossar i granatäpplen, semlor och nässpräy. Damn you lagliga droger. Nässpray är ju dyrare än finsprit. 25-årig högländsk Glen, hade kännts som ett flashigare missbruk än Otrivin. Men betydligt billigare.
***********************************************************************************
Vad är grejen med östeuropa och underskattning? KarlXII, Napoleon och Hitler har alla tågat in i Ryssland glada i hågen och övertygade om seger, för att sedan totalförnedras och krossas totalt. Östeuropa har haft Kafka, Chopin, Tjaikovskij och Dostojevskij samt framför allt Igor Belanov och Ivan Lendl. Men ändå, idag mötte vi ryska mästarna (före Zenit St Petersburg) och på lördag väntar Tiramisu ett topplag från en liga, bättre rankat än tex den holländska. Trots detta, så kräver jag storseger så fort det vankas motstånd med hockeyfrillor och moppemusch...
***********************************************************************************
Vi har två av Sveriges bästa högerbackar, men just nu bara en forward, vilken är 17 år och skadad. Liiite tveksamt resursanvändande på Kamratgården känns det som. St Håkan har säkert en plan och jag tror inte den handlar om granatäpplesorbet. Även om det också vore önskvärt.
***********************************************************************************
Enligt rysk historietradition är det för övrigt inte makten som bränt gårdar i "den brända jordens taktik". Det är byborna själva som tuttat på i patriotisk kampvilja. Jag köper det, förutom kanske det sista med patriotisk kampvilja. Ren och skär cynism funkar också. Att man hellre bränner och skövlar själv, än att svenskarna gör det. Oavsett vilket, kräver jag seger på lördag.
***********************************************************************************
Glöm allt Bob Sacamano säger. Jag är världens störste öis-hatare och kommer så förbli. Den titeln har jag paxat.
***********************************************************************************
Avslutar med ett bibelord.
Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden (mattéus femfemma om svenska vinteridrottare)
Sportprofiler jag minns - Steve Podborski
I en tid när vi svenskar var mitt inne i Stenmarkfebern och mest tyckte att störtlopp var en otäck gren som dåraktiga våghalsar höll på med så kom ett gäng som jag som liten grabb alltid höll på i konkurrensen med Klammer och de andra fantomerna från mellaneuropa. Gänget kallades ”Crazy Canucks” och var Kanadas alpina landslag som dök upp från ingenstans, körde som galningar, hade fräna svarta hjälmar, gula dräkter och låg allt som oftast inne på sjukstugan med diverse frakturer efter att ha passerat gränserna för vad som var möjligt i störtloppspisterna. Ryktena gick också om ett ganska vilt festande, vilket ytterligare spädde på mytbilderna om de galna kanadickerna.
En skröna (vet ej om den är sann) säger att en extra pliktport infördes i Lauberhornrennen efter att en av kanadickerna på en träning helt enkelt försökte hoppa över en sväng men fastnade i en grantopp, allt i syfte att spara sekunder. Deras stil tänjde på gränserna och deras nya, udda träningsmetoder blev stilbildande och togs efter även av motvilliga österrikare och andra.
Förutom Steve Podborski bestod Crazy Canucks av Dave Murray, Dave Irwin och Ken Read, men den störste av dem alla (och med fräckast namn) var Steve Podborski. Mellan 1980 och 1982 deltog Steve i 20 lopp och kom på pallen i alla utom ett, ett enastående facit i störtlopp.
Podborski fick mig intresserad av störtlopp och idag när Anja Pärson och Jessica Lindell-Vikarby ger sig ut i Super-G pisten är det med blandade känslor. Alpina fartgrenar är kul, men någonstans sitter ändå en tagg när det gäller Super-G eftersom det är en gren som hittades på för att stoppa Stenmarks dominans i världscupen.
En skröna (vet ej om den är sann) säger att en extra pliktport infördes i Lauberhornrennen efter att en av kanadickerna på en träning helt enkelt försökte hoppa över en sväng men fastnade i en grantopp, allt i syfte att spara sekunder. Deras stil tänjde på gränserna och deras nya, udda träningsmetoder blev stilbildande och togs efter även av motvilliga österrikare och andra.
Förutom Steve Podborski bestod Crazy Canucks av Dave Murray, Dave Irwin och Ken Read, men den störste av dem alla (och med fräckast namn) var Steve Podborski. Mellan 1980 och 1982 deltog Steve i 20 lopp och kom på pallen i alla utom ett, ett enastående facit i störtlopp.
Podborski fick mig intresserad av störtlopp och idag när Anja Pärson och Jessica Lindell-Vikarby ger sig ut i Super-G pisten är det med blandade känslor. Alpina fartgrenar är kul, men någonstans sitter ändå en tagg när det gäller Super-G eftersom det är en gren som hittades på för att stoppa Stenmarks dominans i världscupen.
2009-02-02
Hänger på covertrenden
Och snor ohämmat från min omgivning. Den här gången från Bob Sacamano.
Om Blåvitt var en TV-serie, skulle det antagligen vara Entourage....
Längst upp från höger:
Turtle. Saknar helt en egen karriär, men lever högt och gott på de andra vad gäller lyx och brudar.
E. Den lite smartare killen i gänget som står för gruppens gemensamma samvete och ansvarsfullhet.
Statist. Någon i Ari Golds agentstall som på bilden råkar ha fått oproportionerligt stort utrymme.
Längst ner från höger:
Vincent Chase. Den rike, framgångsrike och snygge stjärnan i gänget som står för notan.
Johnny Drama. Storbrorsan till Vincent, som försöker skaka liv i en avsomnande karriär.
Om Blåvitt var en TV-serie, skulle det antagligen vara Entourage....
Längst upp från höger:
Turtle. Saknar helt en egen karriär, men lever högt och gott på de andra vad gäller lyx och brudar.
E. Den lite smartare killen i gänget som står för gruppens gemensamma samvete och ansvarsfullhet.
Statist. Någon i Ari Golds agentstall som på bilden råkar ha fått oproportionerligt stort utrymme.
Längst ner från höger:
Vincent Chase. Den rike, framgångsrike och snygge stjärnan i gänget som står för notan.
Johnny Drama. Storbrorsan till Vincent, som försöker skaka liv i en avsomnande karriär.
Mina möten med Ingo
Det måste varit på 80-talet som jag och min far satt i bilen och just kört ut på stora vägen hemma när vi mötte en ganska rundlagd joggare. –”Det är ju Ingo”, gapade fadern och lade sedan ut texten om hur stort det var när Ingo blev världsmästare och hur en stor del av svenska folket faktiskt satt hemma vid radioapparaterna och lyssnade på Radio Luxemburg natten när Ingo blev världsmästare.Med tiden blev en joggande Ingo vardagsmat hemmavid och när jag fick en ny klasskamrat visade det sig att han bodde granne med Ingo. Vi förstod aldrig om Ingo bodde där, eller om han bara ofta var på besök. Vi pratade ganska ofta med Ingo som tyckte om att skoja och slänga lite käft. Efter en tid såg vi honom inte mer, jag antar att det var då han flyttade till Stockholmstrakten. Det har faktiskt hänt ibland att jag tänkt tillbaka på det där hur jag stod och pratade med Ingo på vägen, utan att egentligen förstå vad det var som var så märkvärdigt med honom. Ingo var för oss en glad, skojfrisk och lite tjock gubbe helt enkelt. När jag långt senare var i Miami med jobbet pratade våra amerikanska affärsbekanta om Ingo när de pratade om kända svenskar medan vi trodde att de skulle känna till Björn Borg eller möjligtvis Annika Sörenstam.... Då förstod jag lite grann att Ingo var stor.
Ingo tillhörde en svunnen tid då en stor del av svenska folket verkligen följde med och engagerades av en enskild idrottshändelse. Jag som hade förmånen att uppleva Stenmarkstiden kan förstå lite grann hur det var den där natten när Ingo blev världsmästare, även om just magin i att sitta och lyssna på en lite skrapig transistorradio när historia skrevs måste varit något alldeles extra. Idag finns inga idrottsmän eller evenemang som fängslar ”alla” på det viset. Utbudet av evenemang, TV-kanaler och annat är alltför stort. Jag måste säga att jag saknar det lite grann, gemenskaper är allt svårare att finna idag, polariseringar är enklare att hitta. De stora ikonerna i idrottssverige som alla kan enas runt dör ut med tiden, vilket den unkna Jerringprisdebatten vittnar om.
I efterhand ångrar jag att jag inte frågade Ingo mer om hanskarriär och hörde honom med egna ord prata om den. Jag var för ung och dum då helt enkelt för att förstå hur stor den var. Farväl Ingo, du var en trevlig prick och jag hoppas att vårt ibland tykna tjöt inte tröttade ut dig alltför mycket.
2009-01-30
Bara vi får en ny arena så....
Vad har Malmö Redhawks och Leksand Stars gemensamt (förutom töntiga tilläggsnamn)?
Jo, de har båda nya, fina arenor och harvar i Allsvenskan i ishockey, varav laget med den överlägset bästa hockeyarenan i Sverige dansar på konkursens brant. MoDo Hockey har Sveriges näst finaste arena för ishockey och tog ett efterlängtat SM-tecken men sladdar nu i Elitserien. Flong nya arenor har uppenbarligen inte hjälpt klubbarna i deras sportsliga ambitioner på lite längre sikt än något år. Vad skall de skylla på härnäst?
Just mantrat ”bara vi får en ny arena så…” har vi hört till leda de senaste åren i Sverige hos idrottens företrädare. Allt skall tydligen lösa sig bara man får en ny arena, då skall inkomsterna och titlarna komma på rad. När klubbledare får frågan om varför det går så dåligt så svarar de ofta att ”vi har inte en arena som håller måttet”. Märkligt ändå att de två senaste årens titelhållare i svensk fotboll har spelat på arenor som enligt deras egen utsago är urusla att spela fotboll på. Så även utan en fin arena går det uppenbarligen att vinna stora segrar.
Däremot finns det många exempel på att en ny arena inte ger lösningen på alla problem Arsenal fick exempelvis en ny arena för inte så länge sedan och sedan dess har de inte tagit en titel (väl?). 1860 München byggde sig en ny, fin arena tillsammans med Bayern München och de harvar i andradivisionen med stora ekonomiska problem (mycket till följd av det svulstiga arenabygget).
En fin arena är en av de saker som hjälper till att öka intäkterna, vilket är en väg att gå mot framgångar, men idrotten är inte så enkel att mest pengar ger flest titlar (fråga Hasse Borg), utan det krävs mer än så. Och det är ju det som är tjusningen med sport, eller hur?
Jag är innerligt trött på dessa ursäkter till patentlösningar som skall lösa alla knutar. Förut var det riskkapitalbolag, nu är det arenor. Alltid har idrottens företrädare någon ny patentlösning i fickan som skall lösa upp alla knutar. Jag misstänker att efter arenorna är byggda kommer nya krav på särskilda skatteregler, eller ökade statsbidrag. I Sverige har idrottsrörelsen en faiblesse för att till stor del finansieras av skattepengar och sedan kalla sig ”kommersiell underhållningsindustri”….
Den klubb/förening/aktiebolag som inser och kommunicerar att det är fler ingångsvärden än nya arenor, skatteregler eller andra ”yttre faktorer” som ger framgångar, de är de stora vinnarna på lång sikt. Blåvitt har kommit långt, det gör mig ganska trygg.
Jo, de har båda nya, fina arenor och harvar i Allsvenskan i ishockey, varav laget med den överlägset bästa hockeyarenan i Sverige dansar på konkursens brant. MoDo Hockey har Sveriges näst finaste arena för ishockey och tog ett efterlängtat SM-tecken men sladdar nu i Elitserien. Flong nya arenor har uppenbarligen inte hjälpt klubbarna i deras sportsliga ambitioner på lite längre sikt än något år. Vad skall de skylla på härnäst?
Just mantrat ”bara vi får en ny arena så…” har vi hört till leda de senaste åren i Sverige hos idrottens företrädare. Allt skall tydligen lösa sig bara man får en ny arena, då skall inkomsterna och titlarna komma på rad. När klubbledare får frågan om varför det går så dåligt så svarar de ofta att ”vi har inte en arena som håller måttet”. Märkligt ändå att de två senaste årens titelhållare i svensk fotboll har spelat på arenor som enligt deras egen utsago är urusla att spela fotboll på. Så även utan en fin arena går det uppenbarligen att vinna stora segrar.
Däremot finns det många exempel på att en ny arena inte ger lösningen på alla problem Arsenal fick exempelvis en ny arena för inte så länge sedan och sedan dess har de inte tagit en titel (väl?). 1860 München byggde sig en ny, fin arena tillsammans med Bayern München och de harvar i andradivisionen med stora ekonomiska problem (mycket till följd av det svulstiga arenabygget).
En fin arena är en av de saker som hjälper till att öka intäkterna, vilket är en väg att gå mot framgångar, men idrotten är inte så enkel att mest pengar ger flest titlar (fråga Hasse Borg), utan det krävs mer än så. Och det är ju det som är tjusningen med sport, eller hur?
Jag är innerligt trött på dessa ursäkter till patentlösningar som skall lösa alla knutar. Förut var det riskkapitalbolag, nu är det arenor. Alltid har idrottens företrädare någon ny patentlösning i fickan som skall lösa upp alla knutar. Jag misstänker att efter arenorna är byggda kommer nya krav på särskilda skatteregler, eller ökade statsbidrag. I Sverige har idrottsrörelsen en faiblesse för att till stor del finansieras av skattepengar och sedan kalla sig ”kommersiell underhållningsindustri”….
Den klubb/förening/aktiebolag som inser och kommunicerar att det är fler ingångsvärden än nya arenor, skatteregler eller andra ”yttre faktorer” som ger framgångar, de är de stora vinnarna på lång sikt. Blåvitt har kommit långt, det gör mig ganska trygg.
2009-01-28
Skriet
Munch lyckades på ett rätt brutalt sätt synliggöra ångest med sin berömda skriet. Men frågan är om inte Bobs mobilkamera fångade fenomenet än bättre tidigare idag.
Alltså, jag gillar öl, dess smak, effekt samt nedsättande av nervositet. Det är en av anledningarna till att mitt nyinförskaffade årskort blev på Levande Sittplats. Så ser man följande bild...
Nu jävlar styvnar det i löddrig sky.
Alltså, jag gillar öl, dess smak, effekt samt nedsättande av nervositet. Det är en av anledningarna till att mitt nyinförskaffade årskort blev på Levande Sittplats. Så ser man följande bild...
Nu jävlar styvnar det i löddrig sky.
2009-01-27
Underbara, älskade
FÖRBANNADE MÅL!
Andrès Vasquez. Minns ni honom? Det gör jag och det smärtar mig. Situationen kring Vasquez gör mig nedstämd på samma sätt som när man hör om före detta spelare och ledare i Blåvitt som har problem med spriten. El angelito var min personliga kelgris i flera år i Blåvitts U och A-trupp. Från 14 års ålder tog han för varje år som gick ett stort steg i karriären, ofta som rekordung. Han gjorde allsvensk debut som 17-åring och blev den dittills yngste att få ett A-kontrakt med Blåvitt. Sedan hände något. Jag är osäker på om allt är målets fel eller om det bara var den utlösande faktorn. Första omgången 2007, visade det sig faktiskt att Andres inte alls skulle spelat från start egentligen, om det inte varit för licensstrulet med Jonte Berg. Så här i efterhand frågar jag mig om han inte var lite i onåd hos tränare och sportchef redan då.
Förfallet kanske inte inleddes från och med Maj 2007, kanske måste man skruva tillbaka klockan ungefär ett halvår. Det tog slut med tjejen, varpå han flyttade hem till sin farsa igen med allt vad det innebar. Han fick i Javier De Pedro en extremt osund förebild. På alla träningar såg man hur Andrès tydde sig till och såg upp till De Pedro. De Pedro tyckte om sena nätter, mycket sömn och dålig mat. Balansen i inflytande vägde allt mer över till det negativa på Andrès. Målet, "tvåa på youtube" och den i några veckor, absurda mediaexponeringen kring hans person blev väl den utlösande faktorn som kulminerade kring sommaren 2007. Skall man anklaga Blåvitt för något i efterhand, så bör det vara att man skulle hållt media i hårdare tyglar under de där veckorna. Hybrisen i Vasquezklanen kom som ett brev på posten.
Idag, med allt som har hänt sedan dess, finns det en del som ler skadeglatt åt Vasquez´ håll i hans svårigheter att få speltid i Schweiz samt att hitta en ny klubb. Det är lätt att hånfullt ironisera över Ajax, Real Madrid och alla klubbar farsan hävdade att han skulle gå till. Jag blir bara ledsen, jag önskar killen allt gott. Och Javier Vasquez har rätt i en sak. Det underbara, älskade och förbannade målet har betytt mer för Blåvitt tror jag än vad vi inser.
Vad hände kring Blåvitt våren 2007? Jo en rättegång, med Sella och två fd ledare vid skranket. En hord blodtörstiga journalister samt en del direktbloggare från rättegången vilka jag trots att det gått en tid, fortfarande anser förtjäna en två månaders elchocksbehandling i testiklarna. Rättegången var medialt sett fullt i nivå med tex Knutby-fallet. Mitt allt detta kom Andrès Vasquez´ rabonadönare i bortre krysset som grädde på moset i en fantastisk match för både Blåvitt och Andrès själv, vilket vände allt det där. Det skapades fokus på något annat än skattetjafs och Sveriges förenade fotbollskrönikörer fick något annat att breda ut sig om än femöresmoral i frågor dom inte förstår sig på. Hur detta i efterhand påverkade och gynnade IFK Göteborg, är svårt att säga exakt. Hur trycket på och stämningen i klubben hade varit utan målet. Men det var en skänk från ovan oavsett. En jävla lotterivinst. Tyvärr en för huvudpersonen jinxad vinstlott. Jag kom och tänka på allt detta när jag läste om John Whittaker idag. Ibland är det vi drömmer om, det sista vi behöver.
Oavsett vilket, är det definitivt möjligt att vi får se honom i en återkomst på Gamla Ullevi i år. För något av motståndarlagen. Med ovan nämnda perspektiv, vill jag inte höra talas om några jävla burop eller nidramsor. Det skulle kännas otacksamt och ovärdigt. Ett TACK duger gott för mig.
PS. Om någon undrar, så är jag medveten om ironin i att den mediala exponeringen kring Vasquez på många sätt räddade oss, men sänkte Vasquez karriär. Men det gör bara att allt känns ännu jävligare. DS.
Andrès Vasquez. Minns ni honom? Det gör jag och det smärtar mig. Situationen kring Vasquez gör mig nedstämd på samma sätt som när man hör om före detta spelare och ledare i Blåvitt som har problem med spriten. El angelito var min personliga kelgris i flera år i Blåvitts U och A-trupp. Från 14 års ålder tog han för varje år som gick ett stort steg i karriären, ofta som rekordung. Han gjorde allsvensk debut som 17-åring och blev den dittills yngste att få ett A-kontrakt med Blåvitt. Sedan hände något. Jag är osäker på om allt är målets fel eller om det bara var den utlösande faktorn. Första omgången 2007, visade det sig faktiskt att Andres inte alls skulle spelat från start egentligen, om det inte varit för licensstrulet med Jonte Berg. Så här i efterhand frågar jag mig om han inte var lite i onåd hos tränare och sportchef redan då.
Förfallet kanske inte inleddes från och med Maj 2007, kanske måste man skruva tillbaka klockan ungefär ett halvår. Det tog slut med tjejen, varpå han flyttade hem till sin farsa igen med allt vad det innebar. Han fick i Javier De Pedro en extremt osund förebild. På alla träningar såg man hur Andrès tydde sig till och såg upp till De Pedro. De Pedro tyckte om sena nätter, mycket sömn och dålig mat. Balansen i inflytande vägde allt mer över till det negativa på Andrès. Målet, "tvåa på youtube" och den i några veckor, absurda mediaexponeringen kring hans person blev väl den utlösande faktorn som kulminerade kring sommaren 2007. Skall man anklaga Blåvitt för något i efterhand, så bör det vara att man skulle hållt media i hårdare tyglar under de där veckorna. Hybrisen i Vasquezklanen kom som ett brev på posten.
Idag, med allt som har hänt sedan dess, finns det en del som ler skadeglatt åt Vasquez´ håll i hans svårigheter att få speltid i Schweiz samt att hitta en ny klubb. Det är lätt att hånfullt ironisera över Ajax, Real Madrid och alla klubbar farsan hävdade att han skulle gå till. Jag blir bara ledsen, jag önskar killen allt gott. Och Javier Vasquez har rätt i en sak. Det underbara, älskade och förbannade målet har betytt mer för Blåvitt tror jag än vad vi inser.
Vad hände kring Blåvitt våren 2007? Jo en rättegång, med Sella och två fd ledare vid skranket. En hord blodtörstiga journalister samt en del direktbloggare från rättegången vilka jag trots att det gått en tid, fortfarande anser förtjäna en två månaders elchocksbehandling i testiklarna. Rättegången var medialt sett fullt i nivå med tex Knutby-fallet. Mitt allt detta kom Andrès Vasquez´ rabonadönare i bortre krysset som grädde på moset i en fantastisk match för både Blåvitt och Andrès själv, vilket vände allt det där. Det skapades fokus på något annat än skattetjafs och Sveriges förenade fotbollskrönikörer fick något annat att breda ut sig om än femöresmoral i frågor dom inte förstår sig på. Hur detta i efterhand påverkade och gynnade IFK Göteborg, är svårt att säga exakt. Hur trycket på och stämningen i klubben hade varit utan målet. Men det var en skänk från ovan oavsett. En jävla lotterivinst. Tyvärr en för huvudpersonen jinxad vinstlott. Jag kom och tänka på allt detta när jag läste om John Whittaker idag. Ibland är det vi drömmer om, det sista vi behöver.
Oavsett vilket, är det definitivt möjligt att vi får se honom i en återkomst på Gamla Ullevi i år. För något av motståndarlagen. Med ovan nämnda perspektiv, vill jag inte höra talas om några jävla burop eller nidramsor. Det skulle kännas otacksamt och ovärdigt. Ett TACK duger gott för mig.
PS. Om någon undrar, så är jag medveten om ironin i att den mediala exponeringen kring Vasquez på många sätt räddade oss, men sänkte Vasquez karriär. Men det gör bara att allt känns ännu jävligare. DS.
2009-01-23
Schwoosch!
För c:a ett år sedan hade jag en mardröm, vilken bör ha utspelat sig ett tag innan vi värvade Kim Christensen. I drömmen flyttade vi tillbaka till den lägenhet vi tidigare hyrt ut i andrahand. Bara det att vi hade en inneboende kvar ett tag till. Olof Lundh. Att hålla god stämning i lägenheten tärde på mitt tålamod, milt sagt.
Så var det dags för allsvensk premiär borta mot ellos på ett ruckel som låg på en åker omringad av giftek (som jag givetvis brände mig på), vilket i drömmen skulle representera Ryavallen tror jag. Vi förlorade med 1-0 efter en halvtabbe av Erik Dahlin mot ett ellos som typ hade det anfallet på hela matchen. Wiland gjorde ett flertal dundertabbar, men hans tappade bollar mellan benen och dylikt studsade i stolpar, ribbor och räddades på mållinjen (vissa var misstänkt över mållinjen).
När jag kom hem sur och jävlig, satt Olof i morgonrock framför Laptopen och skrev en krönika om Blåvitts målvaktschansning som blev ett fiasko, om en match han själv erkände att han inte hade sett.
Var ju ett tag sedan jag hackade på Olof Lundh, men idag är det svårt att hålla emot.
Schwoosch!
Det var ljudet av en öppen dörr som slogs in om ni undrar. I sammanhang av Blåvitts situation med Bjärsa, tycker Lundh att KFF gjorde rätt som inte sålde Victor Elm i somras.... För det första var Victor Kalmars bäste spelare, för det andra var Kalmar i guldstrid, cupstrid och Uefastrid. Och för det tredje erbjöds Kalmar inga pengar som hade kunnat finansiera en rimlig ersättare. Långt ifrån. Någon som tycker att Elm-affären är applicerbar på Bjärsa? Jag gillar Bjärsa och önskar honom allt gott vad som än händer. Men han var ifjol i mitt tycke Blåvitts näst bäste mittback (tycker hela världen förutom kanske Bjärsas familj och flickvän för övrigt). Han har aviserat i god tid att han inte tänker förlänga, varpå Blåvitt värvar en ersättare som faktiskt är tyngre meriterad. Vi har två parter som främst ser till sina egna intressen. Vari ligger kontroversen? Att nyinköpte Karl Svensson med landslagsmeriter och 4-årskontrakt kommer ta platsen om han bedöms vara lika bra/bättre än Bjärsa? Oh så kontroversiellt. Jag får sketfläpp, araben, hjärtsnörp och raschan. Allt på samma gång. Ja, det är till och med lika kontroversiellt som att Rikard Norling inte fick inflytande på AIK´s värvningar, efter att han fick sparken. Bjärsa sitter nu i en situation där han inte längre har en given plats i laget samt står utan jobb efter kommande säsong. Ett chansning och ett val han själv gjort med öppna ögon, tillsammans med sin agent. Men jag är övertygad om att det kommer lösa sig på ett bra sätt för alla parter.
Men hur nära vänner är TV4-nissarna med Martin Dahlin egentligen?
Så var det dags för allsvensk premiär borta mot ellos på ett ruckel som låg på en åker omringad av giftek (som jag givetvis brände mig på), vilket i drömmen skulle representera Ryavallen tror jag. Vi förlorade med 1-0 efter en halvtabbe av Erik Dahlin mot ett ellos som typ hade det anfallet på hela matchen. Wiland gjorde ett flertal dundertabbar, men hans tappade bollar mellan benen och dylikt studsade i stolpar, ribbor och räddades på mållinjen (vissa var misstänkt över mållinjen).
När jag kom hem sur och jävlig, satt Olof i morgonrock framför Laptopen och skrev en krönika om Blåvitts målvaktschansning som blev ett fiasko, om en match han själv erkände att han inte hade sett.
Var ju ett tag sedan jag hackade på Olof Lundh, men idag är det svårt att hålla emot.
Schwoosch!
Det var ljudet av en öppen dörr som slogs in om ni undrar. I sammanhang av Blåvitts situation med Bjärsa, tycker Lundh att KFF gjorde rätt som inte sålde Victor Elm i somras.... För det första var Victor Kalmars bäste spelare, för det andra var Kalmar i guldstrid, cupstrid och Uefastrid. Och för det tredje erbjöds Kalmar inga pengar som hade kunnat finansiera en rimlig ersättare. Långt ifrån. Någon som tycker att Elm-affären är applicerbar på Bjärsa? Jag gillar Bjärsa och önskar honom allt gott vad som än händer. Men han var ifjol i mitt tycke Blåvitts näst bäste mittback (tycker hela världen förutom kanske Bjärsas familj och flickvän för övrigt). Han har aviserat i god tid att han inte tänker förlänga, varpå Blåvitt värvar en ersättare som faktiskt är tyngre meriterad. Vi har två parter som främst ser till sina egna intressen. Vari ligger kontroversen? Att nyinköpte Karl Svensson med landslagsmeriter och 4-årskontrakt kommer ta platsen om han bedöms vara lika bra/bättre än Bjärsa? Oh så kontroversiellt. Jag får sketfläpp, araben, hjärtsnörp och raschan. Allt på samma gång. Ja, det är till och med lika kontroversiellt som att Rikard Norling inte fick inflytande på AIK´s värvningar, efter att han fick sparken. Bjärsa sitter nu i en situation där han inte längre har en given plats i laget samt står utan jobb efter kommande säsong. Ett chansning och ett val han själv gjort med öppna ögon, tillsammans med sin agent. Men jag är övertygad om att det kommer lösa sig på ett bra sätt för alla parter.
Men hur nära vänner är TV4-nissarna med Martin Dahlin egentligen?
2009-01-22
Minnen från säsongen 2008
Med lite perspektiv på 2008 så är det tid för lite reflektion och eftertanke. Detta är vad jag minns mest från säsongen 2008:
Bristande engagemang – 2008 var året där jag, och många med mig uppenbarligen, inte lyckades uppbåda mitt engagemang för fotboll och Blåvitt på samma vis som tidigare. Jag vet inte om det berodde på mättnad efter guldet, sonens födelse eller att TV4 ökade bevakningen av Allsvenskan.
Publikbojkotter – En succé som alla boende i allsvenska städer utanför Stockholm uppskattade. Hade bara stockholmslagen även bojkottat bortaderbyna så hade det varit en av de lugnaste säsongerna på länge i antalet fall av misshandel, fylla och skadegörelse i samband med allsvensk match. Hemmamatch mot stockholmslagen och hellugnt i matchstäderna, det var underbart!
Derbystöket i huvudstaden – Man bojkottade bortamatcher i protest mot tveksamma lagar som skall stävja våldet men beter sig illa hemma i Stockholm framför ögonen på regeringens huliganlagsutredare. Självmål är bara förnamnet.
CL-frossa – är fortfarande lite småsur på vår förening för att man föll i samma fälla som alla andra och knäcktes av en förlust i kvalet till den pajasturneringen. Hade de varit lite mer professionella hade vi kanske försvarat SM-guldet och inte låtit sig nedslås så till den milda grad att alla slutade spela fotboll i ett par veckor.
Kalmar FF – Spelade underhållande, öste in mål och hade Allsvenskans totalt sett bäste spelare i Viktor Elm. Jag är imponerad och allra mest över Nannes icke-gnäll. När de flesta andra (inkl. Håkan Mild) gnällde på tätt spelschema och annat (se nedan) så kommunicerade Nanne att det bara var kul och det var det.
Robin Söder – Han kom, han såg, han målade. Spelade faktiskt fotboll som en hel karl och inte som den tonåring han är. Å andra sidan så spelar tonåringar som karlar i många andra länder, men i Sverige anses man vara ung talang till man är 27.
Zlatans knä – Sällan har vårt lands journalister förnedrat sig själva så till den milda grad som när de fyllde spaltmeter efter spaltmeter och sändningstid i timmar om Zlatans förbannade knä (och ingen var intresserad). Undra på att fotbollsspelare alltmer beter sig som känsliga primadonnor när en ”känning” får sådan uppmärksamhet. Håkan ”Carla ” Carlqvist har väl snart dött i skrattkonvulsioner åt skämten till sjukjournaler som fotbollsspelarna uppvisar i media.
Fotbolls-EM utan England – Varje fotbolls-EM bör spelas utan England. Vi behöver inte den stinkande, pissande, aspackade, våldsrunkande supportersvansen till england när det vankas mästerskap. Steve McClaren borde fått Nobels Fredspris.
Saknad – Jag saknar Royal League väldigt mycket. Broder Bruce skrev för inte så längesedan att den bästa träningen är 90-minuters tävlingsfotboll och det var Royal League lösningen för, men de flesta inom fotbolls-Sverige vill tydligen ha en evighetslång försäsong utan nerv istället.
Rättegångar – Det var nog All Time High i rättegångar mot fotbollsspelare den här säsongen. Förutom hovrättsförhandlingen mot MP, JP och Sella (som nu fick den minimala uppmärksamhet som motsvarade nyhetsvärdet) så var diverse misshandelsfall, fylla och rattfylleri uppe i rätten. Jag undrar fortfarande varför det anses värre att betala in fel skatt än att ge sin fru en lusing, slå någon annan på käften eller köra rattfull, är jag ensam om det?
Davids utdragna kamp – Jag hoppades på att Ljungskile skulle stanna kvar för att det är kul när humlor flyger, men en alltför brutal inställning de sista omgångarna grusade den förhoppningen. Nu får vi Häcken igen istället – tjohej vad kul.
Den märkliga värvningen – Håkan Mild fick riskkapital i fickan, tog i så det knakade och värvade (trumvirvel): lill-Alex… Jag undrar fortfarande om det var Milds tysta protest mot ”ekonomisk doping” i form av riskkapital. Eller var det en Marta/Frisk så att Niclas skulle bli glad och få avsluta karriären i samma klubb som lillebror? Ett skämt var det i alla fall att betala miljoner för djupleds-Danne och Stefan Andreasson skrattade säkert gott hela vägen till banken.
Gnällsvenskan – Det mest bestående intrycket var nog ändå att det gnälldes som aldrig förr i Allsvenskan. Det var för många matcher, för blött gräs, för långt gräs, for torrt gräs, dåliga domare, dåliga publiksnitt, för tätt matchande, för dålig fotboll, för dåliga arenor, för kallt, för mycket skador med mera, med mera. Fotbollen stod ut än mer som den sport som har flest mesiga och gnälliga primadonnor. Det är inte attraktivt med folk som gnäller och däri består nog en del av att intresset minskat. Kalmar och Nanne gnällde inte och det tror jag var en del av framgången.
På det stora hela var det ingen av de mest minnesvärda säsongerna.
Bristande engagemang – 2008 var året där jag, och många med mig uppenbarligen, inte lyckades uppbåda mitt engagemang för fotboll och Blåvitt på samma vis som tidigare. Jag vet inte om det berodde på mättnad efter guldet, sonens födelse eller att TV4 ökade bevakningen av Allsvenskan.
Publikbojkotter – En succé som alla boende i allsvenska städer utanför Stockholm uppskattade. Hade bara stockholmslagen även bojkottat bortaderbyna så hade det varit en av de lugnaste säsongerna på länge i antalet fall av misshandel, fylla och skadegörelse i samband med allsvensk match. Hemmamatch mot stockholmslagen och hellugnt i matchstäderna, det var underbart!
Derbystöket i huvudstaden – Man bojkottade bortamatcher i protest mot tveksamma lagar som skall stävja våldet men beter sig illa hemma i Stockholm framför ögonen på regeringens huliganlagsutredare. Självmål är bara förnamnet.
CL-frossa – är fortfarande lite småsur på vår förening för att man föll i samma fälla som alla andra och knäcktes av en förlust i kvalet till den pajasturneringen. Hade de varit lite mer professionella hade vi kanske försvarat SM-guldet och inte låtit sig nedslås så till den milda grad att alla slutade spela fotboll i ett par veckor.
Kalmar FF – Spelade underhållande, öste in mål och hade Allsvenskans totalt sett bäste spelare i Viktor Elm. Jag är imponerad och allra mest över Nannes icke-gnäll. När de flesta andra (inkl. Håkan Mild) gnällde på tätt spelschema och annat (se nedan) så kommunicerade Nanne att det bara var kul och det var det.
Robin Söder – Han kom, han såg, han målade. Spelade faktiskt fotboll som en hel karl och inte som den tonåring han är. Å andra sidan så spelar tonåringar som karlar i många andra länder, men i Sverige anses man vara ung talang till man är 27.
Zlatans knä – Sällan har vårt lands journalister förnedrat sig själva så till den milda grad som när de fyllde spaltmeter efter spaltmeter och sändningstid i timmar om Zlatans förbannade knä (och ingen var intresserad). Undra på att fotbollsspelare alltmer beter sig som känsliga primadonnor när en ”känning” får sådan uppmärksamhet. Håkan ”Carla ” Carlqvist har väl snart dött i skrattkonvulsioner åt skämten till sjukjournaler som fotbollsspelarna uppvisar i media.
Fotbolls-EM utan England – Varje fotbolls-EM bör spelas utan England. Vi behöver inte den stinkande, pissande, aspackade, våldsrunkande supportersvansen till england när det vankas mästerskap. Steve McClaren borde fått Nobels Fredspris.
Saknad – Jag saknar Royal League väldigt mycket. Broder Bruce skrev för inte så längesedan att den bästa träningen är 90-minuters tävlingsfotboll och det var Royal League lösningen för, men de flesta inom fotbolls-Sverige vill tydligen ha en evighetslång försäsong utan nerv istället.
Rättegångar – Det var nog All Time High i rättegångar mot fotbollsspelare den här säsongen. Förutom hovrättsförhandlingen mot MP, JP och Sella (som nu fick den minimala uppmärksamhet som motsvarade nyhetsvärdet) så var diverse misshandelsfall, fylla och rattfylleri uppe i rätten. Jag undrar fortfarande varför det anses värre att betala in fel skatt än att ge sin fru en lusing, slå någon annan på käften eller köra rattfull, är jag ensam om det?
Davids utdragna kamp – Jag hoppades på att Ljungskile skulle stanna kvar för att det är kul när humlor flyger, men en alltför brutal inställning de sista omgångarna grusade den förhoppningen. Nu får vi Häcken igen istället – tjohej vad kul.
Den märkliga värvningen – Håkan Mild fick riskkapital i fickan, tog i så det knakade och värvade (trumvirvel): lill-Alex… Jag undrar fortfarande om det var Milds tysta protest mot ”ekonomisk doping” i form av riskkapital. Eller var det en Marta/Frisk så att Niclas skulle bli glad och få avsluta karriären i samma klubb som lillebror? Ett skämt var det i alla fall att betala miljoner för djupleds-Danne och Stefan Andreasson skrattade säkert gott hela vägen till banken.
Gnällsvenskan – Det mest bestående intrycket var nog ändå att det gnälldes som aldrig förr i Allsvenskan. Det var för många matcher, för blött gräs, för långt gräs, for torrt gräs, dåliga domare, dåliga publiksnitt, för tätt matchande, för dålig fotboll, för dåliga arenor, för kallt, för mycket skador med mera, med mera. Fotbollen stod ut än mer som den sport som har flest mesiga och gnälliga primadonnor. Det är inte attraktivt med folk som gnäller och däri består nog en del av att intresset minskat. Kalmar och Nanne gnällde inte och det tror jag var en del av framgången.
På det stora hela var det ingen av de mest minnesvärda säsongerna.
2009-01-21
Stil-silly season
I söndags var jag på årets första stora samt årets enda stora shoppingtur. Jag bygger under året upp en behovsspec vilket av min sambo oc min flickvän översätts med kravspec och sedan när reorna är bra, är det ut i hysterin för att hitta så mycket som möjligt, till så bra pris som möjligt, på så kort tid som möjligt. Det bidde två par jeans, en skinnväst och en skjorta. Jag är snål och fåfäng, så jag låter reorna bestämma min stil för året. I år blir det nog preppy. Och ja, skinnvästen var ett skämt.
Ett provrum är en fascinerande plats på sitt sätt och då menar jag inte allas morsor och flickvänner som står och tjuvtittar när deras stackars män byter om. Där finns mer att ta av. Speglarna, väggarna samt hur ljuset strålar reflekteras på tygskynket/skåpsdörren är specialdesignat. Hela omklädningsprocedurens interiör är exakt utformat för att du skall må så dåligt över dig själv som det bara går. Valkarna kring magen växer till valrossproportioner, små plitor eller finnar på låren, maximeras i ilsken rödhet hetta som skulle lysa upp halva Amsterdam samt små osynliga fläktar i golvet medför att vad som skulle kunna vara en liten subtil nyans av fotsvettsdoft när du tar av dig skorna, får hela köpcentrumet att osa som Holifields suspensoar från 1988. Aldrig tvättad. Du har aldrig en bra hårdag när du provar kläder och dina kalsonger har aldrig sett så slitna och illasittande ut som just då även om du så köpt dom 3 minuter tidigare. Fan, om du inte ens har kallingar på dig, så får du per automatik mindre penis och hemma i garderoben blir dina kallingar på ett magiskt sett fulare ändå. Tills du har provat färdigt dom där kläderna. Då är allt tillbaka till det normala igen.
Vad jag vill ha sagt med det här mer än att gnälla? Kan det vara att de smygfotografer som sticker in kameror under provhyttsbås, aldrig fått en bild på en attraktiv människa någonsin? Såvida dom inte tänder på fula människor då. Men om det fula i deras ögon blir snyggt, så sabbas det ändå på något sätt. Det ger jag mig fan på.
Men det är inte heller detta jag reflekterar över. Nej jag tänker på nya arenan. Såvitt jag vet har inte omklädningsrummen inretts färdigt än på Gamla Ullevi. Satsa några hundra tusen och låt folk från typ Victoria Arena, Solo samt kanske Carling, inreda bortalagets omklädningsrum. Jag vill att våra motståndare på hemmaplan skall springa in inför 18000 pers och känna sig som bröderna Jönsson och Sedin antagligen gör varje dag. Jag vill att Henrik Rydström strax innan inmarsch skall upptäcka tre plitor på flinten som lyser likt andra änden av ett lasersikte. Att Anders Svensson upptäcker antydan till gäddhäng för att inte tala om elefanthuden på vaderna. Att Johannesson börjar grubbla över vad det var för klåpare till frisör som klippte honom senast samt att Daniel Andersson vägrar lämna toaletten för alla rynkor i ansiktet. Dom skall må dåligt över sig själva långt innan matchen börjar. Det är värt några hundra tusen kan jag tycka.
Ett provrum är en fascinerande plats på sitt sätt och då menar jag inte allas morsor och flickvänner som står och tjuvtittar när deras stackars män byter om. Där finns mer att ta av. Speglarna, väggarna samt hur ljuset strålar reflekteras på tygskynket/skåpsdörren är specialdesignat. Hela omklädningsprocedurens interiör är exakt utformat för att du skall må så dåligt över dig själv som det bara går. Valkarna kring magen växer till valrossproportioner, små plitor eller finnar på låren, maximeras i ilsken rödhet hetta som skulle lysa upp halva Amsterdam samt små osynliga fläktar i golvet medför att vad som skulle kunna vara en liten subtil nyans av fotsvettsdoft när du tar av dig skorna, får hela köpcentrumet att osa som Holifields suspensoar från 1988. Aldrig tvättad. Du har aldrig en bra hårdag när du provar kläder och dina kalsonger har aldrig sett så slitna och illasittande ut som just då även om du så köpt dom 3 minuter tidigare. Fan, om du inte ens har kallingar på dig, så får du per automatik mindre penis och hemma i garderoben blir dina kallingar på ett magiskt sett fulare ändå. Tills du har provat färdigt dom där kläderna. Då är allt tillbaka till det normala igen.
Vad jag vill ha sagt med det här mer än att gnälla? Kan det vara att de smygfotografer som sticker in kameror under provhyttsbås, aldrig fått en bild på en attraktiv människa någonsin? Såvida dom inte tänder på fula människor då. Men om det fula i deras ögon blir snyggt, så sabbas det ändå på något sätt. Det ger jag mig fan på.
Men det är inte heller detta jag reflekterar över. Nej jag tänker på nya arenan. Såvitt jag vet har inte omklädningsrummen inretts färdigt än på Gamla Ullevi. Satsa några hundra tusen och låt folk från typ Victoria Arena, Solo samt kanske Carling, inreda bortalagets omklädningsrum. Jag vill att våra motståndare på hemmaplan skall springa in inför 18000 pers och känna sig som bröderna Jönsson och Sedin antagligen gör varje dag. Jag vill att Henrik Rydström strax innan inmarsch skall upptäcka tre plitor på flinten som lyser likt andra änden av ett lasersikte. Att Anders Svensson upptäcker antydan till gäddhäng för att inte tala om elefanthuden på vaderna. Att Johannesson börjar grubbla över vad det var för klåpare till frisör som klippte honom senast samt att Daniel Andersson vägrar lämna toaletten för alla rynkor i ansiktet. Dom skall må dåligt över sig själva långt innan matchen börjar. Det är värt några hundra tusen kan jag tycka.
Jerringpris och demokrati
Jerringpriset väcker alltmer debatt för varje år det delas ut. Jag vet inte om det har med den oerhört trista och rent samhällsfarliga trenden att alla blir alltmer arga hela tiden, vilket Bruce på sitt sätt beskrivit här, eller om det är så att de som debatterar det hela (journalisterna) blir mer och mer sura över att just deras favoriter inte får priset. Journalisternas ”rättmätiga” vinnare håller märkligt nog oftast på med just den sport de själva bevakar. En nyckelfråga är också om de som klagar på vinnarna röstat själva?
Jerringpriset skall som bekant gå till ”Årets idrottsprestation” men har snarare blivit ett pris till den som är mest älskad av folket vilket alla vet om så vad är det då att bråka om? Att jämföra prestationer i olika sporter är dessutom absolut omöjligt så att Jerringpriset blivit ett bevis på folkets kärlek är ganska naturligt.
Första problemet att jämföra prestationer blir när man jämför enskilda spelare i lagidrotter med individuella idrottare. Hade exempelvis Zlatan kunnat prestera som han gjorde om han spelat i ett bottenlag i Italien? Är Susanna Kallurs inomhusrekord i en oerhört smal gren (häcksprint) bättre än Charlotte Kallas jätteklättring i en större (men fortfarande smal) gren? Som sagt, omöjligt att svara på.
Själv tycker jag bara att det är bra när trevliga och sympatiska förebilder belönas och är ett tecken på att de goda krafterna fortfarande regerar i vårt land. Annars brukar idioter till arroganta svin (”vinnarskallar”) framhållas som förebilder av tyckare och andra men tänk om alla betedde sig som sådana, hur skulle vårt samhälle då se ut?
Roligast av alla tyckare är ändå Anders Lindblad i SvD som inleder med att skriva: ”När svenska folket röstar kan vem som helst vinna.” och sedan förklarar han hur mycket bättre det blir när en väl sammansatt jury utser pristagare.
Den inledande meningen i din artikel, käre Anders, är en mening du faktiskt också kan applicera vart fjärde år när det är allmänna val här i Sverige. Ibland känns det bättre om en väl sammansatt jury hade fått utse riksdag och regering när man ser en mängd fantasifulla förslag från våra politiker för att vinna folkets kärlek. Tanken om den upplyste despoten kan jag i mina mörka stunder sympatisera med. Tänk vad trevligt om våra politiker kunde regera, omge sig med sakkunnigt, kompetent folk och genomföra stordåd istället för att ha en hord av pressekreterare och PR-folk för att pumpa ut pressmeddelanden, jaga opinionssiffror?
Exemplen där proffstyckare ibland har underliga åsikter (i mitt tycke) är dessutom många. Senast i raden är Mathias Lühr som inte har med Hjalmar Jonsson på listan över bästa frisparksläggare. Det blir fler mål på hans frisparkar än av flera av de spelare som är med på hans lista. Men det är klart, nick i mål på en känsligt slagen frispark är fulmål. Frispark direkt i mål är finmål. Jag föredrar dock att ha en frisparksläggare i mitt lag som genererar fler mål än snygga mål.
Jerringpriset skall som bekant gå till ”Årets idrottsprestation” men har snarare blivit ett pris till den som är mest älskad av folket vilket alla vet om så vad är det då att bråka om? Att jämföra prestationer i olika sporter är dessutom absolut omöjligt så att Jerringpriset blivit ett bevis på folkets kärlek är ganska naturligt.
Första problemet att jämföra prestationer blir när man jämför enskilda spelare i lagidrotter med individuella idrottare. Hade exempelvis Zlatan kunnat prestera som han gjorde om han spelat i ett bottenlag i Italien? Är Susanna Kallurs inomhusrekord i en oerhört smal gren (häcksprint) bättre än Charlotte Kallas jätteklättring i en större (men fortfarande smal) gren? Som sagt, omöjligt att svara på.
Själv tycker jag bara att det är bra när trevliga och sympatiska förebilder belönas och är ett tecken på att de goda krafterna fortfarande regerar i vårt land. Annars brukar idioter till arroganta svin (”vinnarskallar”) framhållas som förebilder av tyckare och andra men tänk om alla betedde sig som sådana, hur skulle vårt samhälle då se ut?
Roligast av alla tyckare är ändå Anders Lindblad i SvD som inleder med att skriva: ”När svenska folket röstar kan vem som helst vinna.” och sedan förklarar han hur mycket bättre det blir när en väl sammansatt jury utser pristagare.
Den inledande meningen i din artikel, käre Anders, är en mening du faktiskt också kan applicera vart fjärde år när det är allmänna val här i Sverige. Ibland känns det bättre om en väl sammansatt jury hade fått utse riksdag och regering när man ser en mängd fantasifulla förslag från våra politiker för att vinna folkets kärlek. Tanken om den upplyste despoten kan jag i mina mörka stunder sympatisera med. Tänk vad trevligt om våra politiker kunde regera, omge sig med sakkunnigt, kompetent folk och genomföra stordåd istället för att ha en hord av pressekreterare och PR-folk för att pumpa ut pressmeddelanden, jaga opinionssiffror?
Exemplen där proffstyckare ibland har underliga åsikter (i mitt tycke) är dessutom många. Senast i raden är Mathias Lühr som inte har med Hjalmar Jonsson på listan över bästa frisparksläggare. Det blir fler mål på hans frisparkar än av flera av de spelare som är med på hans lista. Men det är klart, nick i mål på en känsligt slagen frispark är fulmål. Frispark direkt i mål är finmål. Jag föredrar dock att ha en frisparksläggare i mitt lag som genererar fler mål än snygga mål.
2009-01-20
Var är ambitionerna?
Appropå värvningen av Karl Svensson.
Blåvitt har fått mycken god uppmärksamhet de senaste åren tack vare satsningen på talanger. Så varför har man helst plötsligt bestämt sig från att avvika från den framgångsrika strategin. Ut åker en kapten i U21-landslaget och in kommer en avdankad föredetting till budgetpris. Ett misslyckat proffs som tillhör en generation blåvita som inte vann ett skit. Vad vill dagens ledning i Blåvitt egentligen. Fastna i Malmös medelmåttighet eller AIK´s negativa påhittighet? Varför beslutar man sig medvetet för att skapa negativ stämning i truppen och negativa artiklar i media? Varför slutar man helt plötsligt att satsa på ungdomarna? Varför förlänger man inte i stället med Bjärsmyr? Var är visionerna, finns dom överhuvud taget?
Blåvitt har fått mycken god uppmärksamhet de senaste åren tack vare satsningen på talanger. Så varför har man helst plötsligt bestämt sig från att avvika från den framgångsrika strategin. Ut åker en kapten i U21-landslaget och in kommer en avdankad föredetting till budgetpris. Ett misslyckat proffs som tillhör en generation blåvita som inte vann ett skit. Vad vill dagens ledning i Blåvitt egentligen. Fastna i Malmös medelmåttighet eller AIK´s negativa påhittighet? Varför beslutar man sig medvetet för att skapa negativ stämning i truppen och negativa artiklar i media? Varför slutar man helt plötsligt att satsa på ungdomarna? Varför förlänger man inte i stället med Bjärsmyr? Var är visionerna, finns dom överhuvud taget?
2009-01-18
What´s the fuzz about...
Den där Marklundgrejen?
Trogna läsare vet vad jag tycker om journalister som ljuger och överdriver samt slarvar i källkritiken. Men vafan.... Någon måtta får det väl ändå vara.
Jag har inte läst någon av böckerna som väl bör vara kring 12 i antalet hittills. Kommer väl vara 20 i mitten på nästa vecka. Jag hajar inte hysterin. Vari ligger sprängkraften? Detaljerna orkar jag inte lägga mig i, men mitt egna högst personliga och ovetenskapliga källkritikssinne har lyckats utröna vad som helt eller delvis bekräftats från båda håll.
Vi har en de facto dömd hustrumisshandlare som förmodligen/eventuellt har blivit förtalad för att ha slagit och hotat mer än vad han i själva verket slog och hotade. - Min sympati är inte obegränsad.
Vi har å andra sidan en de facto misshandlad och hotad kvinna som förmodligen/eventuellt inte blivit fullt så hårt slagen och svårt hotad som hon anklagar exmaken för. - Min antipati är inte obegränsad.
I centrum står dock en kvinna. Hon är deckardrottning, god för 100 miljoner eller mer samt snygg. Det har aldrig riktigt gått att fälla henne till marken och urinera på henne väl nere, som man gör på alla andra deckardrottningar som tex Läckberg. Gömda och ett starkt patos i övrigt vad gäller mäns våld mot kvinnor har funkat lite som ett sånt där osynligt kraftfält som skyddar utomjordingars tefat i alla science fiction-filmer. Men får man väl bort det där kraftfältet, blir det ju fritt fram att börja pissa på allvar. Det har gått 600 år, men fortfarande verkar det inte krävas så mycket mer än några anklagande, pekande fingrar för att häxan skall brännas.
Å andra sidan är ju de försköningar och förändringar av persongalleriet i Gömda riktigt jävla motbjudande. För dem finns det inget rimligt försvar. Ej heller att en så för författarna så uppenbart förändrad verklighet etiketteras med "en sann historia".
Men jag hajar inte varför alla är så jävla arga. Med tanke på det samhälle vi lever i. Vad gör denna dubbla pinsamhet till mer än två notiser, en krönika en fyndig satirteckning och två samtal till ring P1?
Trogna läsare vet vad jag tycker om journalister som ljuger och överdriver samt slarvar i källkritiken. Men vafan.... Någon måtta får det väl ändå vara.
Jag har inte läst någon av böckerna som väl bör vara kring 12 i antalet hittills. Kommer väl vara 20 i mitten på nästa vecka. Jag hajar inte hysterin. Vari ligger sprängkraften? Detaljerna orkar jag inte lägga mig i, men mitt egna högst personliga och ovetenskapliga källkritikssinne har lyckats utröna vad som helt eller delvis bekräftats från båda håll.
Vi har en de facto dömd hustrumisshandlare som förmodligen/eventuellt har blivit förtalad för att ha slagit och hotat mer än vad han i själva verket slog och hotade. - Min sympati är inte obegränsad.
Vi har å andra sidan en de facto misshandlad och hotad kvinna som förmodligen/eventuellt inte blivit fullt så hårt slagen och svårt hotad som hon anklagar exmaken för. - Min antipati är inte obegränsad.
I centrum står dock en kvinna. Hon är deckardrottning, god för 100 miljoner eller mer samt snygg. Det har aldrig riktigt gått att fälla henne till marken och urinera på henne väl nere, som man gör på alla andra deckardrottningar som tex Läckberg. Gömda och ett starkt patos i övrigt vad gäller mäns våld mot kvinnor har funkat lite som ett sånt där osynligt kraftfält som skyddar utomjordingars tefat i alla science fiction-filmer. Men får man väl bort det där kraftfältet, blir det ju fritt fram att börja pissa på allvar. Det har gått 600 år, men fortfarande verkar det inte krävas så mycket mer än några anklagande, pekande fingrar för att häxan skall brännas.
Å andra sidan är ju de försköningar och förändringar av persongalleriet i Gömda riktigt jävla motbjudande. För dem finns det inget rimligt försvar. Ej heller att en så för författarna så uppenbart förändrad verklighet etiketteras med "en sann historia".
Men jag hajar inte varför alla är så jävla arga. Med tanke på det samhälle vi lever i. Vad gör denna dubbla pinsamhet till mer än två notiser, en krönika en fyndig satirteckning och två samtal till ring P1?
2009-01-16
What´s the fuzz about...
den där Martagrejen?
Ekwall, Laul, Leman och hans moster har under veckan som gått, tävlat i att förklara att vem som helst får väl ligga med vem dom vill. Det är minsann inte det minsta intressant men det är däremot löjligt att tala om "vänner" i stället för "flickvänner" i betydelsen att det således skall vara mediernas uppgift att outa homosexuella, det som ju alldeles nyss inte var det minsta intressant.
Marta är damfotbollens Maradona eller Pelé. Alltså bäst i världen någonsin såvitt jag kan bedöma. Men du behöver inte ens översätta det i den bäste någonsin (vem utav Maradona eller Pelé du nu föredrar, jag gillar Diego). Ponera att Real Madrid är i färd att kontraktera Cristiano Ronaldo. Ronaldo har som krav att hans flickvän skall få en bra jobb inom klubben och/eller att bäste polaren Gary Neville också skall värvas. Cronaldo försäkrar sig således att han kommer trivas socialt i sin nya klubb såväl som sportsligt och ekonomiskt. Alla som tycker att detta starkt skulle ifrågasätta herrfotbollens trovärdighet räcker upp en hand! Jaså ingen? Stora stjärnor ställer stora krav. What´s the fuzz?
Den stora frågan är inte om man skall kalla dem vänner eller flickvänner. Den stora frågan är inte damfotbollens trovärdighet. Det är inte ens om huruvida media utan personens medgivande, skall outa homosexuella. Nej den stora frågan för mig är vad vi gör för fel i herrfotbollen. Hur kan vi ändra vår framhållning så att även herrfotbollen kan bli ett forum där homosar känner sig välkomna?
Ekwall, Laul, Leman och hans moster har under veckan som gått, tävlat i att förklara att vem som helst får väl ligga med vem dom vill. Det är minsann inte det minsta intressant men det är däremot löjligt att tala om "vänner" i stället för "flickvänner" i betydelsen att det således skall vara mediernas uppgift att outa homosexuella, det som ju alldeles nyss inte var det minsta intressant.
Marta är damfotbollens Maradona eller Pelé. Alltså bäst i världen någonsin såvitt jag kan bedöma. Men du behöver inte ens översätta det i den bäste någonsin (vem utav Maradona eller Pelé du nu föredrar, jag gillar Diego). Ponera att Real Madrid är i färd att kontraktera Cristiano Ronaldo. Ronaldo har som krav att hans flickvän skall få en bra jobb inom klubben och/eller att bäste polaren Gary Neville också skall värvas. Cronaldo försäkrar sig således att han kommer trivas socialt i sin nya klubb såväl som sportsligt och ekonomiskt. Alla som tycker att detta starkt skulle ifrågasätta herrfotbollens trovärdighet räcker upp en hand! Jaså ingen? Stora stjärnor ställer stora krav. What´s the fuzz?
Den stora frågan är inte om man skall kalla dem vänner eller flickvänner. Den stora frågan är inte damfotbollens trovärdighet. Det är inte ens om huruvida media utan personens medgivande, skall outa homosexuella. Nej den stora frågan för mig är vad vi gör för fel i herrfotbollen. Hur kan vi ändra vår framhållning så att även herrfotbollen kan bli ett forum där homosar känner sig välkomna?
2009-01-15
Upp till kamp!
Ni vet hur jag nästan reservationslöst har hyllat SVTs produktion ”Vinterstudion” som den bästa sportproduktion som de senaste fem åren (åtminstone) lanserats i TV-rutan. SVT har inget flams och trams och experterna är kunniga, lågmälda och är inte med för att synas så mycket som möjligt själva. Kort sagt, sport på TV som jag vill ha den. Stora tittarsiffror varje gång tyder på att det är fler än jag som tycker så.
Nu går rykten om att TV4 skall försöka sno rättigheterna från SVT, vilket är så enkelt att göra som att bjuda mer för rättigheterna. Det vore en katastrof!!
TV4 har på ett noggrant sätt lyckats göra jobbiga produktioner nästan varje gång de gör en storsatsning. Deras studioexperter är mer upptagna av att synas i rutan och komma med ”kontroversiella” uttalanden än att ge oss kunskap och tillföra något till TV-bilderna. Bra, spännande sport behöver inte så mångordiga kommentarer, vilket ingen på TV4-sporten tycks ha fattat.
TV4-tyckarna och krönikörerna har dessutom genom åren unisont klankat ned på de sporter där SVT har rättigheterna, vilket många gånger inkluderat skidgrenarna i allmänhet och skidskyttet i synnerhet. Färgade uttalanden som att svenska folket har tappat intresset för skidsporterna och fotbollen tar allt mer mark motsägs tydligt av tittarsiffror och andra intresseundersökningar. Nästa år skall samma solariefolk sitta i vargpäls och förklara hur oerhört populärt det är med skidåkning. Å andra sidan är kappvänderiet inget nytt för dessa personer.
Att det är reklam i TV4 är inte det jag irriterar mig på (Vilket många andra gör), utan att de aldrig törs lita på att sporten är spännande och tillräckligt intressant i sig. Nej, den skall alltid genomanalyseras, avbrytas och överkommenteras och sedan skall någon eller några av deras tyckare komma med något krystat ”kontroversiellt”. TV4 skulle aldrig tillåta bara en bild på en gran i skogen utan skulle då klippa in en ”expert” som ritar pilar eller intervjua något lokalt original med lustig mössa ackompanjerat av höhö-kommentarer från Stureplansmaffian i studion.
Tittar man på det allmänna intresset för olika sporter så verkar det dessutom som att intresset avtar för de sporter där TV4 köpt rättigheterna (Allsvenskan t ex), är det en slump eller inte? Att sälja rättigheterna dyrt till TV4 är som att pissa på sig, pengarna värmer gott en kort stund men sedan när intresset avtar blir det jävligt kallt, länge. Så skidförbundsfolket borde bäva för att TV4 tar över rättigheterna.
Så nu är det upp till kamp, kämpa för att vintersporten måste vara kvar i SVT! Pressa Svanberg och Hamilton att öppna plånboken och maila skidförbundet att skidsporterna måste vara kvar i SVT. Tala om för alla Tv4-medarbetare du stöter på att de skall lägga pengarna på Let's Dance, Bonde söker fru eller ytterligare någon TV-sänd firmafest (i stil med Guldbaggegalan eller Idrottsgalan), istället för på skidsport.
Nåväl, än så länge är allt frid och fröjd och ikväll är det herrstafett i skidskytte. Med två topp-tio åkare, kompletterade av ”Väggen” och ”Giraffen” så bör det inte räcka till pallplats, men de överraskade senast, och det är ju det som är så spännande med skidskytte – att det är så oförutsägbart.
Nu går rykten om att TV4 skall försöka sno rättigheterna från SVT, vilket är så enkelt att göra som att bjuda mer för rättigheterna. Det vore en katastrof!!
TV4 har på ett noggrant sätt lyckats göra jobbiga produktioner nästan varje gång de gör en storsatsning. Deras studioexperter är mer upptagna av att synas i rutan och komma med ”kontroversiella” uttalanden än att ge oss kunskap och tillföra något till TV-bilderna. Bra, spännande sport behöver inte så mångordiga kommentarer, vilket ingen på TV4-sporten tycks ha fattat.
TV4-tyckarna och krönikörerna har dessutom genom åren unisont klankat ned på de sporter där SVT har rättigheterna, vilket många gånger inkluderat skidgrenarna i allmänhet och skidskyttet i synnerhet. Färgade uttalanden som att svenska folket har tappat intresset för skidsporterna och fotbollen tar allt mer mark motsägs tydligt av tittarsiffror och andra intresseundersökningar. Nästa år skall samma solariefolk sitta i vargpäls och förklara hur oerhört populärt det är med skidåkning. Å andra sidan är kappvänderiet inget nytt för dessa personer.
Att det är reklam i TV4 är inte det jag irriterar mig på (Vilket många andra gör), utan att de aldrig törs lita på att sporten är spännande och tillräckligt intressant i sig. Nej, den skall alltid genomanalyseras, avbrytas och överkommenteras och sedan skall någon eller några av deras tyckare komma med något krystat ”kontroversiellt”. TV4 skulle aldrig tillåta bara en bild på en gran i skogen utan skulle då klippa in en ”expert” som ritar pilar eller intervjua något lokalt original med lustig mössa ackompanjerat av höhö-kommentarer från Stureplansmaffian i studion.
Tittar man på det allmänna intresset för olika sporter så verkar det dessutom som att intresset avtar för de sporter där TV4 köpt rättigheterna (Allsvenskan t ex), är det en slump eller inte? Att sälja rättigheterna dyrt till TV4 är som att pissa på sig, pengarna värmer gott en kort stund men sedan när intresset avtar blir det jävligt kallt, länge. Så skidförbundsfolket borde bäva för att TV4 tar över rättigheterna.
Så nu är det upp till kamp, kämpa för att vintersporten måste vara kvar i SVT! Pressa Svanberg och Hamilton att öppna plånboken och maila skidförbundet att skidsporterna måste vara kvar i SVT. Tala om för alla Tv4-medarbetare du stöter på att de skall lägga pengarna på Let's Dance, Bonde söker fru eller ytterligare någon TV-sänd firmafest (i stil med Guldbaggegalan eller Idrottsgalan), istället för på skidsport.
Nåväl, än så länge är allt frid och fröjd och ikväll är det herrstafett i skidskytte. Med två topp-tio åkare, kompletterade av ”Väggen” och ”Giraffen” så bör det inte räcka till pallplats, men de överraskade senast, och det är ju det som är så spännande med skidskytte – att det är så oförutsägbart.
2009-01-07
En fördel med att åldras
OK, alla åldras, även yngre åldras ju. Men ni fattar vad jag menar. Jag har upptäckt en växande tendens inom mig att låta dumheter rinna av mig. Jag måste inte alltid replikera och motbevisa direkt och hela tiden längre. Man läser ett korkat uttalande, en fjantig vinkling eller en bloggpost av Henrik Leman och tänker att, det där borde jag blogga om när jag får tid över. När jag väl sitter vid tangentbordet, så har det redan runnit av mig. Eller runnit av mig och runnit av mig. Jag är ju inte Gandhi direkt. Jag blir mer diffust allmänirriterad.
Jag är bland annat diffust allmänirriterad på gnället på den allsvenska försäsongen. Sett till fysisk ansträngning för såväl lungor som muskler, så är 90 minuters tävlingsfotboll i högt tempo mycket bra träning. Den möjligheten finns inte under 5 månader i Sverige (eller Norge för den delen), varpå man måste finna andra sätt att hålla uppe den fysiska nivån i truppen. Alla som tror att man gör detta genom att enbart nöta teknik och passningsövningar räcker upp en hand. Om det är något vi har lärt oss av alla debacle i Europa, så är det väl att svenska lag inte har bättre fysik än på kontinenten. Vi är inte starkare, snabbare, vigare eller mer uthålliga än i Spanien eller Schweiz heller för den delen. Om vi nu "bara kör i gymmet och springer i skogen" under halva året, så borde vi väl vara det? Om det inte vore för att vi inte spelar tävlingsmatcher i högt tempo under denna period. Självklart kommer det alltid finnas sätt att förbättra försäsongsträningen i allsvenskan, men mindre fys känns inte som ett av dem, snarare mer och bättre fys. Tex balans är ju ett område inom fys som man inte riktigt fokuserar så mycket på idag. Där finns nog ett område att utveckla.
Jag har även varit lite diffust allmänirriterad på Marcus Birro. I samband med Steven Gerrards privata lilla fiasko härom helgen gjorde Birro någon sorts koppling mellan alkoholkultur, anglofili, drängfyllor, alkoholism och sportbarer i Sverige. Visst, Sverige har ingen sund alkoholkultur rent generellt och visst är priser, mat och inredning rätt tveksam på sportbarer i allmänhet och O´Learys i synnerhet, vilket hans syftar till. Dessutom är musiken oftast på sin höjd halvpissig och alla håller alltid på Liverpool. Men sett till 100% av alla mina besök på en svensk sportpub, så är det faktiskt en lokal för sund alkoholkultur i Sverige. Man träffas ett gäng för att titta på något annat än botten i glaset/den där bruden man vill knulla ikväll/bartendern som inte tagit emot din beställning än. Den där degenererade drängfyllan känner jag inte igen alls från sportbaren. Jag har sett den, men inte där. Man kommer dit nykter, tar några öl, ser en match och går sedan hem. Och på väg hem hamnar man inte i slagsmål, man spyr inte i taxin och du behöver inte ens fundera på en återställare dagen efter. Behovet finns inte. Jag har stor sympati för Birros kamp mot alkoholismen, men pissa åt rätt håll Marcus. Om umgänget med alkohol från svenska sportpubar spred sig till vanliga krogar, så vore det tammefan kanon för hela landet. Och med handen på hjärtat, var det inte Morrissey från Manchester snarare än Manchester City, som fick dig att halka dit?
Vad Gerrard beträffar så har jag alltid hyst stor beundran för den pojken, trots att jag varken är poolare eller ens anglofil inom fotboll. Arsenal är förvisso ett av mina lag ute i Europa, men fan vet om det räknas som brittisk fotboll. Gerrard kan göra en 100- meterslöpning i först defensiv och sedan offensiv riktning, dra 2-3 man och avsluta med en dönare i krysset. Allt utan att röra en min. Men att hamna i krogtjafs för att man önskat Phil Collins av DJ´n. Det finns det inget försvar för. Möjligtvis krogtjafs, det kan man ju hamna i av ren otur, men Phil Collins?
Jag är bland annat diffust allmänirriterad på gnället på den allsvenska försäsongen. Sett till fysisk ansträngning för såväl lungor som muskler, så är 90 minuters tävlingsfotboll i högt tempo mycket bra träning. Den möjligheten finns inte under 5 månader i Sverige (eller Norge för den delen), varpå man måste finna andra sätt att hålla uppe den fysiska nivån i truppen. Alla som tror att man gör detta genom att enbart nöta teknik och passningsövningar räcker upp en hand. Om det är något vi har lärt oss av alla debacle i Europa, så är det väl att svenska lag inte har bättre fysik än på kontinenten. Vi är inte starkare, snabbare, vigare eller mer uthålliga än i Spanien eller Schweiz heller för den delen. Om vi nu "bara kör i gymmet och springer i skogen" under halva året, så borde vi väl vara det? Om det inte vore för att vi inte spelar tävlingsmatcher i högt tempo under denna period. Självklart kommer det alltid finnas sätt att förbättra försäsongsträningen i allsvenskan, men mindre fys känns inte som ett av dem, snarare mer och bättre fys. Tex balans är ju ett område inom fys som man inte riktigt fokuserar så mycket på idag. Där finns nog ett område att utveckla.
Jag har även varit lite diffust allmänirriterad på Marcus Birro. I samband med Steven Gerrards privata lilla fiasko härom helgen gjorde Birro någon sorts koppling mellan alkoholkultur, anglofili, drängfyllor, alkoholism och sportbarer i Sverige. Visst, Sverige har ingen sund alkoholkultur rent generellt och visst är priser, mat och inredning rätt tveksam på sportbarer i allmänhet och O´Learys i synnerhet, vilket hans syftar till. Dessutom är musiken oftast på sin höjd halvpissig och alla håller alltid på Liverpool. Men sett till 100% av alla mina besök på en svensk sportpub, så är det faktiskt en lokal för sund alkoholkultur i Sverige. Man träffas ett gäng för att titta på något annat än botten i glaset/den där bruden man vill knulla ikväll/bartendern som inte tagit emot din beställning än. Den där degenererade drängfyllan känner jag inte igen alls från sportbaren. Jag har sett den, men inte där. Man kommer dit nykter, tar några öl, ser en match och går sedan hem. Och på väg hem hamnar man inte i slagsmål, man spyr inte i taxin och du behöver inte ens fundera på en återställare dagen efter. Behovet finns inte. Jag har stor sympati för Birros kamp mot alkoholismen, men pissa åt rätt håll Marcus. Om umgänget med alkohol från svenska sportpubar spred sig till vanliga krogar, så vore det tammefan kanon för hela landet. Och med handen på hjärtat, var det inte Morrissey från Manchester snarare än Manchester City, som fick dig att halka dit?
Vad Gerrard beträffar så har jag alltid hyst stor beundran för den pojken, trots att jag varken är poolare eller ens anglofil inom fotboll. Arsenal är förvisso ett av mina lag ute i Europa, men fan vet om det räknas som brittisk fotboll. Gerrard kan göra en 100- meterslöpning i först defensiv och sedan offensiv riktning, dra 2-3 man och avsluta med en dönare i krysset. Allt utan att röra en min. Men att hamna i krogtjafs för att man önskat Phil Collins av DJ´n. Det finns det inget försvar för. Möjligtvis krogtjafs, det kan man ju hamna i av ren otur, men Phil Collins?
2009-01-03
Tychos nyårstal
Jag är kanske inte rätte mannen att föreslå. Men jag känner ändå att stämningen kräver ett fyrfaldigt:
Vi skiter i junior-VEÄMM i Ishockey
Vi skiter i junior-VEÄMM i Ishockey
Vi skiter i junior-VEÄMM i Ishockey
Vi skiter i junior-VEÄMM i Ishockey
Vi skiter i junior-VEÄMM i Ishockey
Vi skiter i junior-VEÄMM i Ishockey
Vi skiter i junior-VEÄMM i Ishockey
Vi skiter i junior-VEÄMM i Ishockey
2008-12-29
Nöten bland julnötter
Den minnesgode groggläsaren, vet att jag har extremt svårt för fotbollsledare som i sina intervjusvar avser bilda opinion i stället för att svara ärligt på frågorna. Typexemplet är Erik Hamrén-i-öis som mässade om sin offensiva, tekniska, fiina fotboll när dom 01-03 i själva verket spelade en utpräglad kontringsfotboll där man aldrig anföll med mer än 4 spelare åt gången. Men även Tony Gustavsson, Magnus Haglund och Sören Cratz har lidit av samma sjukdom. En tvångsmässighet i att ständigt vilja försköna bilden av sig själv, sitt lag och sin klubb. Irriterande, men bara till en viss gräns. För när gränsen passerats, blir man Stefan Andreasson och det är bara underhållande. Minns när han totalförnekade att han gett Fredrik Risp ett bud, bara för att han tackade nej.
I magasinet S hade man frågat alla P-landslagsmän som ännu inte tillhör en allsvensk klubb, vilken klubb dom helst skulle gå till. Blåvitt vann som väntat överlägset. Det är väl en liten fördel för oss just nu då unga talanger vill gå till den klubb som dom tror kan utveckla dem till att bli lika bra som dom redan tycker att dom är.
Hörde talas om några intervjusvar som inte fanns med i artikeln på nätet som Andreasson gav i S-magasinet och kände mig nödd och tvungen att köpa den. Jag återger i sin helhet, men flikar in några av de följdfrågor i parantes, som jag kan tycka att artikelförfattaren Kristoffer Bergström borde ha ställt.
- Jag tycker att det vore trevligt om några fler valde oss, men tror ändå inte att de där siffrorna är den enda parametern för hur populär man är.
- Nej, kanske inte hur populära ni är, men det visar ju att - med ett undantag - ingen pojklandslagsman helst går till er.
- Ja, men då kan jag kontra med en undersökning som säger att många tycker att vi är det andra laget. Man kan till exempel hålla hårt på Blåvitt, men sedan tycka att Elfsborg är trevliga. Någon sa att vi är hela Sveriges andralag, jag tror det ligger lite i det.
(Problemet är återigen bara det att undersökningen inte handlar om popularitet utan om vilken klubb dom helst går till. Eller tror du att KFF har 4 ggr fler fans än MFF?)
- Men varför tror du att siffrorna är så dystra för er del?
- Det är säkert häftigt att prata om stockholmsklubbbar, jargongen bland unga brukara vara sån. Och det är klart att Blåvitt med sin tradition och historia är intressant, det var ju en stark förening på 80 och 90-talet. Klart att det finns kvar. Men jag tror också att det är mode att säga Blåvitt, det skrivs mycket om Söder och Bärkroth.
(£€{[${]$¤/)(%=%¤&%#/¤ och hans moster)
Handlar det om att ni borde marknadsföra er undgdomsverksamhet bättre?
-Ja. Det är lätt att köra upp två 15-16-åringar, få fokus på dem och så tror alla att allt är bra. Det är klart att Anders och Mathias har tagit rubriker för oss, men det står aldrig att vi har 60 eller 70 procent egna spelare. Det är möjligt att vi är dåliga på att tala om det.
(Men att det inte skrivs att ni har uppemot 70% egna spelare, beror inte det också på att det är lögn? Snällt räknat har ni 50% i årets trupp. Och när läste vi senast en rubrik om Mathias Svensson?)
- Ser du det som ett underkännande att ungdomssatsande att Elfsborg inte får fler röster?
-Det beror återigen på hur man vänder på det. Det kan vara positivt för oss också. Kanske tycker ungdomarna att "oj, de har en jävla bra verksamhet, här får man svårt att platsa. Ska man slå sig in här, måste man vara bra som Bajrami eller Avdic".
(Hur kan det vara positivt att spelarna hellre går till andra klubbar, är dom rädda att dom inte tar den platsen på bänken som brukar vara Avdic oavsett hur många som är skadade?)
Så det kan vara ett gott betyg?
- Kanske. Alla vill ju gå till en sämre allsvensk klubb och få möjlighet att spela.
(Men KFF har ju 4 ggr fler röster än er och de andra lagen i täten av undersökningen, har ju legat topp 5 i serien de senaste åren. Haltar inte ditt resonemang en aning?)
Tack för allt.
2008-12-28
Postjuliga besvikelser!
Så här dagarna efter jul är det väl mycket roligare att lista vad man blev besviken över än tvärtom? Vad jag är superglad över nu vet ni ju redan, och jag tackar hjärtligt för alla gratulationer, men det betyder inte att jag inte uppskattar att få vara lite bitter emellanåt. Fyll gärna på min lista med era egna besvikelser i kommentarsfältet.
Mina största "det-suger-händelser" den här julen:
1. Ingen förbarmade sig över en fattig blivande moder och köpte ett årskort i julklapp till mig.
2. Jag fick alltså inget årskort.
3. Eftersom jag fortfarande vill ha ett är jag olycklig.
4. Det här fiskandet kommer antagligen inte resultera i att någon av er som läser här köper ett årskort till mig. Trots att jag blinkar med suktande rådjusögon.
5. Den griljerade tofuskinkan som Broder Bruce så frestande beskrev dök tyvärr inte upp på mitt julbord. Stor besvikelse.
6. Julfirandet ägde rum i förväg eftersom maken skulle ut på sjön. Där guppar han nu. Helt okej! Vad som är mindre okej var att själva julaftonen, som skulle ha blivit en lugn tilldragelse bara med mig och barnen och en familjemedlem, istället resulterade i det värsta grälet någonsin (kanske pga av hormoner) mellan mig och denna familjemedlem. Debaclet är löst och förlåtet nu, men känslan av julefiasko istället för julefrid dröjer sig kvar.
7. Var är mitt årskort?
Mina största "det-suger-händelser" den här julen:
1. Ingen förbarmade sig över en fattig blivande moder och köpte ett årskort i julklapp till mig.
2. Jag fick alltså inget årskort.
3. Eftersom jag fortfarande vill ha ett är jag olycklig.
4. Det här fiskandet kommer antagligen inte resultera i att någon av er som läser här köper ett årskort till mig. Trots att jag blinkar med suktande rådjusögon.
5. Den griljerade tofuskinkan som Broder Bruce så frestande beskrev dök tyvärr inte upp på mitt julbord. Stor besvikelse.
6. Julfirandet ägde rum i förväg eftersom maken skulle ut på sjön. Där guppar han nu. Helt okej! Vad som är mindre okej var att själva julaftonen, som skulle ha blivit en lugn tilldragelse bara med mig och barnen och en familjemedlem, istället resulterade i det värsta grälet någonsin (kanske pga av hormoner) mellan mig och denna familjemedlem. Debaclet är löst och förlåtet nu, men känslan av julefiasko istället för julefrid dröjer sig kvar.
7. Var är mitt årskort?
2008-12-24
Groggs julnötter
Knäck dom här om ni kan:
1. Robert Laul, anklagade Håkan Mild för tjänstefel som inte ville värva Martin Ericsson. Veckan efter var han enligt samma bloggare klart sämre än Johan Andersson i Stabaek. Hur skall vi på bästa sätt låta honom äta upp detta?
2. En del av mig tycker att världens äldsta fjortis, får lite för mycket skit ibland. Ni vet han som är sponsrad av Frankie Morello och hotell Avalon. Å andra sidan har jag som supporter lätt att reta upp mig på solariefejor som står som mest i centrum när dom är som uslast, vilket dom faktiskt verkar älska. Johannesson, Fröjdfeldt (tack och lov lägger han av), Frisk, Hansson och Ekwall. Vilken domarjävel är jävligast?
3. Appropå nötter, vilken bit är Anders Södergrens favorit i Alladinasken?
4. Börsen sägs ha gjort sitt sämsta år på ett helt sekel. Till nästa år, rekomenderar jag er att investera i Mathias Lührs viktkurva. Varför åker Laul på alla tjockisskämt när expressen har en så stor profil på sin fotbollssite?
5. Envisa och tjötiga kommentarer påstår att barabens före detta chefredaktör fortfarande är i allra högsta grad aktiv på sidan under anononyma alias i form av Videovixen och Holger Hansson. Att dessa kommentarer alltid raderas, sänker inte direkt folks misstankar. Frågan är om dom lyckas radera detta. Hur långt sträcker sig barabens makt?
6. Etablissemangets utfrågare nummer ett, skrev så här inför Blåvitt-Elfsborg. Hur gick det i matchen?
7. Bob Sacamano ironiserade briljant om Hammarbys nya och revolutionerande "flaggsystem". Hans inre visualiering påminde om MS-Röj. Men jag antar att Börje tänker mer i termer av the British empire, när de var som mäktigast. Ni historiker. Har något imperie genom världshistorien någonsin varit större än det brittiska?
8. Det finns olika index. Duktig kille/käring-index om hur våra goda gärningar påverkar Blåvitt positivt. Julstressade grannar-index som synliggör antalet sura lappar i tvättstugan under december. Sedan finns det Birros irritations-index om hur ofta man önskar att dom inte fanns. Under superettanåren har Peter gjort minst en lysande TV-serie och Birro bloggar ofta briljant om Serie A. Till nästa år, flyter skiten upp till ytan igen och jag undrar hur jävligt jag kommer ångra föregående mening.
9. Bruce Springsteen sade i somras på ett Obamamöte att han vigt sitt liv att beskriva skillnaden mellan den amerikanska drömmen och den amerikanska verkligheten. Varför kommer jag att tänka på Gais? Och vad stod det om 2008 i deras treårsplan?
10 Jag har hållt mig i skinnet hittills, men om inget händer mer än eventuella mittbackar in/ut, så kommer nog även mitt tålamod tryta kring februari om penisförlängande nyförvärv. Storvärvningar brukar beskrivas i termer av kaxighet och framåtanda. Men borde inte ett medvetet val att inte värva, var det kaxigaste av allt? Håkan Mild är nog en dryg jävel.
1. Robert Laul, anklagade Håkan Mild för tjänstefel som inte ville värva Martin Ericsson. Veckan efter var han enligt samma bloggare klart sämre än Johan Andersson i Stabaek. Hur skall vi på bästa sätt låta honom äta upp detta?
2. En del av mig tycker att världens äldsta fjortis, får lite för mycket skit ibland. Ni vet han som är sponsrad av Frankie Morello och hotell Avalon. Å andra sidan har jag som supporter lätt att reta upp mig på solariefejor som står som mest i centrum när dom är som uslast, vilket dom faktiskt verkar älska. Johannesson, Fröjdfeldt (tack och lov lägger han av), Frisk, Hansson och Ekwall. Vilken domarjävel är jävligast?
3. Appropå nötter, vilken bit är Anders Södergrens favorit i Alladinasken?
4. Börsen sägs ha gjort sitt sämsta år på ett helt sekel. Till nästa år, rekomenderar jag er att investera i Mathias Lührs viktkurva. Varför åker Laul på alla tjockisskämt när expressen har en så stor profil på sin fotbollssite?
5. Envisa och tjötiga kommentarer påstår att barabens före detta chefredaktör fortfarande är i allra högsta grad aktiv på sidan under anononyma alias i form av Videovixen och Holger Hansson. Att dessa kommentarer alltid raderas, sänker inte direkt folks misstankar. Frågan är om dom lyckas radera detta. Hur långt sträcker sig barabens makt?
6. Etablissemangets utfrågare nummer ett, skrev så här inför Blåvitt-Elfsborg. Hur gick det i matchen?
7. Bob Sacamano ironiserade briljant om Hammarbys nya och revolutionerande "flaggsystem". Hans inre visualiering påminde om MS-Röj. Men jag antar att Börje tänker mer i termer av the British empire, när de var som mäktigast. Ni historiker. Har något imperie genom världshistorien någonsin varit större än det brittiska?
8. Det finns olika index. Duktig kille/käring-index om hur våra goda gärningar påverkar Blåvitt positivt. Julstressade grannar-index som synliggör antalet sura lappar i tvättstugan under december. Sedan finns det Birros irritations-index om hur ofta man önskar att dom inte fanns. Under superettanåren har Peter gjort minst en lysande TV-serie och Birro bloggar ofta briljant om Serie A. Till nästa år, flyter skiten upp till ytan igen och jag undrar hur jävligt jag kommer ångra föregående mening.
9. Bruce Springsteen sade i somras på ett Obamamöte att han vigt sitt liv att beskriva skillnaden mellan den amerikanska drömmen och den amerikanska verkligheten. Varför kommer jag att tänka på Gais? Och vad stod det om 2008 i deras treårsplan?
10 Jag har hållt mig i skinnet hittills, men om inget händer mer än eventuella mittbackar in/ut, så kommer nog även mitt tålamod tryta kring februari om penisförlängande nyförvärv. Storvärvningar brukar beskrivas i termer av kaxighet och framåtanda. Men borde inte ett medvetet val att inte värva, var det kaxigaste av allt? Håkan Mild är nog en dryg jävel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)