My own private Idaho

Det finns två typer av människor här i världen. Det finns de som helt saknar ambitioner och inte lyfter ett finger för att komma någonstans i livet. Slackers som är nöjda med sitt hjärndöda knegarjobb, bara de får pengar över till öl, nåt biobesök i månaden och årskortet till Blåvitt.

Sen finns det de som sätter upp stora grandiosa mål och inte låter något stoppa dom i jakten på att uppfylla dom. Gunde Svan fullföljde en femmil med brutet nyckelben och en stav för att han aldrig ville bryta ett lopp. Hannibal tågade över alperna med 37 elefanter för att krossa Rom. Göran Kropp cyklade över två kontinenter för att klättra upp för ett riktigt, riktigt högt berg.

Jag har alltid placerat mig själv i den första kategorin. För lat för att riktigt ta tag i saker och ärligt talat fullständigt nöjd med att vara där jag är nu. Men ibland så kommer det tillfällen då man lär sig något nytt om sig själv. Man är inte fast i sitt fack för evigt och om man bara öppnar ögonen så kan man hitta sitt egna Mount Everest, Holmenkollen eller lämmeltåg med elefanter.

I lördags var det min tur.

Discshop introducerade statusen Platina- och Diamantkund i sitt bonussystem. Min Guldkundstatus kändes helt plötsligt så futtig. Så... Så... Så medelmåttig. Så vanlig. Platinastatusen med dess femtiokronors presentkort på Adlibris. Diamantsatusen med dess personliga kontaktman på kundtjänst. Det är där jag hör hemma. Det är dit jag ska. Bara 5500:- kvar till Platina. Bara 10500:- till Diamant. Det kan gå. Det måste gå.