Déjà vu

Fick såna underbara flashbacks av eftermiddagens mediakonsumerande angående veckans stora samtalsämne i fotbollssverige. Jag såg öisare i grupp och kom att tänka på 2002. Efter en vår av blandade resultat men ändå häng på guldstriden, gjorde sig Blåvitts usla ekonomi sig påmind. Resultatet blev att Gustaf Andersson, Jon-Inge Höjland, Tomas Rosenqvist och Sebastian Henriksson gjorde klart att dom inte tänkte förlänga sina kontrakt (vilket Rosen dock gjorde strax därpå). Reaktionerna lät inte vänta på sig från supporterhåll och under matchen efteråt, på Olympia hölls en stor banderoll med texten "Var tog klubbkänslan vägen?". Jag var och är kritisk till den banderollen men låt oss lämna det därhän. Storyn om "de fyras gäng", som blev tre samt om banderollen exploderade i media och en stor negativ spriral inom IFK Göteborg var inledd både på och utanför plan.

Öis å sin sida upplevde ett tillfälligt sportsligt försprång. Dom såg möjligheten att jämna ut klubbarnas styrkeförhållanden rejält sett till antalet anhängare. Styrelsen beslutade gratis inträde för alla av kvinnligt kön för att få upp publiksiffrorna, tränaren agerade mer politiker än just tränare och tog vartenda litet tillfälle i akt att bilda opinion för Öis och mässa om deras "vackra spel". Ett jogo bonito som fick den nakne kejsaren att framstå som påpälsad i lager på lager. För laget Öis anföll aldrig någonsin med mer än 3 spelare åt gången. Källa och Johannesson skulle vinna boll på mittplan, och kontra på Paulinho, Afonso samt antingen Aubynn eller Ulander. Det har dom själva till och med erkänt i efterhand.

Öis supportrar å sin sida låg inte heller dom på latsidan vad gällde att bilda opinion för Öis och samtidigt ge oss en känga i form av ett par mediakupper. När en uppretad blåvit folksamling krävde Lundins avgång efter Zimbrufiaskot, väntade öisarna inte länge. När deras lag förlorat på hemmaplan gjorde dom likadant, fast dom hyllade Hamrén i stället för att kritisera honom! Dom gjorde det inte för att dom gillade att förlora, utan för att där fanns en massa journalister och fotografer samt givetvis för att pissa på Blåvitt. Veckan efter banderollen på Olympia fanns det ju dessutom givetvis en rödblå variant. "Här finns klubbkänslan". För de öisare som faktiskt själva trodde på budskapet måste det var snullet idag. Aubynn och Ulander stack fort som fan till Aarhus som bosmanfall, Johannesson stack till Dif strax därpå och firma Paulinho-Afonso klappar och kysser andra klubbmärken nuförtiden lika falskt som dom en gång gjorde i Öis. Dåvarande styrelse och sportchefer har tvingats avgå på grund av usel ekonomi och nästan ännu sämre sportsliga resultat. Och Hamrén, han stack givetvis även han till ett bättre betalt jobb i Danmark där han med sin kanske fördubblade nettolön, inte var sämre än att han kvitterade ut procentandelar av försäljningarna på de spelare han varit med och värvat. Konkursen känns rätt nära idag.

Supporterskapet har många nackdelar. Det är ett ständig lidande egentligen oavsett på vilken nivå man tillhör. Men det har även fördelar. I ditt supporterskap är det socialt acceptabelt att känna och begå i stort sett alla de 7 dödssynderna. Det är inte bara acceptabelt, utan nästan norm supportrar emellan. Högmod, frosseri, vällust, avund, girighet, lättja och vrede. Du klarar av rubbet på en eftermiddagsmatch i svenska cupen. Och faktum är att jag just i detta nu, genom de flashbacks från 2002 jag fått under eftermiddagen sitter och avnjuter en näst intill pervers...


Skadeglädje.