Don´t mention the war - fill in the blanks

Är det det bästa avsnittet från Fawlty Towers? Jag tror det och en enda replik har gett uttryck för en hel företeelse. Don´t mention the war är att intuitivt och kollektivt bortse och förtränga ett för alla uppenbart och i vissa fall smärtsamt faktum. Påtalar man "kriget", saknar du normalt sett det som nu för tiden kallas "social kompetens". Antingen det, eller så är du ett barn eller berusad.

Är jag ensam om att tycka det är roligt att spana fram olika gruppers "don´t mention the war"?

Kan vi inte hjälpas åt. Jag börjar med en, starkt influerad av ett Siwert Band-alster.

Grupp: Svenska fotbollsetablissemanget med pampar, sponsorer, journalister, klubbar och experter.
Don´t mention the war: Michele Platini är, gör och vill göra allt det där som faktiskt kan komma att främja svensk fotboll. Hans raka motsats är de facto hans svenske föregångare. Platini är (av vad vi sett och hört hittills) det bästa som kunde hända Uefa, europeisk fotboll och faktiskt svensk fotboll. Du kommer aldrig erkänna detta, men du vet att vi har rätt Lars-Åke...

Skräcken på Elms gata....

Elmar, Elmar, försvarande Elmar, från sig vilt slående Elmar... Elmar som hoppar, Elmar som fläker sig, Elmar som gör allt för att rädda segern åt Kalmar

Bröderna Elm var precis överallt och Viktor Elm var bäst på plan. Han var både kämpe, lirare och framspelare. Det är inte konstigt att jag kommer att tänka på Sven Jerrings referat från Berlin-OS 1936 när man såg matchen igår. Det märktes att Gais-matchen satt i benen, eller också var helt enkelt Kalmar ruskigt laddade. Kalmar spelade bra, varierat och åt upp oss på mittfältet där Olsson och Svensson såg sega ut. Inte fan vet jag vad det beror på, jag kan inget om fotboll men segern var rättvis och då är förlusterna nästan ännu tyngre att bära. Är det Bengans förbannelse som spökat igen?

För övrigt är det dags att ge Ulf Stenberg i GP lite uppskattning. Det är en man som de senaste åren ryckt upp sig rejält. Han kan till och med erkänna att han har varit fel ute, han tog inte de enkla vägarna som sina kolleger under vårens rabalder, han kan sakligt kritisera kolleger och hans svammel om lille William har nästan helt försvunnit. Kan det vara så att William förvandlats till en jobbig kille i trotsåldern nu?

Jämn Allsvenska och Royal League

I morse på bussen läste jag en gratistidning där en krönikör ondgör sig över utökningen av Allsvenskan som enligt honom kommer att innebära att toppen smetas ut och de bra lagen dras ned till de mediokras nivå. Istället förordar han en Allsvenska av dansk modell med färre lag som möter varandra fler gånger. Han har helt rätt i att en utökning av Allsvenskan känns sådär och att botten blir sämre.

Förutom att jag inte känner igen mig i hans verklighetsuppfattning att ”alla skrikit” om tappet mot övriga Europa (det är väl mest journalisterna som gapat) i flera år så förstår jag inte riktigt varför en jämn Allsvenska skulle vara en anledning till tappet. En jämn Allsvenska som i år där varje match gäller något och de enkla motstånden är få tror jag tvärtom är mycket utvecklande. Sinnena skärps, psyket blir starkt och bristen på enkla matcher utvecklar spelarna och spelet. Det är kanske tack vare årets jämna Allsvenska som de svenska lagen går bra i UEFA-cupen i år (med något undantag)?

Europa-tappet beror mer på att folkhems-Lennart och tjänstemanna-Lars-Christer sett till att de stora nationerna fått in fler lag i de europeiska cuperna på bekostnad av små nationer som Sverige, vilket jag redan redogjort för här. Sedan börjar jag tröttna på tjatet i media om betydelsen av Europa med tanke på det aktiva ointresse media och publik uppvisar för Europa-spel när svenska lag väl spelar där.

Svenska lag behöver fler matcher och helst mot kvalificerat motstånd så att intäkterna ökar och spelarna utvecklas om det är de flesta överens. Royal League innebär fler matcher för topplagen mot andra nordiska topplag men obegripligt nog är en i stort sett enig journalistkår och de flesta klubbar väldigt negativa till Royal League. Enligt dessa är Royal League kallt, trist och spel på bedrövliga planer. Det vill säga ungefär som omgångarna fram till kvartsfinal i en normal Europa-cup för lag från våra breddgrader. Jag vet inte om krönikören tillhör Royal Leagues arga kritiker men han har i alla fall inte synts på barrikaderna till försvar för Royal League som en turnering där klubbarna kan öka intäkterna och spela fler matcher mot kvalificerat motstånd.

I samma tidning fanns en läsvärd krönika av Gustaf Fridolin om journalister och journalistik som jag varmt kan rekommendera. Fridolin var en frisk fläkt i Riksdagen och jag hoppas att hans friska syn kan bli en frisk fläkt även inom journalistiken. Det behövs folk med nya infallsvinklar inom den mest föraktade yrkeskåren i Sverige.

Harmoni och glädje

I MIN RÖV!

Groggs alldeles egna mythbuster Siwert Band skriver numera mycket om sin nyfunna glädje, harmoni samt om alla de där små rosa molnen han svävar omkring på. Han ljuger. Möjligtvis vet han inte om själv hur mycket han ljuger. Men ljuger göra han likafullt.

Siwert Band är bloggaren som i sin i förskingringen belägna bostad kan bjuda hem blåvita kamrater till den match han beställt hem på PPV. Lägger öl på kylning, donar med grönsaksdipp och kanske städar undan det värsta strax innan främmat kommer. Folket sätter sig i soffan, matchen börjar och Siwert spenderar lejonparten av matchens 90 minuter åt sin egenuppfunna fosterställningsyoga i ett helt annat rum än där matchen visas.

Sätt nu detta i sammanhang av den här attityden om harmoni och glädje, kul när vi vinner och allt det där andra. Något lurt är det.

Själv var jag rätt nervös igår. Jag var framför allt nervös över min brist på nervositet. Det brukar nämligen vara ett dåligt tecken, att jag har dålig inställning till matchen, vilket nästan alltid smittar av sig på spelartruppen. Så var det inte riktigt igår dock. Nej, min uteblivna nervositet berodde i stället på att jag inte hade ett skit att vinna, allt att förlora. Eventuell serieledning skulle ju betyda 5 veckors gubbångest, 5 veckors Norénsk vardag och Bergmansk emotionell djupdykning. Och alternativet av att inte vinna över Gais. Jag det gör ju lika ont i själen det. Jag var kort och gott, desperat.

Matchen då? Tja, vad vet jag. Vi var kass, men vann. Jag intalade mig själv att gå hem med halvtimmen kvar om det fortfarande var uddamålsledning, sedan med 20 kvar. Vid 10 kvar skulle jag definitivt gå hem. Och i minut 88, hände det. Jag stack. I höjd med Shelltappen hörde jag ett jävla jubel och fick panik. Om Brokken varit lite kallare och mer elak i andra änden av telefonluren, hade han kunnat blåsa mig rätt rejält och givit mig en jävligt tung spårvagnsresa hem. Men han var väl för upprymd/snäll för att lura i mig om någon kvittering.

Vi leder serien. Åh fy fan vad jag mår dåligt. Värre blir det dessutom. Till råga på allt, har jag tagit det tvivelaktiga beslutet att åka upp till Gazaremsan i Mordor den 22:e oktober.

Allt är bakvänt

Alla säger det och det är faktiskt så. Allt är bakvänt och inga gamla regler gäller. Nye partiledaren för folkpartiet liberalerna inleder sitt nya jobb med att föreslå ett nytt förbud. Den gamle solidaritetskämpen (?) Göran Persson arbetar med lobbying och sjunger riskkapitalets lov. I Göteborg spelas Allvsvenskt toppmöte inför 7700 åskådare, samtidigt åks spiddvaj i Målilla inför 8800 åskådare. Inom fotbollen har andra lag har tagit efter Blåvitts hängmatchsjuka medan Blåvitt blivit av med sin. Blåvitt å sin sida vinner mot bottengäng och är sämre mot topplagen. Allt är tvärtom i år och eftersom det är det så tror jag också att andra gamla regler slutat gälla, som exempelvis förbannelsen om att de som säger ”vi har det i våra egna händer” alltid går miste om vinsten. Det kanske till och med är så att Bengans förbannelse är borta det här året? Skulle det vara något år så är det nog det här bakvända året.

Vi har för övrigt bästa tänkbara spelschema i slutet. Två toppkonkurrenter och MFF vilket ger automatisk tändvätska och så chansen att spela hem guldet på Ullevi mot TFF. Vi kan inte skylla på någonting om det inte blir guld.

Hur som helst så har den bakvända säsongen bevisat något jag länge misstänkt men inte velat ta till mig, att jag inte kan mycket om spelet fotboll. Det är tungt och känns stort att erkänna att man trots 31 års erfarenhet är ganska kass på området. I dagens mobbande vinnarsamhälle tror ju alla att de är bäst på allt (se på Idol så får ni se) och ingen erkänner sina brister så det känns lite som att komma ur en källare och se ljuset. Pga mina okunskaper skall jag kanske sluta blogga om fotboll snarast så får ni andra som fortfarande hävdar att ni kan något om fotboll göra det istället. Mediabruset är så fullt av okunniga pratkvarnar ändå så att det räcker och blir över.

Jag struntar i att kommentera spelare, taktik, uppställningar och sådant utan koncentrerar mig på att spräcka myter med statistik. Håller bl a på med en intressant sammanställning om danska klubbars ekonomi och med tre undantag så har de danska klubbarna inte alls bättre förspänt än svenska klubbar. Tvärt emot den gängse uppfattningen.

Dessutom skall jag fila på guldlöften jag skall avge nästa vecka.

Bortamatch hemma

När min son precis hade kommit fram till skolan ringde min telefon "******* har precis kommit fram till skolan och han ser väldigt konstig ut". Det var bara att ringa jobbet och kasta sig iväg till hans skola. Tydligen hade han kommit i kontakt med något han inte tålde på vägen dit. Kanske ett katthår på bussätet? Det var en skrämmande syn som mötte mig; ansiktet var så uppsvällt att man knappt kunde se ögonen och huden på halsen var röd och full av vita prickar. In i bil och iväg till Axessakuten. Där behövde vi inte ens ta en nummerlapp, han blev inlyft direkt. Allergichocker är inte att leka med. En hel burk kortison löstes upp i vatten och han fick svälja detta plus en stark antihistamin. Sen fick han ligga kvar för observation och han var helt groggy av alla mediciner. Innan medicinen hade hunnit verka spred nässelfebern ut sig och han såg milt sagt grotesk ut. Själv fick jag nästan hjärtinfarkt på kuppen, hade han inte kommit in i tid vete sjutton hur det hade gått då ett sådant tillstånd är livshotande.

Jag skäms för att säga att det var med sorg i hjärtat jag fick kasta min biljett och missa det derby som jag sett fram emot så våldsamt. Jag älskar min son och självklart övervägde jag inte att släpa med honom på matchen. Men ändå. Jag är här och följer matchen på SR;s webbradio och ni är där på plats och ser högklassig fotboll med guldvittring .

På tal om guldvittring; är det någon som för statistik på hur många gånger per år som IFK räknas bort från Guldchansen? Det brukar i princip sätta igång redan innan det drar igång. De så kallade "experterna" brukar skandera floskler som "Det blir ingen Guldpytt på Kamratgården i år" Sedan rullar det på, omgång efter omgång. Spelar vi oavgjort eller Gud sig förbarme förlorar en enda match så lyser rubrikerna svarta "Göteborg borta från Guldstriden". Man blir så jävla trött.
Marcus Bergs flytt till Groeningen fick "journalisterna att fullständigt frossa i sågningar. "Marcus Berg flyttade och Guldet med honom" Och ändå står vi här med Guldhäng och möjlig serieledning. Märkligt, hur gick det till? IFK har ju fiaskospelat sig genom hela säsongen, tappat ALLA viktiga spelare, och förlorat alla avgörande matcher....eller?

Gnällsvenskan

Det är ett evigt gnällande i årets Allsvenska. Det gnälls på tuffa spelscheman, dåliga planer, motståndarnas långa bollar, domarstandarden, konstgräs, motståndarlagens taktik, jämnheten, dålig nattsömn och allt möjligt. Anledningen till att inget lag ryckt i tabellen kanske är för att spelare och ledare ägnar så mycket kraft åt att gnälla på andra faktorer än sin egen förmåga. Det förlorar de bara på. Se på lipsillen Haglund och hans lärjungar som gnällt värre än någonsin senaste veckorna och i takt med det ökade gnället har hans lag presterat ännu sämre i matchen efter.

Det lag som gnäller minst kommer att ta hem guldet. Då ligger Kalmar, HBK och Blåvitt bra till just nu. När Kalmar gnällde om orättvis behandling i media (vilket de har rätt i) och annat så började de förlora stort. Sedan upphörde gnället och poängen kom. Märk väl att ofta kommer gnället innan de dåliga resultaten (på spelscheman, motståndarnas taktik, plastgräs etc) vilket borde få en och annan ”ledare” att tänka till. ”Ledare” som gnäller är inga ledare, de är möjligen höga befattningshavare. Ledare ser möjligheterna nu och jag hoppas det finns ledare inom Blåvitt.

Ta bara Blåvitt på plastgräs som exempel. När man gnällde på plastgräs innan matcherna förlorade vi jämt. Sedan slutade det att gnällas och då började vi ta poäng istället.

Lite perspektiv

Nu har jag fått lite perspektiv på hela FC Gothia-ståhejet. I efterhand så var det på fel grunder de lade ned det tokiga projektet. Att ett gäng gaphalsar och hotare skall ha sådan makt är beklagligt och dessvärre ett led i den avcivilisering vi ser i samhället idag. Den som gapar högst får sin vilja fram och mer så lär det bli.

Det rätta hade varit att man gjorde som i en bandymetropol i Hälsingland när några entusiaster startade en ishockeyklubb. Lagom till första årsmötet hade klubben fått massor av medlemmar med rösträtt. På årsmötet valde man en ny ordförande som genast iscensatte en omröstning för att lägga ned klubben. I sann demokratisk anda beslutades det med förkrossande majoritet att lägga ned klubben och dess verksamhet. ”-Vi skall inte spela någon jävla ishockey i den här stan” var den tillfällige ordförandens kommentar när klubben lagts ned på sitt första årsmöte. Så skulle naturligtvis Gaisarna och de andra gjort. Det hade varit snyggare än att gapa och hota för att få sin vilja fram.

För övrigt är det lite kul att en viss kvällstidning ondgör sig över att GP höll inne med information om Gothiaplanerna eftersom ”det stred mot alla publicistiska principer”. Men när razzian mot Blåvitt slog till då var samma kvällstidning informerad i förväg om vad som var på gång och höll käften till dess att Lithners hantlangare slog till. Gällde andra publicistiska principer då? För att inte tala om den stämning diverse krönikörer med rent ärekränkande artiklar hetsade upp under de turbulenta sommarveckorna och under rättegången samt hur de skrattade gott åt tvålskämt om Sella och annat.

För övrigt är det bara att hålla med Bruce i hans inlägg nedan. Media piskar upp stämningar men ansvar tar de sällan. Inte ens när de förlorar i rätten efter att ha fabulerat så tar de ansvar. Media har en enorm påverkan, det finns flera exempel på personer som fått sina liv och affärer ödelagda av en ”granskande journalist” som i efterhand visat sig vara fel ute. Då är dock skadan redan skedd utan att journalisten ens behöver betala skadestånd (han/hon hade förmodligen bara varit lite slarvig med att kontrollera sina källor). Granskande journalister verkar dessutom kunna köpas med timtaxa emellanåt. Ett av de sorglustiga inslagen i Sefastsson-historien är att mannen som satte dit Sefastsson först ville sälja sin story/tystnad till TV4. När de velade gick han till Aftonbladet och fick förmodligen bra betalt. Annars hade vi aldrig fått reda på detta utan det hade stannat i journalistkretsarna, ungefär som när barnporrmannens förehavanden på Aftonbladet knappt nämndes någonstans.

När journalister snackar om ”publicistiska principer” och annat från sina höga hästar blir jag lite ledsen. Till råga på allt vill de inte att de skall behandlas som vilka brottslingar som helst när de anklagas för brott. Nej, deras hem och datorer skall tydligen vara fredade till skillnad från oss andra simpla medborgare.

Det är dock att göra det lätt för sig att skylla på media och journalister. Vi får de tidningar och kanaler vi förtjänar. Så länge vi konsumerar deras produktion kommer det att fortsätta och ju mer vi hetsar upp oss för tidningsartiklar och Ekwallare desto mer kommer vi att överösas av dem.

Känd fotbollsblogg mordhotar Robert Laul

Historian nedan är falsk. Men tillräckligt många detaljer stämmer, för att ändå på något sätt komma undan med det.

Hej, mitt namn är Bruce Banner och jag hatar journalister. Eller rättare sagt, jag hatar alla som inte inser eller vill inse att dom är del av ett sammanhang. Jag köper inte argumenten från Laul eller Wegerup om att det inte är de som sätter rubrikerna. Om någon annan satt den uppenbart missvisande rubriken ovan, hade jag blivit skitförbannad på den kollega som gjort det och sett till att det inte hände igen. Jag köper inte heller när Simon Bank kritiserar Josefin Öqvist för sitt utvik i Slitz på ena sidan för att sedan vända blad och se reklam för grov hårdporr. Vill ni att era åsikter skall vara värda mer än pappret det är tryckt på, så får ni även ta konsekvenserna av detsamma. Allt annat är som att säga att ni är oskyldiga, ni rånade ju inte banken utan körde bara flyktbilen.

Härom dagen vandaliserades en Difs träningsplan av AIK:are för att sabba deras träningsförhållanden och jävlas lite. Idag kom svaret, då en rökgranat hystades in i en källare där två AIK-spelare bor. För att sabba deras nattsömn förmodligen. Samt för att jävlas tillbaka lite. Rubrikerna i morgon kommer vara stora och feta. Mats Olsson kommer sitta och gnälla på klubbledares feghet i SVT´s sportpanel som går på måndagsmornarna och allt kommer vara alla andras fel. Inte minst klubbledarna då.

Men vänta ett tag. Vilka är det som har gjort i byxorna för den här matchen i flera veckors tid? Vilka är det som har haussat upp den här matchen till bristningsgränsen? Varför, inte matchens förväntade idrottsliga kvalitet. Inte ens tabelläget, då seriens nuvarande etta mot seriens nuvarande tvåa inte hade gett hälften så mycket hausse. Nej, det är hatet. Hatet säljer, hatet får er att göra i byxorna och hatet har nu medelst två fall av grov skadegörelse skapat ännu mer hat och ännu mer hausse. Spiralen pekar uppåt. I morgon blir det inte "bara" skadegörelse utan även våld. Solna centrum kommer vara som en krigszon före och efter matchen. Det skulle kännas befriande med en helt ärlig journalist om hela eländet. Någon som erkänner att han/hon gillar hatet, gillar våldet. För det gör ni hela högen. Kanske inte som privatpersoner, men väl i yrket på samma sätt som en brandman i tjänst gillar när det brinner. Allt annat är bara läpparnas bekännelser. Så gör oss alla en tjänst och sluta hyckla.

Till sist. Det stundar ett annat derby i dagarna. Gais marknadsföring av matchen i fråga, bjuder på bra argument om varför FC Gothia är en bra idé.

Bevis 1.
C:a 80% av de de försöker locka till en grönsvart hemmamatch är blåvita.

Bevis 2.
Dessa 80% skulle nog vara mer lättövertalade om reklamen i stället handlade om gaiskross än om änglafall.

Bevis 3.
Handgjorda "utsmyckningar" av respektive klubbmärken bara befäster bilden om vilka som är de onda och vilka som är de goda.

Ny frisyr

Satte mig i frisörstolen och bad om en Ragnar. Frisörskan svarade:
-Du, det här är en frisörsalong och ingen jävla 90-talsbar.

Harmoni

Broder Bruce med flera vittnar om sin nervositet, ångest i pungen och annat otrevligt när Allsvenskan drar ihop sig till slutomgångar. För mig som hade förväntningar i nivå med ett konsoliderande mittenår är slutspurten ren och skär njutning och varje placering över sjua är ren bonus. Min sambo kan vittna om att jag varit ovanligt lugn under Blåvitts matcher i år. Till och med de få matcher jag tvingats till Sportradion har jag förhållandevis lugnt och sansat lyssnat på kommentarerna (även om jingeln fortfarande får mig att hoppa till). Jag ser fram emot varje match utan ångest och det är ren och skär underhållning att se på fotboll nu. Det är en känsla jag skall njuta av säsongen ut.

Visst blir det pest, kolera eller senapsgas om DIF, AIK eller Elfsborg vinner guld men på något sätt har ändå Blåvitts fina säsong fått mig att vara riktigt tillfreds med sakernas tillstånd. Det skulle vara trevligt om jag kunde njuta så här fler säsonger eftersom jag är en så mycket trevligare människa nu än under en normal Allsvensk säsong. Med tanke på hur bra det gått i år så tror jag, och förväntar mig, en topplacering nästa år. Då är säkert min allsvenska ångest tillbaka där varje seger enbart ger en lättnadskänsla och en förlust får mig på dåligt humör ett längre tag.

För övrigt är Blåvitts spelprogram i slutet perfekt. Endast en match mot ett bottengäng, resten är mot bra lag och ett derby. Bättre spelprogram kan vi inte få.

Nostalgiställ nu!

Blåvitt skall ha rosa ställ i en match mot Bajen. Överhuvudtaget så verkar viljan att experimentera med matchdräkterna vara stor i år. Ett snyggt vitt bortaställ som bara skulle användas en gång dök upp fler gånger och en gång spelade grabbarna i ett hemskt rödblått ställ. Om vi nu skall fortsätta med annorlunda matchdräkter så föreslår jag ett nostalgiställ i en eventuell cupfinal!

1979 tog vi nämligen hem Sv Cupen under en ung, ganska grön tränares ledning. Vi gjorde det med en ung trupp och titeln var startskottet på en storhetstid för Blåvitt. Det ä rsamma slagläge nu och den känslan vill jag ha tillbaka så varför inte fira detta med att spela i ett nostalgiställ?

Jag vill se grabbarna i de klassiska, tajta ställen från sent 70-tal (med smala ränder) på cupfinalen. När spelarna gör mål skall de bara sträcka upp armen i luften eller möjligen göra några hoppsa-steg, precis sådär avspänt coolt de gjorde förr. Hade spelarna varit gamla nog för skäggväxt hade de kunnat börja odla polisonger nu inför cupfinalen. På läktarna kan vi ha de klassiska blåvita kepsarna med knapp i toppen och alla kan vi dricka TT. En helskön nostalgihappening på Fredrikskans helt enkelt.

Nostalgiställ skulle få mina ögon att tåras av minnena och en ny storhetstid skulle ta sin början.

Vad skall vi med Europa till?

Det är ett evigt tjat om att svenska lag måste ut i Europa. Med tanke på hur det ser ut är det ändå rätt märkligt.

Publiken skiter uppenbarligen i Europacuperna. Av de lag som spelat i europeiska cuper i höst kan endast Elfsborg bära huvudet något sånär högt men deras publiksnitt räddas av en match mot storlaget Valencia. Annars är publikintresset för Europamatcherna på Superettanivå.

Dessutom tycker alla att det är för kallt att spela fotboll när cuperna avgörs. När RL skall spelas gnäller i stort sett alla på vädret, klimatet och planerna. Media gör allt för att skriva hur kallt, bedrövligt och idiotiskt det är att spela fotboll i november och spelarna muttrar om hur svårt det är att spela på de usla planerna. Om nu Elfsborg och något annat lag går till gruppspel i UEFA-cupen, då kommer vi väl att höra samma gnäll, eller? Det lär inte bli varmare och bättre planer i Sverige för att det är UEFA-cupen eller CL man spelar.

Till råga på allt så ”tvingas” lagen till hårdare spelprogram än de allsvenska konkurrenterna pga Europaspelet vilket är så himla orättvist. Värt att notera är att när Blåvitt var framgångsrika i Europa så var det himla orättvist att de fick matchtempo i kroppen tidigt på säsongen.

Nej, med tanke på hur jobbigt det är med Europa-spel och det minimala intresset så borde vi kanske strunta i att skicka ut lag i Europacuperna?

Slutsnoozat?

Efter att i veckan ha däckats av influensan från helvetet och varit sängliggande sedan i måndags, insåg jag härom dagen att jag har ju inte snusat sedan igår morse. Iofs sov jag mestadelen av tiden men ändå. Nu går jag omkring och oroar mig för min egen usla karaktär, hoppas att jag håller mig på mitt minimum av två cigg per dag och att plåstrena funkar över en längre period.

Det är inte första gången jag försöker. Hösten 2004 gjorde jag ett seriöst försök. Den gången slutade det med att jag rökte i en allt mer eskalerande takt tills jag insåg att det var lika bra att börja igen. Blåvitt vann dock väldigt många matcher under den perioden. I´m just saying....

Lyckas jag med detta projekt, blir det feta DKI-poäng att inkassera och frågan är hur man skall kunna toppa det senare. Kanske skaffa giltigt ID-kort, skaffa körkort eller kanske rent av att sluta snooza på morgonen när man ställt klockan? Det känns avlägset idag, jag vet. Men det gjorde snusslutandet också för exakt en vecka sedan.

Oh sneaker where art thou?

Världen brukade vara enkel. När mina skor var utslitna gick jag till närmsta sneakeraffär och köpte ett par nya bländvita Puma. Jag kunde för all del svänga mig i högklackat och stövlar med när andan föll på. Men vilken sneaker jag skulle ha vara inte ens föremål för diskussion. Möjligtvis handlade det om vilken modell av vita Puma jag skulle köpa den här gången. Och min kärlek till denna sko var nästan gränslös. Det var i en speciell stämning jag traskade hem när ett nytt par var inhandlat och när jag kom hem kunde jag ta upp paret ur sin förpackning, pussa på dem och le fånigt. No other shoe ever did that to me. Visst, det påstås att tjejer gillar att shoppa, men för egen del kan jag uppleva det som stressigt och ångestladdat- utom när det gäller just skor. För att inte tala om effekten när min blivande man stod inne på Stadium och provade sprillans vita sneakers; jag fick nästan plocka fram luktsaltet.
Jag vet att man ska ha anpassade skor när man jobbar, särskilt i mitt jobb där vi är ute mycket i regn, rusk och lera och ibland traskar iväg med barnen på skogspromenader. Men jag hade så sjukt svårt att skiljas från min senaste favorit- Puma Match med rosa stripe. Så jag klafasde dumt på i leran i tron att det bara var att köpa ett nytt par när jag slitit ut dem. Precis som jag alltid har gjort.
När Matchen började släppa i kanterna och var missfärgade av alla naturupplevelser slets jag snart ur min villfarelse. Puma. Tillverkar. Inte. Längre. Vita. Damsneakers.
Först trodde jag att det bara var affärerna, och jag kollade verkligen i alla, som slarvat med att ta in de modellerna. Sedan började jag kolla på nätet hos grossister och specialister, men utan resultat.
Så igår slet jag förtvivlat upp dörren till Carltex, som ju annars kan ta in de mesta. Jag stegade fram till expediten och sa med allvarlig stämma "Jag har ett problem och du måste hjälpa mig. Jag kan inte gå i något annat än vita Puma." det deprimernade svaret blev "Jag är ledsen, men de tillverkar inte längre vita damsneakers. På herrfronten finns det massor att välja på, bland annat i modellen Match. Men den minsta storleken är 41". När jag en stund senare träffade min syster på en fika och bedrövat redogjorde för mitt problem konstaterade hon "Rebecka, du är ju skofetischist" och jag kunde utan ironi svara att javisst, så var fallet. Men det finns ju värre fetischer, min skadar ju inegn utom möjligtvis mig själv då jag inte kan få tag på det jag behöver.
Det fick bli en kompromiss; ett par Puma som i alla fall bar de finaste av färger en supporter kan bära, vilket ni kan se på fotot här nedan. Men jag känner inte samma kärlek till dem som jag gjort till mina sex föregående par skor. Livet blev just lite tommare och jag känner mig naken.

Bengans förbannelse

Bengt Andersson har varit en riktigt bra målvakt i Blåvitt i snart tio säsonger, under några av dessa har han till och med varit Allsvenskan bäste målvakt. Han kom 1998 till ett lag som storsatsade på att ta tillbaka guldet men kanske var Blåvitts öde de närmaste tio åren redan beseglat i och med att Bengan värvades. Över Bengans huvud tycks nämligen en förbannelse vila. En förbannelse som gör att han aldrig kommer att vinna något inom fotbollen. Ryktet säger att Bengan aldrig vunnit någonting, inte ens en liten knattecup. De flesta lag han hamnat i har haft svackor just när Bengan spelat där, trots att Bengan ofta storspelat själv. Så fort vi varit nära en titel har Bengan sviktat eller något annat har hänt. I RL-finalen krävdes en stor mängd straffar innan förbannelsen slog till. Men förbannelsen slog till och därför är Bengan utan titel.

Jag har de senaste åren varit övertygad om att med Bengan i truppen blir det ingen titel pga förbannelsen och tyvärr ser det ut som att jag kommer att få rätt. Det gör mig väldigt ont för man känner lite extra för en träningsvillig atlet, asket och profil som Bengan. Det är inte många 25-åringar som kan matcha hans kropp och medicinska värden.

Får några år sedan såg det så bra ut. En engelsk klubb hörde överraskande av sig och ville ha över honom på provspel. Ett kontrakt där hade varit ett värdigt avsked för Bengan som hade kunnat avrunda sin långa karriär med några välbetalda år i England. Han hade då lämnat ett Blåvitt på uppgång och vi hade mints honom som en målvaktsprofil med en härlig inställning som stannade under de svåra åren. Tyvärr blev det inget kontrakt i England och nu börjar alltfler vilja peta honom till förmån för en 18-åring och den alltid like ödmjuke och självdistanserade Hedman sitter tydligen och kritiserar honom i TV. Ett inte alls värdigt avsked för en hjälte som Bengan.

Jag räknar nämligen med att detta är Bengans sista säsong i Blåvitt och jag vill tacka honom för många stora stunder och idioträddningar som ingen annan hade klarat av. Hoppas han får god jaktlycka nu när han kan ägna sig åt sin hobby ännu mer. Villaägarna söder om Kungsbacka lär bli glada när Bengan är hemma jämt och jagar grannskapet rent på rådjur. Vi blåvita kan se fram emot nya titlar när Bengans förbannelse lyfts av Blåvitts axlar.

Veckans dikt

Det är inte många som till fullo kan klara av att uttrycka sina känslor i affekt. Men jag har fått tillåtelse att publicera följande:

Jag hatar verkligen allt.
Jag hatar att älska ett lag som inte är kapabla att vinna guld.
Jag hatar dif som trots att de är sämre än oss kommer att vinna guld.
Jag hatar att vi inte kan vinna måstematcher.
Jag hatar att bengan inte pensionerade sig inför i år.
Jag hatar att vi tappar en 2-0 ledning.
Jag hatar elfsborg.
Jag hatar domaren som missade armbågen.
Jag hatar tanken "nästa år då jävlar".
Jag hatar att inte ha vunnit på 10 (11) år.
Jag hatar livets meningslöshet.
Jag hatar tvåsamhet.
Jag hatar svff.
Jag hatar media.
Jag hatar tokhyllningarna som kommer att komma om ett sthlmslag vinner guld.
Jag hatar att behöva hata.
(Jocke)

Vad är det för fel på en långboll?

I dagens Allsvenska är det fulaste som finns långbollar. Man får spela hur som helst, bara man inte slår långbollar. AIKs tränare Rikard ”Kessler” Norling citerades (?) i DN idag och i ett sedvanligt halvsnurrigt resonemang kläcker han ur sig: ”Själen får inte vara långbollarna, utan själen ska vara att vi spelar när vi får chansen.”

Vart man än läser skall det bes om ursäkt för långbollar. Jag fattar inte det. En perfekt avvägd långboll till en spelare med fart är oerhört vackert och dödligt effektivt. Vem kan till exempel tycka att Kåmarks boll mot Jeppes panna i höstregnet på Ullevi -94 var dålig fotboll? Eller alla passningar från Totte till en fri Johnny Ekström? Aberdeen-86 var exempelvis en underbar orgie i perfekta långbollar till målsumpar-Johnny. Den som inte tycker det är vackert bör kanske istället intressera sig för basket.

En långboll är mycket svårare att få till rätt adress än en kortpassning. Alltså spelar lag med många långa bollar ett svårare spel än några som spelar kortpassningsspel och det är väl därför det ofta kan köra fast eftersom bollarna ofta nickas bort enkelt av försvarande lag.

Jag tror att det är det monotona spelet folk vill ha bort. Precis som alltför många långa bollar är trista är även ett frenetiskt kortpassande lag grymt trist att se på. Då bjuder ett kvadratenpass med valfritt gäng i div 4 bättre underhållning. och variation. Det är variationen av korta och långa bollar som är vacker att se på och ställer till det för försvaren, men att ensidigt gnälla på långa passningar är tröttsamt.

Och det är väl därför lag som anses spela rolig fotboll aldrig kontrar med en långboll. De gör snabba omställningar med avvägda pass på djupet. Tänk vad man kan trolla med språket.

Toivonens psykbryt

Nu bjuderjag Aftonbladet på ännu ett uppslag. Toivonens knock av Barsom höll helt klart "Ijeh-psykbryt"-klass. Fram med de suddiga bildbevisen nu Aftonbladet! Eller är det lättare att hoppa på en "girig" afrikan än en helyllesvensk?

Augustssons psykbryt

Just denna rubrik trodde jag att man skulle finnas i dagens Aftonbladet. Med tanke på hur den tidningen ständigt jagade Peter Ijeh och vad han hade för sig med armarna så borde Augustssons fula armbåge rätt i ansiktet på Hysén helt klart ligga under benämningen ”psykbryt” i samma tidning. Peter Ijeh jagades ett par gånger i Aftonbladet för sina ”påhopp” med närbilder och amatörfilmer på nätet som eldade på pöblehopen. Augustsson tillskrivs bara en tuff spelstil och ”gillar att ligga på gränsen”. Det är dags att vi tar tag i orättvisorna mot våra anfallsspelare nu. En anfallare som ligger på gränsen är en fuling, en försvarsspelare som ligger över gränsen är tuff. Augustsson borde blivit utvisad igår och vi skulle fått en frispark i ett mycket bra Hysén-läge.

Jag är dock mäkta trött på allt jävla gnäll på domare hit och dit av spelare på plan. Att vi supportrar kan gnälla är en sak som kan se allt på repriser gång på gång. En blåvit anfallare exempelvis som anses tuff och hård, gnällde på domaren konstant i andra halvlek. Det får mig att skämmas en smula. Gnäll, skäll och uppgivna gester är inte tufft, det är en förlorares signum.

Hysén var i övrigt osynlig igår vilket inte är så konstigt med tanke på den korta tid han varit i klubben. Om Blåvitt fortsätter att envisas med att såga sig fram och kortpassa sig fram till målchanser så tror jag inte att Hysén någonsin kommer att bli ett vasst anfallsvapen. Han var som bäst i Djurgården när de bröt bollen och snabbt slog upp den på en djupledslöpande Hysén. För det krävs dock tillåtelse att spela långt, vilket verkar vara tabu i dagens Blåvitt. Var det förresten hans rykte som filmstjärna som gjorde att domaren inte blåste frispark vid Augustssons psykbryt igår?

Bengan släppte en ganska enkel boll från långt håll. Den gick inte ens under muren som man kunnat läsa i några referat utan bredvid muren med rak bollbana. Den borde han tagit men tyvärr är långskott mot Bengan dödligt effektiva, vilket alltfler allsvenska spelare upptäckt. Bengans förbannelse är värd ett eget inlägg och det har jag filat på ett bra tag men det gör så ont att skriva med tanke på hur bra han faktiskt varit i Blåvitt. Men det blir inga titlar med Bengan i mål.

Igår gjorde vi mål på fasta situationer igen, vilket jag älskar. Enligt tyckarna är sådana mål knappt giltiga (om de inte sker på frispark) och alltför ”enkla”. Att göra mål på hörna är dock riktigt svårt och det krävs två bra prestationer (minst) för att få en sådan i mål. Först en bra slagen hörna och sedan en bra nick av någon som lurat sin bevakare. En frispark kräver bara ett bra tillslag på en liggande boll.

Till sist, Walle! Jag var inte ett dugg förtjust i att han skulle värvas, Tvärtom, den lille filmande armbågsfäktaren ville jag inte ens se i Allsvenskan. Men nu är det dags att erkänna att han ändå har något som någon såg. Energi som en Duracellkanin och 6 mål är inte illa med tanke på den trots allt begränsade speltid han har i år. Har han högst målsnitt/spelad minut i Allsvenskan? De som vill skicka iväg honom och satsa på Mourad håller jag inte med.

Gnäll inte på domarn, tänk på att...

...Jonas Eriksson är god för 40 miljoner, har ett IQ på 150 och hade som liten pojk redan memorerat en hel telefonkatalog. En bedrift med tanke på att han inte ser så jävla bra.

...Det var ju inte direkt första gången vi rånas på hemmaplan i guldstriden under hösten. Om historier fortsätter att upprepa sig, kommer vi nog vinna det där jävla guldet till slut.

...Även linjeman var inblandad. Först viftar han inte för offside, sedan korrigerar han inte Erikssons domslut. Hade även fjärdedomaren blandat sig in i leken, skulle nog Bjärsa blivit utvisad.

...En vackert perfekt glidtackling är alltid en njutning att åskåda. Jag har sett Bjärsas 20 gånger i kväll.

...Eriksson får inte lov att döma Kalmar. Jag tror dom vinner i år, vilket är det bästa icke-blåvita alternativet.

...Tobbe var kass, men snäppet bättre än vad hans farsa var i sin debut.

...Ilola är nu avstängd fast inte lika länge som Augustsson kommer vara.

...Ramsan "bonnakväll på Liseberg", tyckte i alla fall jag var rolig.

Nej. Det enda jag retar mig på i dagsläget, är att Mobaeck inte snubblade på sin egen fot inne i straffområdet i stället. Då hade kanske Bengan i alla fall varit nära att ta bollen. Det är irriterande. Nästan lika irriterande som den pissröv som först försöker planka in på Änglapuben och när fiaskot är fullbordat, tar beslutet att hysta ner ett helt jävla ölfat ner mot en folksamling 3 meter nedanför. Den pojken har nog inga större studieskulder.

Déjà vu

Fick såna underbara flashbacks av eftermiddagens mediakonsumerande angående veckans stora samtalsämne i fotbollssverige. Jag såg öisare i grupp och kom att tänka på 2002. Efter en vår av blandade resultat men ändå häng på guldstriden, gjorde sig Blåvitts usla ekonomi sig påmind. Resultatet blev att Gustaf Andersson, Jon-Inge Höjland, Tomas Rosenqvist och Sebastian Henriksson gjorde klart att dom inte tänkte förlänga sina kontrakt (vilket Rosen dock gjorde strax därpå). Reaktionerna lät inte vänta på sig från supporterhåll och under matchen efteråt, på Olympia hölls en stor banderoll med texten "Var tog klubbkänslan vägen?". Jag var och är kritisk till den banderollen men låt oss lämna det därhän. Storyn om "de fyras gäng", som blev tre samt om banderollen exploderade i media och en stor negativ spriral inom IFK Göteborg var inledd både på och utanför plan.

Öis å sin sida upplevde ett tillfälligt sportsligt försprång. Dom såg möjligheten att jämna ut klubbarnas styrkeförhållanden rejält sett till antalet anhängare. Styrelsen beslutade gratis inträde för alla av kvinnligt kön för att få upp publiksiffrorna, tränaren agerade mer politiker än just tränare och tog vartenda litet tillfälle i akt att bilda opinion för Öis och mässa om deras "vackra spel". Ett jogo bonito som fick den nakne kejsaren att framstå som påpälsad i lager på lager. För laget Öis anföll aldrig någonsin med mer än 3 spelare åt gången. Källa och Johannesson skulle vinna boll på mittplan, och kontra på Paulinho, Afonso samt antingen Aubynn eller Ulander. Det har dom själva till och med erkänt i efterhand.

Öis supportrar å sin sida låg inte heller dom på latsidan vad gällde att bilda opinion för Öis och samtidigt ge oss en känga i form av ett par mediakupper. När en uppretad blåvit folksamling krävde Lundins avgång efter Zimbrufiaskot, väntade öisarna inte länge. När deras lag förlorat på hemmaplan gjorde dom likadant, fast dom hyllade Hamrén i stället för att kritisera honom! Dom gjorde det inte för att dom gillade att förlora, utan för att där fanns en massa journalister och fotografer samt givetvis för att pissa på Blåvitt. Veckan efter banderollen på Olympia fanns det ju dessutom givetvis en rödblå variant. "Här finns klubbkänslan". För de öisare som faktiskt själva trodde på budskapet måste det var snullet idag. Aubynn och Ulander stack fort som fan till Aarhus som bosmanfall, Johannesson stack till Dif strax därpå och firma Paulinho-Afonso klappar och kysser andra klubbmärken nuförtiden lika falskt som dom en gång gjorde i Öis. Dåvarande styrelse och sportchefer har tvingats avgå på grund av usel ekonomi och nästan ännu sämre sportsliga resultat. Och Hamrén, han stack givetvis även han till ett bättre betalt jobb i Danmark där han med sin kanske fördubblade nettolön, inte var sämre än att han kvitterade ut procentandelar av försäljningarna på de spelare han varit med och värvat. Konkursen känns rätt nära idag.

Supporterskapet har många nackdelar. Det är ett ständig lidande egentligen oavsett på vilken nivå man tillhör. Men det har även fördelar. I ditt supporterskap är det socialt acceptabelt att känna och begå i stort sett alla de 7 dödssynderna. Det är inte bara acceptabelt, utan nästan norm supportrar emellan. Högmod, frosseri, vällust, avund, girighet, lättja och vrede. Du klarar av rubbet på en eftermiddagsmatch i svenska cupen. Och faktum är att jag just i detta nu, genom de flashbacks från 2002 jag fått under eftermiddagen sitter och avnjuter en näst intill pervers...


Skadeglädje.

Ro i själen

Det var en mysig fredag idag. Jag slutade jobbet ganska tidigt och åkte hem i den 15 gradiga värmen. Himlen var blodröd och i fjärran sågs mörka moln med en guldkant runt. Upprymd och tillfreds hällde jag upp en god konjak, satte mig under en filt på en stol på altanen och lät vinden smeka mina kinder. Jag hade ro inombords.

Anledningen till min inre frid var planerna på FC Gothia och de enorma reaktioner som blev på detta förslag. Under ett par års tid nu har vi överrösts med diverse påståenden från förståsigpåare som hävdar att fotbollen är som ”vilken business som helst”, ”allt är en fråga om omsättning”, ”klubbarna måste drivas som företag” och annat humbug. Få har opponerat sig och flosklerna och management-snacket har brett ut sig i tidningar, TV och Internetforum. Vi som faktiskt haft en avvikande åsikt har idiotförklarats, alternativt har man lett lite överseende åt oss bakåtsträvare som hävdat att fotboll är mer än så och att en strumprullare i ribban kan omkullkasta den mest ambitiösa affärsplan. Dessutom är känslor och annat som är inblandat helt annorlunda än vid normal affärsverksamhet.

Planerna på FC Gothia följer en klar affärslogik som hade varit helt rätt i affärsvärlden. Tre svaga ”företag” vill fusionera för att på så sätt nå kostnadssynergier och kunna etablera djupare och mer lukrativa samarbeten på marknadssidan. Hade det varit Ericsson, Motorola och Lucent hade diskussionerna rört nivåerna på de förmodade besparingarna, eller hur mycket av totalmarknaden de kan kapa åt sig. Jag vet inte om det var så klubbarnas styrelser tänkt sig diskussionerna i Gothia-fallet, men utfallet blev totalt annorlunda. Diskussionerna och hätskheten i debatten drivs av abstrakta ting som själ, hjärta, historia och traditioner. Helt enkelt kvintessensen av det som gör att vi faktiskt har en viss klubb i våra hjärtan.

Reaktionerna får mig att må bra. Att driva en anrik fotbollsklubb är inte som att driva ett företag, det är mycket knepigare än så. Hoppas några av er som sjungit managementteoriernas lov inom fotbollen tänker efter lite nu.

FCK fungerade. Där förlorade man (struntade i?) den övervägande delen av de gamla supporterskarorna och har med hjälp av en stor evenemangsindustri byggt upp nya. Jag misstänker dock att de supporterskarorna lär sluta gå på Parken när FCK dalar i tabellerna (vilket de gör, förr eller senare). Alla älskar en vinnare heter det, men så har vi många vindflöjlande mobbare också i vårt så kallade vinnarsamhälle.

Såg på nyheterna att Häcken/IFK sågs som mer naturliga samarbetspartner hos Mattias Göransson. Jag vet inte om Blåvitt efter senaste årens h-vete är moget för att gå ihop med en förening vars största inkomstkälla till stor del är uppbyggd på svarta pengar och stora oredovisade kommunala subventioner….

Det är lite ironiskt...

Hela tanken med att (eventuellt) bilda FC Gothia/BK Göjs är ju att man genom att ena våra tre lillebröder skall kunna ta upp kampen med Blåvitt och försöka etablera en till bra allsvensk klubb i staden. Tanke stötte givetvis på rejält med patrull när den kom ut till fansen. ´

Hardcore-gaisarna rasar, den generella inställningen är att de hellre skulle sluta gå på fotboll än att ställa sig i samma klack som Öisarna, dessutom för ett lag som inte heter Gais. Hardcore-öisarna rasar, de skulle givetvis på motsvarande sätt hellre sluta gå på fotboll än dela klack med ett par Gaisare och heja fram FC Gothia. Hardcore-Häckensupportrarna rasar de med, men får inte ut fullt lika mycket av det, då det krävs fler än tre personer för att bilda en uppretad folksamling.

När supportrarna rasar som mest så utlyser de tre klubbarna en gemensam presskonferens med anledning av spekulationerna, där det hela skall "avdramatiseras". Var presskonferensen kommer hållas förtiger man inte och inte heller gör man som Blåvitt brukar göra och förlägger den vid en träningsanläggning i Delsjöområdet. Istället är det en centralt belägen restaurang dit vem som helst lätt kan ta sig, som gäller och man annonserar tidpunkten väl.

Ordföranden i Gais, en klubb sedan länge väl känd för sin kompetenta och handlingskraftiga ledning, lyckas med konststycket att, pressad av supportrar på Gaisgården, förneka all inblandning för att dagen därpå bli citerad i alla stora tidningar om hur bra och spännande fusionstanken ändå är. Gaissupportrarna blir än mer uppretade.

Vad göra?
De uppretade Gaissupportrarna uppmanar givetvis varandra att dyka upp utanför den centralt belägna restaurangen i stora mängder för att "tala om vad man tycker om det hela". De likaledes uppretade Öissupportrarna, vars klubbordförande inte nekat till någonting utan istället utpekats som drivande i det hela, tänker självfallet göra samma sak.

De två supportergrupperna är historiskt, ideologiskt och identitetsmässigt är varandras raka motsatser. Den ena ser sig som en genuin arbetarklubb med en mycket särpräglad identitét, som är långt ifrån den överklasstämpel som de andra dras med, och trivs väldigt bra med. Den enda gemensamma nämnare de nånsin haft är att de avskyr Blåvitt och deras supportrar.

Hard Rock café, fredagen den 14 september, en stund före klockan två på eftermiddagen.
Två supportergrupper finner sig plötsligt vara sida vid sida om varandra. Och plötsligt har de funnit sin enighet. I ropen på styrelsens avgång. Låt vara att deras ambition är att slippa ha med varandra att göra framöver. Men bredid varandra står de, på samma "läktare", med samma sånger, med samma rop, med samma mål, med samma känslor och tankar.

Precis det som deras respektive styrelse vill åstadkomma, och som de själva vill förhindra. Är inte det lite ironiskt så säg?

Mota Ole i grind eller att ta Mads ur skolan

FC Köpenhamn sägs vara förebilden. Dagens debatt är befriande i sammanhang av att det tidigare så hyllade FCK nu får lite kritik. Men Bröndby är ett annat exempel om än lite äldre. Även BIF är en sammanslagning från 1963 (tror jag) och kollar man in SAS-ligans (sålt sitt namn) tabell, återfinner man ytterligare två klubbar som stinker fusion lång väg. Serieledande Midjylland samt Nordsjälland. Den här sortens fusioner verkar vara lite av en dansk folkrörelse i nivå med tävlingsdans och svenskhat.

Brittisknfluerad och överparanoid publikövervakning, amerikansk överkommercialisering samt en 12-lagsserie som känns konstlad då den spelas i 33 omgångar och kan ge väldigt orättvis fördelning av hemma respektive bortamatcher. Nej, dansk ligafotboll är ren och skär ondska. Bränn bron och sänk färjorna. Så billig och god är inte ölen ändå.

Nytt marknadsfönster?

Broder Bruce har i ett annat sammanhang lanserat förkortningen som borde gälla istället för FC Gothia. BK Häcken + Öis + Gais = FC BÖG. Istället för att spela i någon ful kompromiss av röd-blå-svart-gul-grönt så kan de spela i regnbågsfärgerna. FC BÖG som bildas med FCK som förebild och som mål att attrahera ”en stor målgrupp” och vara ”prestigelösa” vore perfekt som en ny, modern förening som tar HBT-rörelsen under sina armar. I gayrörelsen finns en mycket stor målgrupp med en genomsnittlig köpkraft som är mycket större än hos genomsnittliga heterosexuella människor. Det är dessutom en målgrupp som fotbollen haft svårt/inte velat ta till sig. Här kan verkligen FC BÖG finna en outnyttjad marknad. Vilken möjlighet de har att vara nyskapande och moderna!

De kan dessutom hyra in Glenn Hysén som marknadschef, han är populär i de kretsarna redan och har tidigare inte haft problem att sälja sina tjänster till Gais.

En kort stund av allvar

Det mest upprörande, märkliga och tyvärr minst förvånade med hela den här Gothiasoppan är GP´s inblandning.

Ponera att Blåvitt vill starta en friskola, bollar idén med GP varpå dom under ett par dagar skriver ett par artiklar för att bana väg. "Talangverksamheten i Göteborg behöver utvecklas" dagen efter kör dom en artikelserie om fotbollsskolor i Barcelona och Ajax varpå man på den tredje dagen AVSLÖJAR IFK´s planer på en friskola med fotbollsinriktning. Kan någon av er se det hända? Nej, vad gäller Blåvitt har det alltid varit sk kritisk granskning. Helt OK om det inte vore för att det bara var vi som utsattes för den kritiska och oberoende granskningen.

GP har under veckan bedrivit beställningsjournalistik för att bilda opinion åt andra, man har gått Gothia FC´s ärenden. Det mina vänner, är det medieklimat IFK Göteborg lever med året runt, varje år. Jag ogillar större delen av Bonnierkoncernen. Men skulle dom starta ett 031-DN, skulle jag börja prenumerera utan att blinka.

Analys av det kommande FC Gothia

Blåvittare har snackat om och önskat det ett bra tag. Och lite spekulationer och rykten har gått om en fusion mellan Gais och VF. Men det här...

Fotbollen går allt mer mot en utveckling där pengar blir avgörande för sportslig framgång. Inte minst vad gäller att ta sig ut i Europa. Blåvitt är enormt starka i Göteborg och i dagsläget är vi större i antal än dessa tre klubbar tillsammans. Med råge. Så jag förstår tankegångarna. Dagens elitklubbar i Göteborg, som inte är Blåvitt tampas även med en rad andra framtida problem. Konkurrensen från hockeyn blir allt mer förödande, precis som all TV-sport i allmänhet och TV-fotboll i synnerhet från Europas stora ligor och cuper vilka vi sköljs över med. För en svag klubb som alla dessa tre lag är en och en, blir denna konkurrensen etter värre och risken är mycket stor att det numera dör fler supportrar till dessa tre klubbar än vad som avlas fram då många av dessa små underbara liv, blir antingen blåvita, indianer, interistas etc. Det mesta till sina föräldrars stora förtret och sorg. Och nyrekryteringen och framavlandet av nya, framtida supportrar underlättas ju inte heller av det faktum att Öis och Gais nu skall in i röva...

*det räcker så*

GAIS, ÖIS och Häcken goes FCK?

Jag trodde det var omöjligt men nu är det enligt ryktena redan här. Två anrika klubbar och en ungdomstävlingsarrangör går ihop under ett nytt gemensamt varumärke och försöker kopiera FCKs framgångsrecept. Kanske är marknaden redo för det och förutsättningarna är onekligen väldigt lika de som rådde när FCK bildades. Skillnaden är att FCK hade ett riktigt publiklag med i fusionen, det har inte ”det nya varumärket”. Dessutom fick FCK köpa en ny arena för en spottstyver.

Det är ett intressant experiment och nu får vi se om de som snackar om varumärkens betydelse och underhållningsindustri och annat får rätt. Själv skulle jag helt sluta gå på Allsvenskan och intressera mig om Blåvitt hade varit en av parterna i detta nya varumärke, men jag är gammaldags, nostalgisk och konservativ.

Lidande

Med PPV-Tv och storbildsskärmar på pubar och restauranger har lidandet minskat avsevärt men fortfarande är det en och annan match man tvingas genomlida framför Sportradion. Nervöst gör jag allt möjligt när jag lyssnar på radion. Jag städar, diskar, dammsuger, sorterar skivor och gör allt möjligt maniskt för att på något vis förtränga ljudet som kommer från radion i hörnet. Lidandet är ganska konstant med Kristian Öissons kommenterande och Ralf Edströms dialektala uttal men lidandet kulminerar alltid med fruktansvärd kraft när Sportradions måljingel ljuder. När man hör jingeln: ”dö-dö-dö-dö MÅL!!! så har jag upprepade gånger varit på vippen att svänga av vägen, tappat glas på golvet, paralyserat stirrat på radion och sedan lyssnat stel av skräck. Jag försöker lyssna till publikljudet och har Blåvitt hemmamatch hoppas man på applådåskor, har de bortamatch hoppas man på tystnad, innan kommentatorn avslöjar vem som gjort målet.

Värst var skräcken när Norrköping och Sundsvall var i Allsvenskan samtidigt och Blåvitt mötte någon av dessa på bortaplan. Studiomannen lämnade över:
”-….och så har det hänt något på Idrottsparken”.
Jingeln spelade upp sin ångestladdade melodi och jag satt paralyserad (ofta i fosterställning) och lyssnade…. Då var det fel Idrottspark det rapporterades från!! Adrenalinet rann ur blodet och svettig och utmattad satt jag tom och hålögd framför radion.

Den där jingeln kommer en dag att ta mitt liv.

I-ÄFF-E

Jag vet att jag förväntas uppbringa och uttrycka någon sorts ovilja mot våra kommande motståndare. Visst, i min värld är det alltid kontroversiellt när ett svenskt lag som inte är Blåvitt, är framgångsrika. Och det är tyvärr bara att konstatera att ellos just nu är mest kontroversiella på den punkten i hela landet. Många vill kalla dem för kusinen från landet. Jag ogillar den benämningen av samma anledning som jag ogillar uttryck som "lillebror" om Öis och Gais. Dylika uttryck är att erkänna någon form av släktskap och det tar emot. Det finns detaljer kring hela klubben i övrigt som är småirriterande. Men mer än småirriterande blir det aldrig. Som bussen när den är en minut sen, som den där ciggtändaren som inte alltid funkar, som TV4´s expertkommentatorer i en i övrigt väldigt bra match.

Laget har jag en gång i tiden beskrivit som en Ferrari, en merca och 9 epatraktorer. Sedan det skrevs har truppen förstärkts med ett par mercor till vilket med hjälp av dragkrokar, nedförsbacke och medvind, har ökat snitthastigheten och styrkan i hela truppen. Så det blir tufft, mycket tufft på lördag.

I våras vann dom fullt rättvist även om 3-1 målet var offside. Men det är ett helt annat Blåvitt idag än då. Då var vi roliga att se på, men alldeles för lätt att störa med en hög och hård press. Idag har vi fler långa alternativ i repertoaren och har dessutom äntligen börjat hitta tillbaka till en urstark defensiv. Fr o m denna omgången har vi dessutom en ny dimension att ta till tack vare Tobbes snabbhet. Jag vill ha honom på topp. Till sista månadens spel har vi dessutom ytterligare ett ess i rockärmen. Rannie Ranégie skall enligt hörsägen ha varit helt outstanding på dagens träning där han körde för fullt och övergänste alla sina anfallskollegor i avslut både från distans och inne i boxen.

Upp till kamp

Jag hatar sånt som jag har svårt att förhålla mig till. Peter Birro är en av dom. Hur dryg, osympatisk och öisig han än verkar, så skriver karljäveln jävligt bra manus. Hammarkullen, Det nya landet och nu Upp till kamp är och har varit skitbra. Tyvärr, för utan dem hade det varit så mycket lättare att hata honom. Inte minst baserat på skräpet "Bäst i Sverige".

Upp till kamp passar annars väl in på det blåvita läget just nu. Hur illa vi än genomförde senaste matchen på alla håll och kanter, så är vi fyra med två pinnar upp och den klart bästa målskillnaden. Vinner vi på lördag, ser det fruktansvärt bra ut. Åh fy fan vad nervös jag börjar bli. Jag spekulerar mycket och gärna i eventuella resultat i både vår och andras matcher samt några omgångar framåt. Men alla spekulationer bottnar i förutsättningen att vi vinner på lördag. Allt annat känns bara för jobbigt och smärtsamt. Som att föreställa sig sina föräldrars bortgång eller än värre. Deras sexliv.

Kämpa Blåvitt, kämpa Hbk, kämpa Trelleborg och kämpa...vilka det nu är Kalmar möter.

”Allsvenskan är så dålig”

Ovanstående uttryck läser man titt som tätt om den Allsvenska fotbollen. Om något är bra eller dåligt är naturligtvis ganska subjektivt men jag tycker Allsvenskan mår väldigt bra. I stort sett alla klubbar har högre omsättning än någonsin, publiksiffrorna är högre än på mycket länge, spelare exporteras för stora summor och flera lag har kapacitet att blanda sig i guldstriden vilket garanterar många tuffa matcher för lagen. Det höjer även den internationella kvaliteten vilket visat sig i årets Europa-spel. Jag vill hävda att Allsvenskan är bättre än på mycket länge.

Många tar de svenska lagens många bakslag i de europeiska cuperna som bevis på att Allsvenskan är kass. Bakslagen har dock förklaringar, bl a i antalet lag från de stora nationerna som får vara med och spela. När IFK och MFF var ute och lekte i Europa med stor framgång var antalet lag i cuperna mycket mer begränsat. Varje nation hade ett eller max två lag med i varje europeisk cup, vilket gjorde att det var enklare för lag från mindre nationer att ta plats. Idag har de stora nationerna redan flera platser garanterade i CLs gruppspel och antalet lag i UEFA-cupen är oräkneligt. Förut stötte man inte på lag från de stora nationerna förrän i en kvartsfinal, idag möter man dem i omgång två eller tre. De stora nationerna har blivit mäktigare på de små nationernas bekostnad, en utveckling där allas vår folkhems-Lennart varit drivande utan att få den minsta kritik av fotbolls-Sverige vilket faktiskt är häpnadsväckande.

En annan anledning till de skrala resultaten är den taktik svenska lag nu skall ha. Frejdig offensiv med korta passningar skall man spela för att vinna alla fotbollsälskares hjärtan och bli klappade på axeln av fotbolls-Sverige. En taktik som är dödsdömd när man möter motstånd som är bollskickligare och kvickare. Förut när de svenska lagen var mer defensiva i sin grundtaktik var det lättare att slå ut storlagen i utslagsturneringarna.

Landslaget klarar sig bra i det internationella spelet, men där behöver vi bara möta ett lag från Spanien, ett lag från Frankrike etc. Skulle vi, som i klubblagssammanhang, ha tre landslag från Spanien, Italien etc med i kvalspelet så skulle Sverige förmodligen missa de flesta mästerskap.

En annan anledning till att många tycker Allsvenskan är dålig är även att vi avnjuter Allsvenskan live men ser europeisk fotboll på TV. Fotboll live är skit i jämförelse med på TV.

Ett kännbart straff

Det har skrivits mycket om fylldansken som lubbade in på Parken. Flera krönikörer och andra tyckare krävde stränga fängelsestraff för att han sprang in och försökte nita domaren. Hade han träffat så att domaren stöp till marken och blev skadad kanske man kunnat rättfärdiga ett fängelsestraff men inte den förseelsen han nu gjorde. Den danska domstolen besinnade sig dock och gav honom villkorligt och samhällstjänst för olaga intrång och försök till misshandel. I jämförelse med Bapupas eller Dulee Johnsons hustrumisshandel är det ett mycket strängt straff men det kan vara så att det danska rättssystemet har strängare straff i allmänhet. Det sociala straffet killen fått med sin bild i världens tidningar är dock mångdubbelt kännbarare än vad en domstol kan utdöma.

Nu skall han stämmas i ett civilmål och Parken kräver honom på ett antal miljoner vilket han nog åker på att betala. Det kan Parken behöva så att de får råd att hyra in vakter istället för att låta fotbollsintresserade åskådare leka säkerhetsvakter iförd reflexväst.

TV4, detta ständiga sorgebarn. Först fördömde de fylldansken i alla tonarter och krävde stränga straff åt karln. Snart visar de en dokumentär om honom som de betalat dyrt för och där en stor del av pengarna går ned i fickan på samme dansk….

Skräcktabellen

Jag har varit ovanligt grinig senaste månaden. Jag tror det är medelåldern som slagit till med full kraft. Kanske har ungdomens naiva förväntan över sommaren bytts till medelålderns cyniska angreppssätt i takt med att sommarvädret inte blev vad jag hoppades på. Dessutom är det alltid trist att börja arbeta efter en bra semester.

På den blåvita sidan är allt positivt, Hysén-pojken är i stallet, en ny bra klubbdirektör är på plats, skatteaffären har lämnat förstasidan på gp.se, vi ligger mycket bättre till än jag trodde i tabellen och det ramlade in många sköna miljoner från en spelarförsäljning.

Men, en blick på tabellen ger mig kalla kårar. Elfsborg, AIK och Djurgården belamrar de tre översta platserna. De tre lag jag absolut minst unnar ett guld ser ut att göra upp om detsamma. Det är fruktansvärt! Till råga på allt så ser ÖIS och Häcken ut att ha skaffat sig rejäla chanser att förpesta tillvaron i Allsvenskan igen. Usch, undra på att man blir cynisk och gubbgrinig.

Life of Blåvitt

”Life of Brian” är en av de bästa filmer som gjorts. Med humor och intelligens lyckas Monty Python-gänget driva med både religion, frihetsrörelser, terrorism, masshysteri med mera. Filmen ansågs på sin tid väldigt kontroversiell och var faktiskt förbjuden i Norge under flera år.

En av de dråpligaste scenerna är när ett antal olika frihetsrörelser möts i några underjordiska gångar på väg att förstöra för romarna. Eftersom frihetsrörelserna enligt kända verkliga förebilder nästan hatar varandra mer än romarna utbröt snart interna slagsmål. En något uppgiven Brian ropar då att de borde enas mot den gemensamma fienden varpå alla unisont ropar
”- Judéens folkfront!”
”- Nej romarna”, svarar Brian
”-Jaså romarna”, suckar alla

När jag tittar ut över den blåvita klacken och läser Internetforum med mera så kommer ofta en Life of Brian-känsla över mig. I klacken är det nästan fler banderoller, flaggor, vimplar och annat med diverse djur, symboler och käcka namn på olika sammanslutningar än sådana som signalerar ett stöd för IFK Göteborg. På Internet-forumen är det hätska debatter om Hjalmars vara eller inte vara, kansliets kompetens, Walles målglada flint, om man är en riktig supporter, eller helt enkelt vilka Blåvita fans som egentligen stöder Blåvitt bäst. Ibland får jag känslan av att hur det går sportsligt för IFK är underordnat betydelsen av att ens egna profetior slår in eller att ens grupps symbol syns bäst i TV. Den ”blåvita rörelsen” känns ganska splittrad och inte mycket att luta sig mot om det skulle börja blåsa upp igen.

Definiera ironi

Inför ett fullsatt Amsterdam Arena, gör Svarte-Marcus Berg sitt första och andra mål för Gronigen i en match som slutar 2-2. Inför dryga 4000 på Fredrikskans i Kalmar får anfallaren Djuric sin andra varning efter 28 minuter i en match dom förlorar med 3-0.

Så hur var det med definitionen nu igen?

Ironi=Lagerbäcks landslagsuttagningar.

Från geni till vansinnig på 5 dagar.

Först och främst. Hur vi än vänder och vrider på det. När dessa bokstäver hamras in, är IFK Göteborg i serieledning. Vid maximalt oflyt i de andra matcherna i morgon, är vi sämst fyra i serien med i värsta fall tre poäng upp till serieledarna. Om någon hade givit mig det läget i mars för omgång 20 så hade jag köpt det med hull, hår och ett brett leende på läpparna. Men va i helvete.

Om man klickar på bilden nedan, så får man den i ett större format. Kolla all den glädje och värme som strålar ut ifrån dataskärmen. Man blir varm i själen. Men allt de har, saknar jag idag. FY FAN VILKEN SKETMATCH! Bengan, Ragnar och Bjärsa svarar idag för godkända insatser. Resterande spelare är mer eller mindre underkända. Styrelse, sportchef, tränare, spelare och supportrar kommer nog få en hel del kritik i morgondagens medier. Vi förtjänar varje ord, varje stavelse.

Spelarna ställde blott ut skorna, tränarduon fick hybris av allt beröm för sitt mod på sistone och tog ut en 15-åring med en veckas A-lagsträning i kroppen. Och att han inte utmärkte sig mer negativt, är ett fucking fett underbetyg till dom 10 andra blåvita på planen.

Nu väntar nästan två veckors landskampsuppehåll. Jag föreslår att alla inom hela den blåvita rörelsen tar in på ett madrasserat rum, bankar huvudet i väggen i 4 dagar i sträck och sedan kommer ut som återfödda. Vi var genier i tisdags och galningar idag.

Ett sista tröstens ord dock. Vi är,hur illa det än är idag, inte MFF.