Ingen kunde nämligen bryta ett F1-lopp så spektakulärt och så ofta som Nakajima, det var nästan så jag trodde han hette Nakajima i förnamn och ”out of the race” i efternamn, för det var så det alltid stod i resultatlistorna. Han bröt hälften av de lopp han startade och då satt han ändå i toppstallet Lotus de första säsongerna. Hans sista säsonger i Tyrrell (nostalgi!) var en orgie i avåkningar och trasiga bilar. Min bild av Nakajima är att man såg ett stort rökmoln och sedan en gul Lotus som kanar av banan baklänges i hög hastighet, alternativt ett stort rökmoln och en rejäl stråle av olja som sprutar ur den trasiga motorn till medtävlarnas förskräckelse. Om vi idag åker förbi en trafikolycksplats så säger jag reflexmässigt ”var det Nakajima som körde?” utan att tänka mig för. En kille som Nakajima kommer alltid att ha sina fans.
I Japan blev Nakajima, trots (eller på grund av?) alla krascher en stor nationalidol och snart kommer tydligen hans son att börja styra en F1-bil. Kommer sonen att bjuda på samma spektakulära styrningar som hans far bjöd på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar