Stå på dig Holmqvist

Mitt ointresse och okunskap om hockey tänker jag ge en förklaring till inom kort, men det är inte det jag tänker beröra idag.

Siwert uppmärksammade i sina onsdagstankar våldet på hockeyrinkarna och det mediala hyckleriet om detsamma. Gott så, men jag skulle vilja gå ett steg längre. En snubbe som heter Holmqvist är tydligen i blåsväder. Från avbytarbänken nitade han en Färjestadsspelare som gled förbi. Jag tycker det är befriande och skulle önska fler dylika incidenter till skillnad från alla dessa moralistiska och upprörda röster genom hela det svenska hockeyetablissemanget. Förklaringen till att man börjar slåss på rinkarna under ett slutspel är alltid floskler om att det är svårt att kontrollera känslorna med så mycket på spel, adrenalin hit och heta känslor dit.

Holmqvist blev förbannad och slog, precis som man sett ett otal gånger på TV. Spelar det någon roll var man befinner sig när man blir förbannad? Antingen blir man så sur att man tar till nävarna eller så blir man det inte, eller är det blott förunnat de som för tillfället befinner sig på isen som tillåts att inte behöva kontrollera sina känslor? Holmqvists käftsmäll känns således som ett uttryck för en ärlig ilska i stället för det spel för galleriet liknande incidenters ovanlighet vittnar om. Ledin eller vad han hette i FBK tycker kanske att man skall räkna till 10 och invänta att tränaren skickar ut dig på isen, innan du får åka ut och slåss. Då är det dock inte frågan om att inte kontrollera sina känslor, då är det bara fråga om en dumfan som tycker det är häftigt med våld och bara letar efter en förevändning.

Tacka vet jag handboll. Större och starkare karlar och tjejer spelar hårdare och tuffare utan skydd. Lika mycket fysik, adrenalin och heta känslor. Men helt utan fjanterier av en gäng skäggiga lipsillar så långt ögat kan nå.