"Ett lag i Europa ökar intresset"

Ja, det mantrat har vi hört till leda i Sverige. Företrädare efter företrädare i Sverige har sjungit ut att bara ett lag tar sig till ett gruppspel i Europacuperna så kommer intresset för svensk fotboll att öka och det skulle i sin tur motivera en mindre jämn Allsvenska (alternativt en Allsvenska med färre lag).

Det där stämmer inte riktigt. Jag tog och kollade upp den svenska UEFA-rankingen för klubblag och jämförde med publiksnittet i Allsvenskan under tjugo års tid och fick helt andra resultat än så. Det är snarast så att kurvorna skiljer sig åt ganska kraftigt. När UEFA-rankingen faller så ökar publiksnittet i Allsvenskan. Fr o m slutet av 90-talet har rankingen dalat betydligt men publiksnittet i Allsvenskan har ökat i nästan rakt omvänd takt.

Ser vi den långsiktiga utvecklingen så är det en stadig ökning av publiksnittet trots vår UEFA-ranking. Min slutsats är alltså att ett svenskt lag i Europa inte har någon större betydelse för intresset och alltså inte automatiskt behöver vara ”bra för svensk fotboll”.

Nu är kanske publiksnitt inte en så rättvisande parameter för när svensk fotboll är ”bra och intressant”, men ingen annan gaphals i debatten har lagt fram några allenarådande nyckeltal som skall användas vid mätning om svensk fotboll mår bra eller inte. Ge mig andra förslag att jämföra med (intäkter totalt för Allsvenska klubblag ger liknande utfall).

.1989............................. 1999............................2009

Högsäsong.

Om man någon gång under året, verkligen vill ta chansen (jag har gjort karriär på det nästan), att kritisera, håna och urinera på sportjournalister. Ja då är det nu man skall hugga till. För ivriga journalistdissare är det jul, nyår, påsk, midsommar och sommarlov på samma gång. Anledningen? Inget händer. Absolut ingenting av värde händer överhuvud taget. Resultatet för en resultatdriven sportmurvel blir att du tvingas hitta ett och annat dammkorn, döpa det till "fjäder" och producera en hönsfarm. Tro fan det blir tuppjuck då på redaktionerna.

Man kan alltid räkna spaltcentimeter och dylikt om man verkligen vill göra sig besväret, men jag använder hellre mitt högst ovetenskapliga text-tv index (TTI). Låga 300-nummer=stora nyheter. 303 är ettan, the shit. Den kan komma att flyttas ner under dagen, men försvinner aldrig till andrasidans rubriker på 301. Under den gångna veckan har det hetaste stoffet handlat om Conny Karlssons tränarlicens.... Det är hur heta sportnyheter vi har att förhålla sig till just nu. Vidare har ett mindre missförstånd om Tobias Hyséns rehabilitering skapat en mindre hysteri, med arga texter och krönikor och snart drar ju en juniortävling i ishockey igång. I g e n.
Ja
Leman,
det är bara du
som egentligen bryr dig om det förutom spelare, ledare OCH föräldrar. Och är det inte så, är du i alla fall en mästare på att låtsas.

Generalexemplet just nu är annars någon form av skandal kring Markus Allbäck. Allbäck den stackarn, fick en svår och tuff barndom med en farsa som är inbiten öisare. Men i övrigt har jag inga större problem med honom och jag var en av alla de tusentals blåvita som applåderade hans skadesorti på båren från derbyt i våras. Just nu får han skäll av Robert Laul. Han ställdes mot väggen väd gäller ett pratminus av Zlatan i SvD. Allbäck är ju inte dum i huvudet, så han var nog väl medveten om hur de kommande rubrikerna skulle sett ut om han svarat på annat sätt än han gjorde. Att Zlatan inte sagt som han gjorde. Således tar han "heder och ära av någon som inte kunde vara där och försvara sig". Typ. Jag har läst utskriften av intervjun i SvD. Ur den är det ganska svårt att avläsa om Zlatan ifrågasätter att satsningen på Allbäck som assisterande är seriös, dvs som en långsiktig lösning i tränarstaben som heltidsanställd tränare. Vid tiden för intervjun, var Allbäck fortfarande aktiv i Öis och hade bara tagits ut som assisterande till en enda träningsmatch. Få om någon visste mer om saken just då. Den andra tolkningen är ju att Zlatan ifrågasätter Allbäck i sig och de som utnämnt honom som oseriösa. Gissa vilken tolkning sportbladet hade valt.... Det hade blivit ett avslöjande om schismen mellan Zlatan och Allbäck, storbråket som håller Zlatan utanför landslaget samt fan, hans moster och Nou Camp 86. Sammantaget är det dock exakt lika korrekt att anklaga SvD för felcitering som att inte göra det. Såvida inte Zlatan, Saida eller Bosse Petersson går in och förklarar hur Zlatan tänker. Allbäck tog det logiska beslutet. Det enda han bevisade var att han inte är fullständig idiot. Trots sin taskiga barndom. Ett dammkorn blev en hönsfarm. Men att skälla på Laul är också att göra det lätt för sig. Vad skall han annars skriva om. På Spåret? Inget händer ju.

Så jag unnar helt enkelt 90% av Sveriges sportjournalister, i synnerhet de som gillar fotboll, en låååång vintersemester. Skit i texten. Publicera helsidor med snygga bilder bara om ni nu inte har några långa bra reportage på lager sedan tidigare. För era försök till journalistik just nu är orättvisa framför allt mot dom själva.

Men jag får ju aldrig som jag vill och väntar således tåligt på del 5 i artikelserien om Conny Karlssons tränarutbildning. Och hoppas verkligen att herr och fru fotbollsjournalists inre samvete och ego, saknar Royal League lika mycket som vi supportrar gör.

Motståndare

Vintertid innebär mest semester samt en lång försäsong samt en lång silly season. En silly season som för oss blåvita fans nuförtiden känns än längre då det på gott och ont, förmodligen mest gott, inte vare sig läcks eller ryktas särskilt mycket från Kamratgården. En dag kanske det dyker upp ett nyförvärv, men tills dess är det mycken seg väntan.

Om man dock kvalificerat sig för eruopaspel och överlevt de inledande rundorna så hade vintern sett helt annorlunda ut, för i såväl Champions League som Europa League pågår ju turneringsspelet för fullt och även om svenska fotbollsjournalister i allmänhet inte vill att något svenskt lag skall lyckas i Europa, så är det givetvis fullt tillåtet att drömma som supporter.

Det där med journalisternas ovilja är givetvis ett något hårdraget påstående, men med tanke på hur mycket gnäll det förekom från mediahåll under åren med Royal League om att det inte gick att spela i Sverige i november - mars, och att det inte gick att se på fotboll under samma årstids, så är det en inte helt orimlig slutsats. För inte var väl gnället på fotbollen bara ett missriktat uttryck för den egna bekvämligheten där man hellre sitter inne på redaktionen och ser bilder från Spanien än blir utkommenderad till en livs levande match på exempelvis Ullevi eller Råsunda i vinterkylan? Samma journalister som gnällde friskt över Royal League och därmed bidrog med sin insats, stor eller liten får ni döma själva, för att turneringen inte skulle överleva undrar för övrigt nuförtiden varför Svenska lag har så svårt att lyckas i Europa. Skall bli mycket intressant att se vad de säger den dagen ett Svenskt lag överlever de inledande europarundorna och får spela gruppspelsmatcher i december...

Men journalisterna var ett litet sidospår, det här skulle ju handla om drömmarna. Drömmen är givetvis fler SM-guld, regelbundet spel i Champions League och ett blåvitt återtåg till den europeiska toppfotbollen. Men i ett försök att gräva där vi står drömmer jag idag om nästa års spel i Europa League, dit ju Blåvitt kvalificerat sig och går in i den tredje av de fyra kvalomgångarna. IFK Göteborg har med sin brist på framgångar i UEFA:s turneringar de senasteåren inte särskilt hög ranking och kommer därmed vara oseedat i denna tredje omgång.
Om den aktuella ställningen just nu i de olika europeiska ligorna står sig säsongen ut, givetvis tämligen orimligt men någonstans måste man börja, samt att det högst rankade laget går segrande ur samtliga matcher i de inledande två kvalrundorna så kommer vi vid lottningen av kvalomgång tre att kunna ställas inför något av följande lag.
I ordning efter UEFA:s ranking.
Liverpool, Galatasaray, Rapid Bukarest, FC Köpenhamn, Sparta Prag, Hapoel Tel Aviv, Genua, Red Bull Salzburg, Austria Wien, CSKA Sofia, Sporting Gijon (Esp), Partizan Belgrad, Bröndby IF, Grasshoppers, 1899 Hoffenheim, Metallurg Donetsk, FC Vaslui (Rom), Lech Poznan, Panionos, Lorient (Fra), FC Moskva, Lokomotiv Sofia, Tavria Simferopol (Ukr), Banik Ostrava (Cza), Nacional Madeira, Maritimo Funchal, FC Utrecht, Heracles Almelo, Germinal Beerschot (Bel), Bursaspor, Motherwell, AA Gent, Ergotelis.

Alla motståndare i tabellen är inte jättesexiga men några ger ju hyfsade chanser till vidare avancemang, om korsbanden håller och mindre än 3 nyckelspelare försvinner under sommaruppehållet...

Dags för UEFA att hejda kostnadsexplosionen?

Så blev det ingen EM-ansökan för Norge och Sverige. Som jag skrivit tidigare så är det många ekonomiska osäkerhetsfaktorer och glädjekalkylerande kring ett sådant arrangemang och nu när en konsult som inte anlitats av arrangörerna tittat på kalkylerna och lagt fram en rapport så framgår denna osäkerhet. Jag tycker det var ett bra beslut att lägga ned ansökan.

Däremot så bör nog UEFA ta sig en rejäl funderare på varför kraven på arenor och annat på ett mästerskap ökar exponentiellt med tiden. Med den utveckling vi sett på senare år (Folkhems-Lennart startade även denna utveckling) så är det snart väldigt få länder som kan uppfylla kraven för att få arrangera ett EM. Är det verkligen en utveckling i rätt riktning? Kraven på arenor, sponsorutrymmen, hotell (kapacitet och standard), mediafaciliteter och annat har bara accelererat. Den nya Malmö Arena hade inte klarat kraven för ett EM exempelvis och det är en hyfsat fin arena. Till vilken nytta har UEFA egentligen ökat kraven? Jag tror inte att de som var på EM 2004 tyckte det var ett tråkigare och sämre EM än 2008 (nu tänker jag inte på matchresultaten) trots att kraven på arrangörerna skärpts betydligt mellan de två mästerskapen.

Mr. Platini har gjort en hel del bra under sin första tid och har många gånger sagt sig vilja stoppa kostnadsökningarna inom fotbollen. Då är det dags att sopa i sitt eget bo och sänka UEFA-kraven på mästerskapsarrangörerna. Att sänka kraven på EM-arrangörerna vore ett enkelt sätt för UEFA att göra sitt för att minska kostnadsexplosionen inom fotbollen.

Bragdguld i rätta händer

Helena Jonsson fick bragdguldet i år och av de otaliga sportevenemang jag sett i år så minns jag allra mest (i konkurrens med Sellas sena mål mot Gais) när Helena avgjorde världscupen i säsongens allra sista skytte, ståendes bredvid konkurrenten Kati Wilhelm. Jag vågade knappt titta och sprang som en dåre av glädje genom huset när hon skjutit fullt. Helena uppvisade nerver av stål och en vinnarskalle som bör inspirera alla blåvita gamnackar (som nästan alltid förlorar när det gäller). Utöver totala världscupsegern uppvisade hon nerver av stål i VM och tog ett antal medaljer även där.

Enda konkurrent om bragdguldet var nog Robin Söderling och hade han vunnit slutspelet i helgen hade han givit Helena en match.

Naturligtvis kommer åsiktsmaskinerna (som alla har det gemensamt att de inte kan klä sig varmt) att såga valet och hålla fram Zlatan. För att få bragdguld som en spelare i en lagsport så måste du verkligen göra något exceptionellt. Om Zlatan exempelvis hade avgjort med två Maradona-mål mot Danmark och tagit Sverige till fotbolls-VM så hade han varit aktuell. Zlatans insatser i landslag mot vad han presterat i Barcelona och Inter visar snarast att han är hyfsat medelmåttig i en medelmåttig omgivning, men kan vara lysande när han är omgiven av världsstjärnor. Det diskvalificerar Zlatan från bragdguldet i mina ögon. Det är, och bör vara, svårare att få bragdguldet för en lagidrottare än för en individuell idrottsman.

13.30 på torsdag sitter jag på planet mot Östersund och WC-premiären i skidskytte, det skall bli fantastiskt kul. Äntligen är vintersäsongen igång på allvar, med alpint, längdåkning och skidskytte!

Reclaim the reclaim the streets

Det var väl i somras som Göteborgs butiksägare lobbade fram ett förbud mot gatumusikanter. Detta för att lindra plågan för personalen som tvingas lyssna på romska dragsspelsschlagers dagarna i ända. Detta mottogs med ilskna röster från kultureliten som hävdade musikens frihet, yttrandefrihet och allt vad det kan ha varit. Jag stod mittemellan i kontroversen. Dels hatar jag dragsspelsschlagers samt i synnerhet panflöjtsindianerna. Samtidigt har jag rätt stora problem med att butiksinnehavare kan gå in och fatta ett sådant beslut.

Reclaim the streets-rörelsen är irriterande. För bortom dessa osnytna medelklassungar med våld/hot om våld som arbetsmetod, som bygger upp sin identitet på att ha något och någon att slåss mot, så har dom ju rätt om det offentliga rummet. Värnar vi inte om det, gör vi ytterligare en inskränkning om allas vårt lika värde, vår frihet och allt det där som våra förfäder fick riskera mycket samt slita ont för att uppnå åt oss. Så fort jag öppnar ytterdörren, är allt jag exponeras för till salu. Och du får bara exponera om du köper och säljer. Köp-sälj-slit-släng. Små, små prislappar som vi andas in, hör och ser. Vi kan installera spamfilter på våra datorer, men än så länge går det inte att implementera i verkliga livet.

Nu börjar julhetsen på allvar. Var finns omsorgen av butikspersonalen nu. Jag har en kompis som jobbar i butik, han har haft ångest över EMD´s julskiva sedan september, tre Carolaversioner av O Helga natt, samt givetvis hela skivan Absolute Christmas. Jag kan ändå på något sätt lyckas undvika det mesta av julterrorn, men tänk att jobba i det utan chans att komma undan. I Schweiz har man förbjudit minareter eller vad det nu var man röstade emot. Men i klassen religöst betingat oljud slår vi muslimerna med hästlängder. Om du inte tror mig, gå genom Nordstan den 23:e december.

Var det verkligen så mycket sämre förr?

Vi bröder brukar dunka varandra i ryggen men nu riskerar jag nog att krossas som en kackerlacka under Bruces prosaiska stövelklackar. Jag såg hela Tipsextranostalgin idag och blev glatt överraskad. Huvudnumret var ”bästa matchen under Tipsextras historia” och var Man U – West Bromwich från 1978. Mina förväntningar var att här skulle man se en match i gåfotbollstempo, lera och långbollar. Vad jag fick se var en usel plan men med spelare som hade mycket god bollbehandling, finurliga instick och riktiga praktmål.

Det sägs att fotbollen har gått så enormt mycket framåt eftersom dagens fotbollsspelare är hälsoasketer som tränar exakt den mängd kroppen klarar av och bollbehandlingen är så oändligt fantastisk. Vad jag såg i denna trettio år gamla match var spelare som spelade på en plan i skick med Grimsta i våras men som behärskade detta med kontroll, ett tempo som nästan var i klass med dagens fotboll och en offensivlusta som var fantastisk. Dessutom slapp jag se enminutsavbrott vid inkast, konstant tjat på domaren vid minsta domslut och fullvuxna karlar som ramlar vid minsta beröring. Idag har spelarna mycket bättre skor och utrustning, oändligt mycket bättre underlag året runt, bättre bollar och bättre förutsättningar överlag, ändå är inte dagens fotboll bättre. Det är inte smickrande för fotbollsrörelsen inte.

Inte mycket var bättre förr, men faktiskt ganska mycket. Jag är inte helt säker på att jämförelsen mellan 30 år gammal engelsk fotboll och dagens Premier League föll ut entydigt till PLs fördel i dagens Tipsextramarathon.

Och ja, jag var nykter under hela matchen och jag minns också en massa sketmatcher i gyttja som slutade 0-0 eller 1-0, men underlaget var nästan alltid kass.

Det som var bra förr, var bättre än det som är dåligt idag. Men inte mer-tror jag

I ren självspäkning läste jag Stenberg SoS i morse. Jag var inte ens bakfull, utan hade efter ett nattpass och 2 timmars hemfärd, kommit hem och kunde liksom inte låta bli. Fick läsa precis vad jag förväntade mig. Ändå blev jag förbannad.

Jag är en dålig fotbollsanglofil.
Varför tror ni jag håller på Arsenal?

Men sitter i skrivande stund med en marinblå, stickad spurströja på mig. Dels för att den är snygg samt dels har jag inget emot dem. Gillade alltid Waddle, Hoddle och alla andra som rimmade på joddel samt givetvis Ginola De var stora personliga favoriter. Möjligtvis hade jag hatat spurs om jag kom från norra London, men nu är jag inte det och hade jag det, hoppas jag ändå att det främst varit Blåvitt som gällt.
På söndag är det förresten El Derbi mellan Barcelona och Real. 300 000 svenska trekkers (*) kommer "hata" varandra under 90 minuter för att dom har läst på internet om att det förväntas av dem. Jag kan respektera någon uppväxt i Sverige som håller hårt på Real (inte Barca dock av blåvita anledningar), men jag köper inte det påklistrade hatet. Det får man på riktigt i uppväxten på läktare, genom retsamma klasskamrater/kollegor, taskiga tidningskrönikor samt av Roger Blomqvists matchreferat om Malmö FF. Som blåvit i andra städer får du inte samma oresonliga inställning till Öis som jag har. Öis byts ut mot Elfsborg, Djurgården eller Malmö FF beroende på var du bor. Hatet uppstår liksom inte ur tomma intet för att man gillar Leo Messi. El Derbi är mer än ett söndagsnöje eller youtubeförströelse. Att påstå att man är en av dem, är att visa dålig respekt. Det är att späda ut en fantastisk händelse med simpelt piss. Se det gärna, men var åskådare. Av respekt för de miljontals, främst spanjorer som lever med det på riktigt.


Nej, jag är ingen god fotbollsanglofil. Jag hatar inte och har aldrig hatat Tipsextra. Men jag stör mig på nostalgin i allmänhet. Minns ni inte hur dåliga matcherna brukade vara? Allt jävla trav? Visst, jag om någon kan se bekväma fördelar med att slumra in till Oldsbergs livereferat från Goodison Parc 1985, strax innan och strax efter travet. Sköna tupplurar skall icke förringas. Men jag har som sagt sjukt svårt för när Stenberg och hans skara av vita, medelålders gubbjävlar som spenderar dagarna med att kasta skit på supportrar (senast idag Stenberg...), nostar över den gamla tidens division one. Det våld, hat, rasism, homofobi etc som finns idag, var värre på tipsextras tid samt finns idag kvar i Sverige tack vare den tiden division one. Världen går framåt tack och lov. Svarta spelare blir idag inte ut-ughade av egna klacken, läktarna brinner inte och folk blir inte ihjälklämda mot kallt stål. Det finns många goda anledningar till att den tidens division one inte finns kvar.

Visst skall vi minnas det goda och gamla. Men så länge vi förtränger allt det dåliga av inrökt lättja samt i synnerhet om man är vit medelålders sportjournalistgubbe. Ja då är det ett hyckleri utan dess like. Då kan vi tammefan lika gärna återinföra Von Rosens pokal.

Det är möjligt att även jag zappar över till morgondagen jubileum men inte fan slår det Arsenal-Chelsea på söndag. Med 2-2 och kvarten kvar på en matta som mer liknar en golfgreen i Florida, kommer Fabregas sätta upp ett smörpass till Arshavin som kommer rättvänd med fart mot Chelseas mittbackar. Då skall jag tänka positivt och påminna mig själv om att det i stället för Arshavin, kunde varit Faxe Jensen.

(*) Siwert Band jämförde svenska fans till utländska storlag, med Startrek-fanatiker. Man köper produkterna och läser böckerna. Sedan samlar man familjen vart tredje år och åker på ett konvent där man möter likasinnade.

Våldsnostalgi.

Det vankas jublileum.

Svensk huliganism fyller 40 år och detta kommer firas med pompa och ståt på SVT. LG Björklund, Oldsberg och gänget kommer sitta en hel lördagseftermiddag och soffmysa över planinvasioner, fylla och horder av poliser på ett familjens lördagsnöje.

Som blåvit sitter vissa saker i ryggmärgen. Torbjörn Nilsson brukar vara svaret på allt nästan oavsett fråga förutom när det är Bebben som gäller. Men vi älskar också att ironisera över vad som är bra för svensk fotboll. Siwert bevisade en gång i tiden (2006?) att "bra för svensk fotboll" i själva verket är det samma som egenintresse beroende på vilken aktör inom svensk fotboll som uttalar sig. Jag håller med om det. Så vilka aktörer inom svensk fotboll mådde bra av att Tipsextra började sändas på lördagar?

Jag kan bara komma på två. Speldjävulen och Huliganen. Huliganen fanns innan också, men han var huligan på ett mer privat sätt innan. Nu plötsligt fick han ett helt nytt forum att slå folk på käften på. Med ett tioårigt eftersläpande har man sedan dess apat efter vad man sett på TV (samt nu även på internet). Nu fyller dom 40 år även om det bara är de första 20 första åren vi skall nosta över. 20 år av vikande allsvenska publiksiffror, pisstråkiga matcher på pissusla planer, olidliga travsändningar, tjongfotboll av Noby Stilestyper, vilket vi försökte anamma i Sverige samt invasioner av långhårta fyllskallar som invaderar planen för att slå andra långhårta fyllskallar på käften.

Ja må dom leva.

Sur realism.

Han väckte mig i ett kallt rum i Halland.

– God morgon. Idag är den första dagen i resten av ditt liv.

Jag smädade hans mor och tryckte på snooze. Efter nio minuter var han tillbaka.

-Så länge du har hälsan i behåll, kommer allting ordna sig

Jag svarade att jag i så fall hoppas att jag har cancer så att skiten är över snart. Han stod kvar med ett soligt leende, som tvingade mig att täppa till den med en hård, välriktad och svettig hälspark. Jag ställde om klockan till en 45-minutare. Vissa förstår fan inte en pik.

Efter 44 minuter, var jag fortfarande förbannad och hann skrika håll käft innan han hunnit ta till orda. Det skulle jag inte ha gjort.

- Om alla var som du, skulle världen aldrig gå framåt.

Det skulle han inte ha sagt. Jag tog en telefonlur och knäckte hans näsa. Redan dubbelvikt gav han mig läge för ett bekvämt knä i tinningen. Jag gick ut i köket och hämtade ett rivjärn och gav hans ollon en omgång med den för muskotnöt avsedda, hårda kortsidan. Jag tog de trådlösa hörlurarna och silvertejpade fast dom på öronen och vred upp Rivstart på maxvolym, innan jag till slut kvävde honom med överkokt fullkornspasta.

Sedan tryckte jag på snooze.

Jag hade dödat min inre optimist. Till mitt försvar kan jag tillägga att fittan förtjänade det.

Back and bitter

Funderade lite på varför jag slutat blogga här. En orsak kan vara drivkraften till att jag började från början. 2005, allmän misär, Ijeh, Djurgården och allt det där. Likt många män, när jag någon form av målsättning att stänga ytterdörren och be omvärlden dra åt helvete. De flesta skaffar familj, andra börjar blogga och Siwert.... gjorde både ock.

Men det är svårare att be media dra åt helvete när dom gullar med oss.
Det är svårare att be Blåvitt dra åt helvete när dom gullar med mig.
Det är svårare att dra baraben att dra åt helvete när dom är bättre än någonsin
Det är svårare att förbanna en framtid som ser ljus ut. Men saker förändras.

Blåvitt har kommit tvåa tre gånger i år varav två gånger på 6 dagar efter AIK.
Jag har blivit singel och pendlar mellan förhoppning och förtvivlan över att jag kommer dö ensam.
Blåvitt kommer under kommande året sälja sitt hjärta, sin hjärna och sin ryggrad. Dessutom lär väl Hysén och Ragnar inte stanna heller
Tomas Ledin ger sig ut på en nationell vinterturné.
Idol, dansbandskampen och Let´s dance kommer följas av ett halvår med melodifestivaler.
En AIK-Öisare leder landslaget till Hjörne-sfärens erotiska förtjusning.
Dulee Johnson har ollat pokalen.
Jag är bokstavligen hemlös.
Det är i princip redan jul.

Så när jag spenderat en vaken natt och en yrvaken förmiddag till att formulera ut hur jag mördat mitt optimistiska inre, insåg jag kanske att det var dags att återvända hit igen på riktigt.

Jag är upp till absurda nivåer bitter.

Jag är tillbaka.

Utan Zlatan - ett leende landslag?

Zlatan är tveksam till landslaget och genast kraxar alla olyckskorpar om att Hamrén inte kunde fått en sämre start än det beskedet.

Jag tycker det var att ganska bra besked. Det visar Zlatans nuvarande inställning till landslaget och Hamrén slipper lägga ned krut på att smeka Zlatan medhårs och svara på ändlösa frågor om Zlatans väl och ve när det är landslagssamling utan kan koncentrera sig på helheten.

Med Zlatans allt starkare ställning i landslaget tycker jag mig se att leendena blivit allt färre i landslaget. Det har Lagerbäck fått skulden för, men jag anar att Majstorovic, Zlatan och Mellberg knappast är personer som sprider gemyt och trivsel omkring sig så de är nog i högsta grad medskyldiga. Om det är så eller inte vet jag sämre än alla experter men de få gånger jag sett landslaget ute på stan eller på Park Hotell så går den klicken med sura miner och mörka solglasögon. Övriga grupperingar håller sig på behörigt avstånd men tillåter sig faktiskt ett och annat skratt ibland.

De senaste åren i takt med Zlatans alltmer gudomliga position på piedestalen har våra andra landslagsspelare mest ägnat sig åt att inte reta upp Zlatan med ett felriktat pass än att försöka sig på något svårt och vägvinnande. Att se 7-8 landslagsspelare på planen förminska sig själva och vara ängsliga för Zlatans förgörande blickar har varit ledsamt att se.

Jag tror att ett landslag utan Zlatan kan bli ett leende landslag. U21-landslaget visar att det inte är långt borta. Ett lag med 11 spelare som har kul tillsammans och jobbar ihop som ett lag på planen är bättre än ett lag med en superstjärna och 8-9 uppassare som gör sitt bästa för att servera superstjärnan och undvika att dra på sig dennes vrede.

Zlatan får gärna fokusera på sitt sagolag i en av Europas mest ospännande ligor. Landslaget kan kanske prestera bättre resultat utan Zlatan

Lika som bär

Tiffany Persson?

Caroline Seger?

Avgörande matcher är inte Blåvitts grej

Så har vi förlorat ytterligare en finalmatch mot rivalen. Tyvärr är det så att de gånger Blåvitt har möter guldrivalen eller spelar i final så är det sällan Blåvitt vinner. Endast i cupfinalen förra året och kvalvinsten mot VF 2002 har vi lyckats slå guldrivalen i en avgörande match på senare år.

Det är mest bittra förluster:
2004 Förlust i näst sista omgången mot guldrivalen MFF
2004 Förlust i cupfinalen mot Djurgården
2005 Finalförlust i Royal League
2005 Förlust 4 omgångar från slutet mot guldrivalen Djurgården
2007 Förlust i cupfinalen mot Kalmar FF
2009 Förlust i sista omgången mot AIK
2009 Förlust i cupfinalen mot AIK

Jag kan i mitt nuvarande något bittra tillstånd ha missat någon avgörande vinstmatch på 2000-talet men skall vi vinna guld är det uppenbarligen så att vi får se till att göra det genom att undvika att möta rivalen i en avgörande match. Avgörande matcher i slutet av säsongen mot laget att slå är Blåvitt riktigt usla på. Så snacket om vinnarkultur och vinnarskallar är till viss del en myt just nu. Tvärtom visar väl sammanställningen ovan på att Blåvitt på 2000-talet är laget som viker ned sig när det verkligen bränner till.

Ressugen till helgen?

Prova då på Hebron Resors ”Temaresa Gaza” till Stockholm/Solna på lördag. Resan till Stockholm kommer att ske med SJs bekväma InterCity-tåg eftersom ni behöver vara utvilade inför den intensiva upplevelsen i Solna. Eller som vi på Hebron resor säger ”så nära upplevelsen av Gaza-remsan ni kan komma”.

Program:
13:00 Ankomst Stockholm. Vi börjar med att äta den lokala maten i Gamla Stan vilken sköljes ned med ett avslaget öl från Åbro. Priserna är naturligtvis högt satta, motsvarande svarta börs-priserna i Gaza för att efterlikna varubristen på Gazaremsan. Redan vid denna lunch kommer kravallutrustad polis att närvara för att ge den rätta atmosfären av brutal polisstat. Mannen i sportjacka med frånvarande blick bredvid dig är förmodligen en spanande civilpolis, visst är det kittlande?

14:00 ca: De första slagropen från Solnas bosättare hörs runt kvarteret. Några av dina medresenärer kommer att besvara slagropen med ölkastning, slagord och obscena gester. Polisen kommer då att få förstärkning. Ljudet av sirener ger en genuin ockupationskänsla.

15:15 Avfärd mot Stockholms Gaza. Färden sker i för ändamålet inhyrda kommunala bussar. All annan transport till Stockholms Gaza är förbjuden av polis. Allt i syfte att ge oss en ”säker och kontrollerad transport” precis som vid gränspassage ut och in från Gaza.

15:35 Ankomst till helgedomen i Solna. Känn atmosfären av hat, motsättningar och konfrontation. Kliv ur bussen och upplev ett autentiskt stenregn, skällande polishundar, skurar av öl, raketer och slagord fulla av hat från Solnas bosättare. Vi kommer att i samlad tropp gå de cirka 100 meterna från bussarna in till arenan. Ännu har ingen temaresa Gaza genomförts utan att någon träffats av föremål – vi utlovar stengaranti!

16:00 Föreställningen börjar. Underhållningen på planen ackompanjeras av hatramsor och en allmänt hotfull stämning. Hebron resors statister gör sitt för att piska upp hatstämningen även på vår egen läktare. Speciella gulklädda ordningsvakter kommer att efterlikna gränsvakternas brutalitet i Gaza. En blick åt fel håll eller ett ryck i en grind och det smäller! Vakternas brutalitet är skrämmande autentisk, kvinnor, barn och gamla skonas icke!

18:00 Föreställningen slut. Likt en förtryckt folkgrupp får ni vänta en god stund innan ni får lämna läktarna. Kiosker och utskänkningar är givetvis stängda under tiden, som om ni befann er i varubristens Gaza.

18:30 Grindarna öppnas. 100 meter av förnyad föremålskastning, skällande polishundar och hatfyllda slagord i kör. Ni som till äventyrs hade tänkt er en alternativ färdväg från arenan kan glömma det. De inhyrda bussarna är det som gäller, frihet och egna val finns inte i Gaza.

19:00 Bussarna anländer tågstationen. Har vi tur har några av bosättarna tagit sig till vår samlingsplats för en sista konfrontation. Annars är det hemfärd som gäller. Passa på att prata igenom era intryck på vägen hem.

Vi på Hebron Resor hoppas att denna temaresa Gaza skall få er ett känna er in i vardagen för Palestinas befolkning i gränsområdena. Vi vill återigen påpeka det olämpliga att ta med barn på denna temaresa. Hebron Resor tar inget ansvar för eventuella personskador.

Tomhet men inget djupare sår

Tre dagar sedan förlusten mot AIK och jag har skakat av mig den värsta olusten. Faktum är att jag inte tog förlusten så hårt som jag trodde att jag skulle göra. Med tanke på skador, försäljningar och mystiska formsvackor (Kalle S) så har jag överraskats positivt gång på gång av detta härliga lag. Ett guld hade nästan varit för bra och med tanke på säsongen var förlusten inte lika svårsmält som exempelvis 2005, när en viss Hysén tilläts göra ett offsidemål på Ullevi.

Sedan slog det mig att min inställning kanske var densamma hos Blåvitts spelare och ledare? Innan matchen var det alltför många spelare och ledare som sade att ”hur det än går så har vi gjort en kanonsäsong, med tanke på alla skador, försäljningar och annat”. Jag gillade inte riktigt att höra det för att genom att säga så antyder man att man har skaffat sig ett litet alibi för att kunna förlora med hedern i behåll. Det är livsfarligt. Kanske var det den inställningen som gjorde att det där sista, lilla saknades i söndags?

AIK hade allt att förlora. Ekonomin är usel, de hade en så gott som intakt trupp och förstärkte bra under sommaren. De hade allt att förlora på att komma tvåa. Var det därför de tog i så de knakade i andra halvlek, medan IFK vek ned sig lite? Det var symptomatiskt att Tjernström fick göra 2-1målet (om någon AIKare skulle avgöra till AIKs fördel så var det rätt man).

Eftersnacket har också varit att Blåvitt haft otur och gjort det kanonbra. Visst har det varit en kanonsäsong, men skador och försäljningar får man räkna med, speciellt när man satsat på unga spelare. De är mer intressanta för utlandsmarknaden och gör de en bra vårsäsong är risken stor att de försvinner under sommaren.

Vad gäller vissa AIK-fans beteende efter slutsignalen med påhopp på blåvita spelare och hetsningar mot den förlorande blåvita publiken så var det en uppvisning i självförnedring. Här hade de upplevt klubbens största framgång på elva år på plats och väljer att håna motståndaren istället för att ta hela världen i famn. Patetiskt och tragikomiskt.

Nu snyftas det om skatter igen

Nu börjar företrädare för olika höginkomstidrotter att gråta i tidningarna för att den så kallade artistskatten skall förändras och påföras arbetsgivaravgift. Tillvägagångssättet att betala lön i förtid genom en sign-on som beskattas med artistskatt blir mindre attraktivt. För Blåvitts del blir det knappt någon skillnad eftersom vi genom klantighet mycket sällan lyckats åtnjuta fördelarna (ex. Sella, Hysén) och de flesta andra spelare är från Kålltorp med omnejd. Andra klubbar/bolag/föreningar med mer exotiska inslag i spelartruppen har säkert sparat desto mer pengar på A-SINK, exempelvis detta års svenska mästare i fotboll.

Ett annat sätt att se det är att en mindre förmånlig artistskatt gynnar de klubbar som satsar på unga, svenska spelare istället för på spelare som köps in utifrån med artistskatt.

I debatten görs alltid reflexmässigt jämförelsen med Danmark, men saken är den att man då jämför helt olika skatter. I Danmark har man en expertskatt med det ursprungliga syftet att locka företagsledare och andra nyckelpersoner till landet för att arbeta på ett företag eller på en forskningsinstitution. De som omfattas av denna skatteordning betalar 25 procent av bruttolönen i skatt (Ds 1999:25) förutsatt att inkomsten överstiger 60 100 DDK per månad (för forskare finns ingen lönegräns). Det är denna expertskatt som används av danska idrottsklubbar. Vid tillämpning av det danska systemet ställs inga krav på särskild specialistkompetens – det är enbart lönenivån som avgör. Dvs se till att ge spelaren över 60.100 DKK i månadslön så betalar du bara 25% i skatt under tre år (på förslag upp till fem år).

Där A-SINK i Sverige enbart gäller artister och idrottsmän kan den danska expertskatten användas av alla yrkesgrupper som tjänar över 60.100 DKK och inte varit skattskyldiga i Danmark de senaste tre åren.

En liknande expertskatt som i Danmark finns faktiskt i Sverige men för att få använda den så skall man godkännas av Forskningsskattenämnden, men inte ens då är det säkert att man får den eftersom det finns flera fall där Skatteverket överklagat nämndens beslut (Skatteverket är fantastiskt!).

Så, SEF, SvFF, Hockeyligan och andra gråterskor, skjut inte in er på A-SINK om ni skall få mitt stöd utan se till att nuvarande expertskatt blir mer tillgänglig för alla, oavsett yrkesgrupp. Fotbollsspelare hamnar långt ned på min prioritetslista över yrkesgrupper vi behöver experter inom i det här landet. Med en generösare generell expertskatt för alla yrkesgrupper löser vi inte bara elitidrottens ”problem” utan även företagens, sjukhusens, forskarinstitutionernas med fleras problem med att betala utländsk spetskompetens en konkurrenskraftig lön efter skatt.

Grundproblemet är väl att Sverige generellt sett har ett väldigt högt skattetryck jämfört med konkurrentländerna, vilket blir extra tydligt i sportsammanhang.

Perfekt utgångsläge

I och med att AIK spelade 1-1 mot ÖSK (i en match som hade vissa likheter med Tyskland-Österrike -82) så kan AIK ta guld genom att klara oavgjort på Gamla Ullevi. Det är ett perfekt utgångsläge för Blåvitt. Att tvingas gå ut och vinna är det enda dagens Blåvitt klarar av så att det blev oavgjort på Råsunda var ett kanonresultat inför söndagen. Ett försvarsstarkt AIK som är mästare när domaren blåser igång matchen är ett klart bättre utgångsläge än att Blåvitt skulle vara mästare vid oavgjort anser jag.

Kan man hoppas på ett sent 1-0 mål av Hannes Stiller? En längre ledning med ett mål kommer inte mitt hjärta att palla för.

Sedan passar jag på att klappa mig själv på axeln. Tidigt förutspådde jag att AIK är det stora hotet mot Blåvitt guld och att Elfsborg är för dåliga på naturgräs för att ha med guldet att göra.

Närproducerat

VFHCs hövding hävdade nyss i en intervju att publiken kommer för att se kända stjärnor vilket skulle motivera höga löner till utländska ”artister”. Det tror inte jag stämmer. När VFHC var som hetast för några år sedan härjade dragkedjan som värst och det var en hel hop spelare som gjort flera säsonger i VFHC och som uppvisade glöd och engagemang. Som supporter gillar man spelare man känner igen, identifierar sig med och som har en otrolig inställning. I inledningen av årets elitserie har VFHC tappat publik. Jag och fler med mig tycker det är hyfsat tröttsamt och ointressant med nya, dyra spelare på löpande band, sedan må de vara så mycket artister de vill.

Blåvitt har gått åt andra hållet de senaste fem-sex åren. De har satsat ungt, regionalt och haft spelare som stannat flera säsonger. Även halvintresserade personer vet vem som har vilket nummer på tröjan. De är kanske inga stjärnor allihop men uppvisar glöd, hjärta och en sjuhelvetes inställning. Sådant gillar publiken mer än artisteri och Blåvitt har också ökat publiken i år.

På längre sikt tror jag att fotbollens inriktning på hemvävt och inställning är mer rätt än hockeyns jakt på artisteri. Dessutom är det billigare. Hockeyn jagar nu desperat efter Europaligor och annat för att hålla fast publiken när det är mycket enklare än så – satsa lokalt!

Sveriges sämsta semesterfirare

För några dagar sedan kom de hem från sin utlandssemester, svenskarna som suttit i förvar i Pakistan. Innan deras senaste ganska misslyckade semesterresa så hade en av svenskarna semestrat i Tora Bora-grottorna under den tid när USA letade efter Usama Bin-Ladin i de trakterna, vilket fick till följd att han hamnade på Guantanamo. En annan av svenskarna semestrade i Somalia i trakter där ett antal träningsläger för terrorister finns och fick hämtas hem av UD. Vilken otur de verkar ha med sina semestrar.

Dessa svenskar måste ta hem slutsegern överlägset i TV4:s kommande serie ”Sveriges värsta semesterfirare” med Linda Isacsson som programledare.

”Adrenalinsemester med Safia och Mehdi” är en annan kommande programtitel. Fängslande spänning utlovas.

Välkomna Åtvidaberg!

Igår gick Åtvidaberg upp i Allsvenskan. En gammal klassiker är tillbaka till stort förtret för många av de marknadsfundamentalister som leker i fotbollspyramidens topp och som gråter när de ser minst ett publikt stockholmslag försvinna med i Superettan.

Som ett exempel på verklighetens ironi så dansar Åtvids gamla samarbetsklubb, Djurgården, på en mycket slak lina med Superettans bråddjup under sig. Annat ljud var det i skällan när Djurgårdens starka män bröstade upp sig och sade att Åtvidabergs FF måste flytta sin elitverksamhet till Linköping, 3-4 mil bort, för att överhuvudtaget ha någon chans att nå allsvenskan. Det stoppades tursamt nog av diverse Åtvidabergare som inte kunde tänka sig att sälja sin själ så till den milda grad att de ville gå med på en flytt.

Speciellt roligt är det att läsa gamla pressmeddelanden och artiklar från samarbetets start, exempelvis från dif.se. Jag citerar:
” - Samarbetet kommer att locka de största fotbollstalangerna i södra Sverige till Åtvidaberg. Djurgården Fotboll och Åtvidaberg FF erbjuder härmed de bästa tänkbara förutsättningar för spelarna att utvecklas i en talangskola utan motsvarighet i Sverige.”

Överhuvudtaget verkar Åtvid vara en klubb med ironisk touch. Förra året sponsrades de av Sharp, vars miniräknare var den största anledningen till att Facit förpassades till näringslivets kyrkogård.

Vi skall dock inte bara vara taskiga. Djurgårdens korta inhopp gav Åtvidaberg en tankeställare och de insåg vad som krävdes för att bli en elitklubb igen på allvar. För mig som tror att hjärta och kämpaglöd ofta övertrumfar talang och pengar så är det ändå kul att Åtvidabergarna satte stopp för tokerierna att flytta till Linköping och att hjärtat räckte ända till Allsvenskan. Sådant ger hopp om framtiden för idrotten att förbli en intressantare företeelse än vilken förutsägbar TV-serie som helst.

Tony - överraskningarnas man

Jag som trodde att jag skulle fnissa mig igenom Danmark-Sverige, men jag hade fel. Tony var riktigt bra som bisittare. Det han gjorde allra bäst var att han var tyst långa stunder och pratade bara när det fanns något speciellt att kommentera. Att snacka för mycket är annars ett kardinalfel som många bisittare och kommentatorer gör. De kommenterar precis som att vi inte har ögon att se med själva. Tony däremot var, likt Strömberg ofta är, tyst i perioder och sedan valde han sina tillfällen väl när han pratade. Hyfsat vettigt och begripligt var hans kommenterande också. Jag drog bara på munnen några få gånger åt hans märkliga formuleringar. Hatten av för dig Tony!

Tony är tillbaka!

Jag som trodde att Tony G var på väg ut ur rampljuset, men nu får vi som njuter av Tonys obegripligheter njuta av Tony som bisittare under landskampen på lördag. Hur det än går i Danmarksmatchen så kommer jag förmodligen att fnissa mig igenom hela sändningen när Tony skall vara expertkommentator. Att sätta en av Sveriges mest obegripliga tränare som bisittare är stor, ironisk humor av humorkanalen Kanal 5.

Underhållning utlovas!

Lägg ned planerna på Fotbolls-EM

Jag och Thomas Nordahl har något gemensamt, vi är fotbollsälskare och som sådan förväntas man göra hoppsasteg av glädje bara vid blotta tanken på ett fotbolls-EM i Sverige. Sedan såg jag prislappen: 3,6 miljarder kronor för att rusta upp arenor.

Jag vet att arrangörsstädernas alla Kalas-Leifar och Lagrells tomtar på SvFF-loftet anser att det är en högst rimlig summa med tanke på all goodwill och alla turistinkomster, men de kalkylerna är alltid svåra att tro på. Speciellt som dessa kalkyler alltid gjorts av sådana som har ett egenintresse av att framställa evenemangen positivt. Dessvärre görs ofta utvärderingarna efter evenemangen av samma människor.

För det första är det inte så att hotell och restauranger står tomma utan fotbolls-EM utan de är snarare mer välfyllda an annars pga ett EM och på plussidan i kalkylen kan man alltså bara räkna den ytterligare fyllnadsgraden på hotell, turistattraktioner och restauranger. I de kalkyler jag läst tar man exempelvis med samtliga hotellnätter på plussidan (dvs som om hotellen skulle varit tomma utan EM).

Sedan nämner man sällan de ökade underhållskostnader som större och fler arenor för med sig och som vi får dras med i kanske femtio år framöver.

På en presskonferens framförde SvFF följande bildspel. Hyfsat luftigt, men jag antar att bilderna ackompanjerades av en mer utförlig beskrivning av kalkylen.

Ljudet av gummistövlar

I Göteborg har vi GP och GT som gör sitt bästa för att se till att Broder Bruces favoritlag, Jantelagen, upprätthålls. Minsta lilla svaghet eller fläck i Blåvitts bygge klankas ned på och det rejält. Kritiken och granskandet har nästan komiska proportioner, än har vi dock inte fått skulden för bilbrännandet, men hittar man en blåvit halsduk hemma hos någon bilbrännare så är väl bränderna Blåvitts fel det också.

I Borås har det däremot gullats, kommunsubventionerats med summor motsvarande hundratals dagis- och omsorgsplatser och Borås Tidning skriver artiklar om Elfsborg som får det gamla partiorganet Pravda att framstå som objektiv och granskande. Jan ”Goebbels” Hansson matar ut sin propaganda veckovis i krönikeform.

Det ryktas dock om att Magnus Haglund blivit mäkta förgrymmad när Borås Tidning skrev en liten antydan om att det kanske inte såg så stabilt ut i år. Mannen i den svarta trenchcoaten skall ha låtit sina svarta ögon spela över reportern. Vilka hot som framfördes är höljt i dunkel.

Skokartongen i Borås kallas Fästningen och när man ser affischer som den nedan så känner man hur gummistövlarna marscherar upp....

Videobedömningar i efterhand

Kim Christensens tilltag med målen har inte direkt gått obemärkt förbi. Själv blev jag närmast chockad över med vilken tydlighet han gick och flyttade in stolparna. Det tyder verkligen på att det är något han och hans kollegor pysslat med sedan urminnes tider utan att någon domare eller assisterande sådan reagerat överhuvudtaget. Det är lite som när Mats Hulth lät Stockholms Stads kreditkort dansa på Stockholms bardiskar i början av seklet. Det var fel men ingen reagerade förrän det blev övertydligt inför ögonen på fel bartender. Mats Hulth fick bära hundhuvudet men det var desto fler tjänstemän som fick se sina vanor ändrade (men de fick behålla jobben).

Nu reses kraven på videobedömningar i efterhand. Johan Croneman i DN kräver att alla Blåvitts matcher granskas i efterhand för att se om Kim fuskat. Det vore i så fall rimligt att alla målvakter granskas för att se om de flyttar stolpar, tycker jag. Croneman är annars en man jag har en särskild beundran för. Han är ständigt så genuint gnällig över småsaker så att jag är avundsjuk på hans i övrigt fantastiska liv. Jag har alltid tänkt att har han inte värre saker att bli upprörd över så måste han vara begåvad med ett fantastiskt lyckligt liv.

Croneman är dock bara en i raden, jag tycker mig ana en trend nu att allt fler kräver videogranskningar av de mest skilda situationer för att kunna utdöma straff i efterhand. Jag har tidigare uttryckt min oro över detta eftersom det kan leda till en ohållbar situation. Om videobedömningar i efterhand skall ges ökad betydelse så uppmanar jag Blåvitt att utrusta elva åskådare med varsin videokamera och sedan filma varje motståndarspelare varje sekund av en match. Jag lovar att det finns ett antal varningsberättigade förseelser hos varje spelare i varje match. Efter matchen samlar sedan Teddy ihop videobanden, redigerar ihop en skön varningsvideo och postar sedan DVDn till SvFF med adress:
”Attention Khennet Tallinger"
SvFFs Disciplinnämnd
171 23 SOLNA.

Oj, vad kul Allsvenska vi kommer att få. Juristskrået kommer att gnugga händerna….

För mig är det en klar regel som gäller och det är: Domaren dömer!
Sedan kan det vara så att domaren verkligen suger i vissa matcher men det gör ju även Zlatan (speciellt i landslaget). Domaren är en del i spelet och hans tiondelsbedömningar skall gälla!

Domslut skall fattas på planen, skall domsluten bedömas i efterhand så undergräver vi domarens auktoritet på planen och det är inte gångbart att komma med domslut i efterhand. Då blir det så att det lag som råkar ha bäst kameravinkel vinner fördelar, är det så vi vill ha det?

Joos Hooiveld - äntligen en man med stake!

AIKs mittback Joos Hooiveld är precis vad Allsvenskan och svenska samhället behöver. En rakryggad man som inte drar sig för att kritisera fusk och människor som drar nytta av andras svagheter för att vinna fördelar. Hans rakryggade hållning mot Blåvitt och Kim Christensen är precis den moraliska resning som svensk fotboll behöver. Joos moraliska ådra förutsätter dock att Hooiveld är konsekvent. Att han aldrig tjuvar en rusning ur muren på frispark, förstärker en knuff, ligger kvar och har ont lite extra vid frispark, drar i en tröja, desperat vinkar på offside eller inkast för en linjedomare, för att inte tala om att vinna en tio-tjugo meter vid ett inkast. Bra där Joos, ickefuskare som du behöver vi fler av.

Men om du tjuvar i en mur eller vinkar för att få ett inkast med dig (felaktigt) nästa gång, då är du bara patetisk…..

Zlatanmania

I över en månads tid har det inte gått att läsa en sportbilaga/sportsidor/fotbollswebsida utan att det står en massa underdåniga skriverier om Zlatan. Det är Zlatan högt och lågt, till och med i min morgontidning, DN, som brukar vara hyfsat neutral för att inte säga lite färglös (vilket jag gillar) var Zlatan på förstasidan i två veckors tid.

Jag är skittrött på de otaliga skriverierna om Zlatan. Idag är det exempelvis fem artiklar i en rosa tidning, lika många artiklar i en mer Bonnier-anknuten och då är det efter en match mot ett av den spanska ligans otaliga bonkegäng. Zlatan må vara en av världens bästa spelare, men han spelar just nu i en av fotbollsvärldens ojämnaste ligor där ett poängtapp för Barcelona mot något annat lag än Real Madrid är lika ovanligt som en exklusiv Zlatan-intervju i Aftonbladet.

Svenska sportjournalistkåren har drabbats av en massiv masspsykos kring Zlatan. Alla faller in i kören och tävlar om vem som kan göra flest Zlatan-reportage. Här ser vi nog vådan av att sportjournalistkollektivet verkar vara en sammansvetsad grupp som reser runt i flock, tycker i stort sett samma sak och det de verkar vara mest oense om är hur man skall klä sig. Då blir det lätt att man går igång på samma saker och ingen har en avvikande inställning.

Samtliga fotbollsintresserade jag pratar med är grundligt trötta på alla överdrivna skriverier om Zlatan och hade hellre sett att sidorna fylls med annat innehåll. Det är helt enkelt för mycket Zlatan och för mycket av något blir ointressant i längden.

Zlatan är bäst, men jag är urless på Zlatanhysterin. Är det bara jag och mina vänner som är det?

Seb-effekten

Det snackas om Åge-effekten och att ÖIS fått tillbaka några skadade spelare som orsak till ÖIS poängmässiga lyft. Under samma tid har HBK rasat som en gråsten i tabellen. Har detta något samband undrar ni kanske nu?

Svaret är enkelt: Sebastian Johansson

Den 14 juli lånade HBK ut Seb till ÖIS och den 20:e juli tog ÖIS sin första seger och har sedan dess ett ganska hyfsat poängsnitt. HBK inledde samtidigt en svit av uruselt poängsnitt. Det är knappast en tillfällighet, Seb-effekten är högst påtaglig.

Från stjärnor till bottenskrap

Djurgårdens IF/FF/AB som enligt en stor del av den stockholmsbaserade mediaskocken skulle dominera svensk fotboll i decennier ligger lite pyrt till i årets Allsvenska. Djurgårdens ras har naturligtvis flera orsaker som interna stridigheter, skador, dåliga spelaraffärer etc.

Den stora skulden har av många lagts på Andrée Jeglertz som ”bara var damtränare” och antyder att det faktum att han var damtränare året innan ligger honom i fatet.

Jag tror att Jeglertz i rätt omgivning kan vara en bra tränare. I Umeå tränade Jeglertz ett lag som var ett av världens bästa klubblag. I laget spelade flera världsstjärnor kryddat med världens bästa spelare och man förde i stort sett alltid matcherna och man kunde släppa loss offensiven. Jeglertz roll var att hålla i de taktiska trådarna, se till att även bänkade spelare är hyfsat tillfreds och låta världsstjärnorna spela ut sitt register. I Djurgården tränar han en trupp där kanske hälften håller god allsvensk nivå och knappt någon är bra nog att avgöra en match på egen hand. Ett mittenlag om man har tur, helt enkelt. Det kräver nog ett annat ledarskap och en annan taktisk inriktning, oavsett om det är damer eller herrar man tränar.

Var det ett resultat av Djurgårdens berömda hybris att de anställde en tränare som var mycket duktig på att leda lag med spelarmaterial i toppklass till att träna en högst medioker allsvensk trupp? Vad förleddes Jeglertz att tro om Djurgårdens trupp, vilka nyförvärv lovades han som uteblev?

Stiller - vår nye Rantanen

Hannes Stiller har verkligen gjort mer än vad man någonsin kunde hoppas på. Som lite av en målgörande räddare i nöden kom han i somras och har gjort några viktiga mål. Inte illa av en spelare ytterst få visste vem det var innan han kom till Blåvitt. Hans främsta egenskaper är att han står på rätt plats och är bra på huvudet. Han är dock ganska långsam och ser närmast seg ut i vissa situationer, men vad gör det så länge han gör viktiga mål?

Det påminner inte så lite om en viss finne som anslöt till Blåvitt under sommaren 1986. Jari Rantanen skulle ersätta Torbjörn och det var ingen lätt uppgift, men med sina viktiga mål under hösten hade han stor del i att Blåvitt tog sig vidare till kvartsfinal i UEFA-cupen. Likt Stiller var även Rantanen okänd för de flesta, lite långsam men målfarlig. Trots att han bara var i Blåvitt i mindre än ett år så är han en av de spelare som stuckit ut i min Blåvita historia. Stiller är på väg dit och nog kan han få stanna mer än i ett halvår, Håkan Mild?

En elegant har börjat lovande

När kampen om UEFA-tronen stod mellan Michel Platini och Folkhems-Lennart så var stödet för Lennart Johanssons kandidatur massivt hos svenska journalister. Jag stödde Platini. Efter ett antal år under Lennart Johanssons styre hade UEFA blivit stormrikt men inför Europas storklubbar knäböjde Lennart och Europacuperna blev i stort sett stängda för små nationers klubbar. Skrällarna uteblir numer helt pga de många gruppspelen och det är alltid samma lag som spelar semifinalerna. Inför valet var den svenska presskåren ett gäng nyttiga idioter åt Lennart och spred ut infantila, fördomsfulla åsikter om ”sydeuropéen” Platini och hans tvivelaktiga samröre med Blatter.

Platini angav i sitt ”valmanifest” bl a att Europacuperna skulle göras mer tillgängliga för klubbar från små nationer, fler biljetter skulle gå till fotbollsfansen, landskamperna skulle få högre status och ett antal ytterligare punkter för att på nytt göra fotbollen mer ”folklig” och spännande igen. Att svenska journalister inte gillade Platinis programförklaring som skulle gynna svenska klubbar är en gåta. Lennarts regenttid bara ökade klyftorna inom europeisk fotboll, Platini vill minska dem (vilket är den enda vägen på lång sikt).

Platini har även tagit strid med Blatter i ett antal frågor och skaffat UEFA en klart tydligare profil mot FIFA än vad Lennarts UEFA någonsin gjorde.

Platini har sakta men säkert börjat en omstöpning av Europacuperna och nu har kvalomgångarna till Euro League och CL avklarats och vi står med facit efter första året. Tyvärr blev det inte så många fler lag från mindre nationer med, men många lag lyckades i alla fall ta sig till sista kvalomgången innan gruppspelet, vilket är ett fall framåt jämfört med tidigare år. Kommande år kommer fler ändringar i syfte att släppa in fler nationers klubbar.

Svenska fotbollstyckare som överlag inte är bemedlade med egenskapen tålamod rycker naturligtvis ut och sågar hela upplägget. DN har alltid haft en särdeles kärlek till Lennart Johansson (Johan Esk är granne med karln, vilket kan förklara en del) men den här artikeln av Göran Bolin tar priset. Efter endast ett år med nya upplägget sågas det jäms med fotknölarna och mellan raderna kan man nog läsa att ”det var bättre på Lennarts tid”. Herr Bolin följer en gammal svensk journalisttradition som säger att allt nytt skall utvärderas efter ett år. Har inte de önskade effekterna genast uppnåtts så skall nyordningen sablas ned. Som en följd av det har ett vindöverkänsligt fotbollsförbund hattat med Svenska Cupen år efter år och Royal League har begravts.

Jag tycker att Platinis start som UEFA-boss varit väldigt lovande för oss som tillhör blåbärsnationerna och SEF och SvFF bör arbeta hårt för att påverka Platini och hans mannar att än mer öppna upp Europacuperna för mindre nationer. Det ökar chanserna för svenska lag att komma till de europeiska gruppspelen mer än att ha särskilda skatteregler för idrottsmän (lex Danmark).

En tickande bomb?

Sista omgången ser ut att kunna bjuda på en avgörande guldmatch: IFK Göteborg – AIK. Det låter väl himla härligt med en spännande fotbollsfest som avslutar säsongen?

Jag, fler fotbollsfantaster än jag och polisen ser nog på saken lite annorlunda. Här har det gått snett. Historiskt sett så är högriskmatcherna mellan AIK och Blåvitt inramade av bråk och stök och de ligger nästan alltid på en vardag för att minimera bråken. I år var det dock ganska lugnt när lagen möttes på Råsunda (vilket ger ett uns av hopp). Nu köps det, enligt olika uppgifter, upp biljetter av AIK-fans på alla möjliga sektioner på G:a Ullevi och de kommer att bli många på plats, utspridda över hela arenan. En säsongsavslutning på en söndag med guldchans för egna laget vill få supportrar missa och jag befarar att det kan bli livat värre i Göteborg under den allsvenska avslutningshelgen. Har vi otur kan rubrikerna efter helgen bli lika tråkiga som de som dök upp efter premiären mot Djurgården.

Jag anser att två fel begåtts:
För det första att kortleksmannen på förbundet som lägger spelschemat har lagt IFK-AIK som avslutningsmatch, dvs den enda match på hela året som inte går att flytta. Uppmärksammade inte förbund, klubbar, polis etc det faktumet alls? Varför inte låta Blåvitt möta HBK som avslutningsmatch? Här kan man faktiskt för en gångs skull säga att ”fotbollen inte tar sitt ansvar”.

För det andra så har IFK Göteborg gått med på supportersammanslutningens krav för att inte bojkotta bortamatcher (eller gjort avbön som supporterpamp Ågren kallar det). Om inte Blåvitt gått med på kraven hade AIKs supportersammanslutningar uppmanat till bojkott av bortamatchen mot Blåvitt, vilket förmodligen hade minskat antalet AIK-fans på Gamla Ullevi avsevärt (om det ligger någon reell kraft i supportersammanslutningens ord). Vilka krav Blåvitt gått med på är höljt i dunkel, men ryktena säger att Blåvitt bl a skall stå för säkerheten kring bortaklacken. Andra, mer osannolika rykten, säger att Blåvitt även skall stå för ev. skadegörelse som bortaklacken orsakar på arenan Jag tycker det känns sådär kul att Blåvitt drar på sig stora kostnader för bortaföljet som AIK annars skulle haft (i gengäld skulle AIK gjort detsamma när Blåvitt var på besök). Fel tänkt, Kamratgården!

Även utan AIK-fans så skulle arenan fyllts så vad IFK Göteborg har att tjäna på att gå med på supportersammanslutningens krav förstår jag inte.

Tack för allt, Tony!

Jag har varit bortrest i början av veckan och när jag kom hem igen fick jag reda på den tråkiga nyheten att Tony Gustavsson fått sparken som tränare i Hammarby IF. Det var med vemod jag mottog beskedet.

I den ganska grå massa som kallas fotbollsvärlden dyker det då och då upp små ljus som lyser upp den annars lite dimgrå vardagen. Tony Gustavsson var ett sådant ljus. Hans språkbruk och sköna, obegripliga förklaringar i samband med match gav alltid underhållning i en annars trist 0-0 match. Jag är säker på att några Tony G-citat kommer att leva vidare långt efter att vi i övrigt glömt Tony. Han kommer att bli en legend fullt i klass med Rolf Zetterlund helt enkelt. Hur många gånger har jag inte lyssnat till Tony och förstått alla ord för sig men inte sammansatta i de meningar Tony använt. Hans oblyga flörtande med Bajen-publiken har också fått mig att rodna ibland. Tony har helt enkelt levererat bra underhållning och Allsvenskan blir en stor attraktion fattigare när vi inte får några fler Tony-intervjuer att skratta åt.

Jag har för mig att Tony är universitetsutbildad i fotboll och har 40 poäng ”Fotboll” eller något sådant i sitt CV. Jag antar att det är därför han så idogt försökt att intellektualisera yrket. Han och hans generationskamrater i tränarkåren (”Kessler” Norling, Haglund mfl) använder helt nya ord för att beskriva fotbollen. Ibland undrar man om det är fotboll eller ett nytt affärssystem de pratar om. Tony kanske är en föregångare, vem vet?

Ni som läser detta har säkert några sköna Tony-citat att dela med er av. Dela med er så sammanställer jag dem i ett inlägg senare.

Grogg är död- Länge leve Grogg!

Har vaknat upp ur den värsta gravid/nybliven mamma-koman och tänkte att här ska det bloggas. Men kom av mig när jag till min fasa fick se att här är noll aktivitet! Vad har hänt med denna den stoltaste och finaste av bloggar? Den enda som lyckats hålla fanan högt är Siewert- all cred till dig broder- men nu har visst även han försvunnit. Hm, får se om vi kan ta tag i detta igen, eller vad säger ni bröder? FORZA BLÅVITT!

På Spåret - 4 poäng

Vad många svenskar gör på semestern och tidig tobaksblandning ger er svaret.

På Spåret - 6 poäng

En av två giganter har varit på tillfälligt besök. 2005 var det nostalgiår och många gamla klassiker var på besök.

På Spåret - 8 poäng

ZZ Top startade resan mot målet. Sillstrypare med medföljare åker snart därifrån.

På spåret - uppvärmning

Snart börjar På Spåret nya resor med Kristian Luuk vid mikrofonen. För att mjuka upp er lite tänkte jag att vi skulle ha en uppvärmning här.

Vart är vi på väg?
10 poäng – Målet är för många en ruin, för andra en hägring. Det beror på var man startar.

Längre sommaruppehåll är kommersiellt bättre

I Sverige spelar vi sedan urminnes tider vår- höstsäsong med säsongstart på våren och avslutning på hösten. Dessutom tar fotbollen en kort sommarsemester så att Allsvenskan ofta matchar under den tid när vi andra har semester och åker ut med båten, till sommarstugan, utomlands eller bara tar det lugnt hemmavid. Att Allsvenskan tappar publik under semestertiderna är en välkänd effekt men få har ifrågasatt det kloka i att spela allsvenska matcher under semestern. Argumentet har istället varit att man skall spela när det är varmt ute och när planerna är som bäst. Utövarna prioriteras, inte ”kundernas” möjlighet att komma till arenorna.

Kommersiellt är det uselt. Klubbarna gör sitt bästa för att locka sponsorer och få företag att gå på fotboll som evenemang för sina anställda eller för att de skall bjuda med sina kunder och leverantörer. Men alla som arbetar med kundrelationer etc vet hur svårt det är att få med kunder och leverantörer på evenemang utanför arbetstid under juni-augusti. Då vill kunder, leverantörer (och vi själva) helst vara hemma med familjen, grilla och ta vara på de ljusa kvällarna. Att fraternisera med kunder, leverantörer och andra står inte överst på önskelistan på sommaren.

Under sommaren har en mindre debatt förts om det olämpliga i att det svenska transferfönstret inte harmonierar med det europeiska. Om vi i Sverige inför längre sommarsemester kan vi även harmonisera vårt transferfönster med det europeiska utan att det påverkar Allsvenskan nämnvärt.

Med ett tätare matchande på våren och hösten, tidigare säsongsstart samt senare säsongsslut så går det alldeles utmärkt att ta längre sommarsemester. Med de förbättrade arenor som är på väg med planuppvärmning och plastgräs så är det inga tekniska problem med det. Publiken är mindre temperaturberoende än vad många tror (se på statistiken). Med en längre sommarsemester så skulle publiksnitten öka och fotbollen skulle blir mer attraktiv som evenemang för sponsorer.

Om vi spelar Svenska Cupen under det längre allsvenska sommaruppehållet så kanske den kan få ökad status också. Spela gärna cupmatcherna på ställen där folk har semester (Bohuslän, Halland, Gotland, Norrland).

Hotet

De gör inte ens ett mål per match i snitt, har ett starkt försvar och trots att spelet sällan stämmer eller är särskilt attraktivt framåt så tar de poäng efter poäng och är nu bara en poäng bakom Blåvitt. Det är kusligt likt säsongen -98.

När andra målar upp Elfsborg och Helsingborg som troligaste guldkandidater (förutom Blåvitt) så tror jag att de är snett ute. AIK är det stora hotet i år och de ser ut att kunna göra om bedriften från -98, att vinna guld trots att de ligger i bottenskrapet i Allsvenskan över mål framåt.

Trelleborg hetare än Europa

Två blåvita hemmamatcher i semestertider. Den ena var en allsvensk match på en helg vilket är sämre publikmässigt sett än att spela på en vardag. Den andra matchen var en vardagsmatch i en Europa-cup, alltså en sådan match som enligt så många är en riksangelägenhet och för vissa stolliga klubbdirektörer är av större vikt än att vinna Allsvenskan. Helgmatchen i Allsvenskan lockade mest folk och då var det ändå Trelleborgs FF som stod för motståndet, vilket inte är någon publikdragare direkt.

Man kan alltså dra den förenklade slutsatsen att en match i Allsvenskan mot Trelleborg är hetare än ett deltagande i Europacuperna. Tittar vi på publiksiffrorna för svenska lags deltagande i Europacuperna så är de ofta lägre än deltagande lags hemmasnitt i Allsvenskan. Undantagen är möjligen när de svenska lagen möter publiklag ”kända från TV”.

Jag har länge haft svårt att förstå varför det är så himla viktigt att ett svenskt lag skall lyckas i någon Europacup. Uppenbarligen föredrar publiken (”konsumenterna”, ”marknaden” med modernt fotbollspråk) den spännande Allsvenskan framför Europaspelet.

För den lyckosamma klubb som lyckas i Europa är det naturligtvis fantastiskt med de stora pengar (med svenska mått mätt) som finns att få genom att kvalificera sig till ett gruppspel, men det är ändå något trist när ambitionsnivån i Europaspelet hos svenska klubbar ligger på nivån ”att kvalificera sig till gruppspelet skulle kännas större än att vinna Allsvenskan”.

Kanske är det för att jag var med om UEFA-triumferna och när Roger på fullt allvar träningsplanerade för CL-final på 90-talet som jag tycker att Europa-spelet idag är väldigt ljumt. Det kan ge pengar, men knappast ära längre med tanke på klubbarnas usla självförtroende och Europaligornas utformning. Tyvärr införde storklubbarnas knähund nr 1, Folkhems-Lennart, flera gruppspel för att eliminera de för storklubbarna så kostsamma skrällarna i Europacuperna. Monsieur Platini håller på att fixa till spänningen i cuperna igen och öppna upp för mindre nationers klubbar, men det tar tid.

Nu när Blåvitt är utslaget ur Europa (det räknar jag med) så struntar jag högaktningsfullt i Europacuperna. Som vanligt blir det tre engelska lag och Barcelona i CL-semifinalerna, hur kul är det?

Resan mot undergången

Det är en del klubbar vars olika företrädare sagt att klubben befinner sig på en resa. Tyvärr har det visat sig att det uttrycket i klubbsammanhang är lika behäftat med olycka som att säga att ”vi har det i egna händer” eller att gänget bakom magasinet ”Offside” skriver en bok om klubben. Den klubb som först var på resa var Djurgården (sagt av Zoran Lukic), sedan har Tony Gustavsson med sin intensiva dårblick envist hävdat att Hammarby är på en resa. Det verkar dock som att Hammarby och Djurgården köpt en ospecificerad resa eftersom de är på god väg att resa ned i Superettan. Tyvärr kunde inte vår egen Håkan Mild hålla sig ifrån uttrycket när Lund och Söder förlängde. Då sade nämligen Håkan att ”-Det är bra signaler om att de trivs i vår klubb och vill vara med om den framgångsrika resa som vi förhoppningsvis har framför oss”.

Sedan Håkan använde uttrycket har vi inte vunnit en enda match....

Snälla Håkan och andra blåvita företrädare, låt Bajen och Djurgården resa själva. Jag vill inte att Blåvitt är ute och reser.

Bjärsmyrs avsked

Jag har länge varit en hårdnackad försvarare av Bjärsmyr och hans vilja att gå utomlands. Redan i vintras när han tyckte att Blåvitt erbjöd ett för dåligt kontrakt så aviserade han att han ville utomlands och inte skulle förlänga med Blåvitt. På det viset gav han Håkan gott om tid att inhandla en ersättare och en sådan kom snabbt i form av Kalle Svensson. Jag tycker att det var juste och korrekt handlat av Bjärsmyr. Det finns alltför många exempel på spelare som förhalat processen, sagt att de skall skriva på men sedan skrivit på för någon annan klubb ändå i ett sent skede. Ett sådant beteende sätter klubben i en mycket tuffare sits.

Det är något naivt (eller möjligen cyniskt) att tro att en 23-åring skall skriva på ett långt kontrakt utan vidare så att nuvarande arbetsgivare skall få mycket pengar i övergångssumma, när en del av de pengarna annars kan användas till en högre lön och trygga framtiden så att man kan fortsätta spela TV-spel och fika på dagarna även efter att fotbollskarriären tagit slut.

En aspekt ”Bosman-spelarna” missar är dock att har en spelare kostat klubben en stor övergångssumma så finns det många exempel på att det tar mer emot att bänka den spelaren framför en billig spelare. En hög övergångssumma ger status i den nya klubben helt enkelt.

Men skadan mot AIK, vad tusan var det för idioti? Jag förstår om varken Bjärsa eller klubben (som riskerade att bli av med 4-5 miljoner vid skada) inte ville chansa med att starta. Om han nu var skadad så har han dragits med den hela veckan så varför ens ha med honom i matchtruppen och ta upp en plats som kunde befolkas av någon blåvit som inte var upptagen med Gothia Cup-spel? Ledarna borde låtit honom stanna hemma från början och ladda för flygresan till Aten eftersom han, om han var frisk, förmodligen skulle varit ganska rädd om benen. Om han bara fejkade skada så var det mycket lågt och ett ovärdigt slut. När man såg rapporter om att han var kärnfrisk en-två dagar efter AIK-matchen fick Bjärsmyrs avsked en fadd eftersmak.

Tack för de här åren Bjärsmyr, du var en stabil back som fick vara med om en skön resa till SM-guldet -07. Du var inte så spektakulär och lite anonym men likt förbannat så var du alltid en spelare för startelvan, vilket du förtjänade.

Får ändå avsluta med att berömma Håkan Mild. Om mediauppgifterna stämmer så har han lyckats klämma ut ca 5 miljoner för Bjärsa med ett halvår kvar på kontraktet och som under U21-EM visade att det är en spelare med begränsningar. Det är bra gjort!

Bonusar och prestationsbaserade löner

Ingen har väl under det senaste året missat debatten om bonusar och prestationsbaserade löner. ”Alla” inklusive politiker, journalister och ”experter” har (med få undantag) spytt galla över bonussystem och olika former av prestationsbaserad lön. Man presterar inte bättre med bonus elle rprestationsbaserad lön har argumenten i stort sett gått ut på.

Döm därför om min förvåning när jag i dagens SvD läste om att AIK skall införa prestationsbaserade löner, tvärs emot den gängse uppfattningen idag. Det skall bli intressant att följa AIKs experiment. Rimligtvis lär de stöta på samma problem som i all annan verksamhet när kriterierna skall fastställas för vad som skall belönas extra eller inte. Skall assist och mål belönas extra? Skall en lyckad brytning premieras extra? En plats i startelvan (kan det då bli mutor mellan spelare och ledare för att få spela)?

Segerpremier etc är standard idag men det är ändå en form av kollektiv prestationslön. Jag tror att det kan bli svårt att hitta ett individuellt belöningssystem som främjar den kollektiva laginsatsen, precis som att det är det i övriga verksamheter. Det sägs att Kevin Amuneke ett tag hade målbonus och han sköt mot mål i alla tänkbara lägen vilket ofta inte gynnade lagets målproduktion direkt. Jag hoppas att en idrottsman främst gör sitt bästa för att vinna och jag tror inte att han spelar sämre för att han inte har en ekonomisk morot, men jag är ofta naiv.

Lite modigt är det ändå av AIK att börja med något så ”otidsenligt” som individuella prestationsbaserade löner. Kommer AIK som lag att prestera bättre med prestatiosnbaserade individuella löner?

Naturen är vår vän mot guldet

Elfsborg visade igår på nytt sin oförmåga att vinna matcher på annat underlag än plast. Jag är förvånad över att inte Elfsborgs svårigheter att vinna matcher på naturligt underlag uppmärksammats mer. Tvärtom har deras ibland ganska komiska gnäll på underlaget mötts av en märklig förståelse. Att inte kunna vinna på alla underlag är ändå ett tecken på oförmåga. I och med att de nu gjort sina bortamatcher som skall spelas på plast och bara har bortamatcher på naturgräs kvar så talar det till Blåvitts fördel i guldkampen. I takt med att höstplanerna blir allt sämre, tyngre och blötare så blir det allt svårare för Elfsborg att vinna sina bortamatcher och jag ser fram emot de fantasifulla ursäkterna efter de hårda kamperna mot naturens krafter (långt gräs, glest gräs, blött gräs, gyttjigt gräs, hårt gräs etc). Blåvitt kan vinna på alla underlag så naturen är vår vän.

Ikväll får vi dock stryk med 2-1 mot AIK och Gustav ”Frings” blir utvisad efter två gula. På grund av HIFs svajande dagsform och Elfsborgs oförmåga att acceptera naturen som den är så ser jag AIK som det stora hotet mot vårt guld, men i stort så är jag säker på att vi tar vårt 19:e SM-Guld i år.

Massör-Roland gör mig stolt

Massör-Roland och hans kollegor får tyvärr bara synas när någon har ont och då riktas blickarna främst på den skadade och inte på fysteamet. Men vi skall vara stolta över vårt fysteam. Jag har ofta imponerats av deras snabbhet. Inget annat lag har ett så snabbt fysteam som IFK. När massör-Roland sprintar över planen för att undsätta skadeoffret kan inget hindra honom. Han är Johnny-snabb på 100 meter och ingen tid går tillspillo för att fysteamet skall lufsa fram till spelaren (som man så ofta ser på andra håll). Inte ens om Blåvitt leder med 1-0 och motståndarlaget pressar på i slutminuten så slår Roland av på takten i sina sprintsteg. Snabbt tar han och hans kollega för dagen hand om spelarna med snabba beslut och de springer snabbt av planen när uppdraget är slutfört. Roland och hans kollegor är värda beröm och uppmärksamhet

Nästa gång någon blåvit spelare ligger ned på planen och vill ha vård, beundra då Rolands spänstiga sprint ut mot spelaren och hur snabba vårt fysteam är jämfört med andra fysnissar. Applådera dem gärna när de springer ut för att sätta sig på bänken igen, det är gänget värda!

Min blåvita elva - anfallare

Torbjörn Nilsson

Detta är den absolut svåraste texten att skriva och kanske den onödigaste eftersom alla vet att Torbjörn är med i en sådan här elva. Torbjörn var en legend, geni och förebild. Torbjörn var kock, ställde (nästan) alltid upp, är trevlig, närmast försynt och har efter fotbollen varit en eftertraktad föreläsare. Inte riktigt som en del av dagens företrädare för fotbollen. Vad samhället mår bäst av att de unga har som förebild kan diskuteras.

Hade inte Torbjörn varit så förbannat snäll, ödmjuk och i vissa omgivningar haft dåligt självförtroende hade han dominerat Europa. Hans hjärnspöken gjorde också att han länge tackade nej till landslaget, eller ”BOJKOTTADE LANDSLAGET” som det hade sett ut idag. Det visste han dock om själv så han var en banbrytare som började använda en psykolog att diskutera med. Samtidigt så överdrivs ofta hans misslyckanden i proffskarriären. Han var ändå en av Bundesligas bästa anfallare och var länge Sveriges bästa målskytt i de europeiska cuperna genom tiderna. Ser man tillbaka är det mycket få (om ens någon) svensk anfallare som så dominerat viktiga matcher i Europacuperna. Under 80-talet var han en av de allra mest målproducerande anfallarna i Europacuperna överhuvudtaget, trots att han lade av -86.

Min farfar försökte ofta provocera mig genom att säga att ”den där Totte, han ligger ju bara på sniken och fiskar” när vi pratade om Torbjörn. Efter gemensamma besök på Ullevi så erkände han nästan alltid efteråt att ”Nilsson var bra idag”. Ett uttalande som för att komma från min farfar var ett överbetyg.

Det är en storhet hos idrottsmän att fatta när det är rätt tid att lägga av och det gjorde Torbjörn vid 30 års ålder (även om han nog fick hjälp med beslutet av ryggläkaren). På grund av ”Rolle” Nilsson och Karl-Heinz Rummenigge fick han dock inte avsluta den i Mexico-VM eller i en Europacupfinal i Sevilla.

Usch för blåvita landslagsmän

Jag har skrivit det förr och det tål att upprepas. Att ha folk i landslaget är nästan enbart av ondo. Efter U21-EM är Robin Söder långtidsskadad, Wernbloom försvinner efter att under en längre tid varit framträdande i U21-landslaget och nu har även utländska klubbar fått upp ögonen för vår undangömda skatt: Gustav ”Frings” Svensson. Om inte IFK haft ögonen förut hos talangscouterna så lär vi ha det nu. Det enda positiva är väl att Bjärsmyr inte imponerade. Han gjorde inte bort sig men han var ingen lysande stjärna heller så med lite tur kan vi kanske behålla honom säsongen ut.

På lång sikt kanske en stor andel blåvita i ett landslag är positivt på så sätt att det kan locka talanger till klubben, men på kort sikt är landslagsspel nästan alltid negativt.

Jag upprepar: Bevare oss för blåvita landslagsmän!

Förväntningar, krav och upplevda resultat

U21-landslaget har förgyllt vår tillvaro senaste veckan och alltfler har fått upp ögonen för våra ungtuppar. Det är överord lite överallt och superlativen staplas på varandra.

Även när vi förlorat mot England kommer alla att vara överens om att detta lag är det bästa som hänt på länge. En giftig sniper framåt, frejdiga ytterbackar, Gustav ”Torsten” Svensson och citatmaskiner vid sidan av planen. Alla ingredienser finns alltså på plats för att bli populära. Samtidigt förlorade vi faktiskt mot Italien, är ganska svaga bakåt på fasta situationer och uppvisar kunskaper i skådespeleri som är i den högre skolan. Filmningar brukar ge upphov till kritik, men filmandet verkar enligt de flesta vara en del i den nya generationens förhållningssätt och därmed nytt och fräscht.

U21-laget har haft ett mycket tacksamt utgångsläge. Eftersom vi varit kvalificerade från början så har förbundskaptenerna kunnat matcha laget i lugn och ro och spelat in spelare i rätt ålder mot rätt motstånd för detta mästerskap utan att tvingas ställa upp med det för stunden bästa laget och jaga poäng för att kvalificera sig. Något som brukar gynna värdnationerna i de allra flesta mästerskap. Dessutom hade de inga krav på sig från omgivningen, möjligen förhoppningar hos oss lite mer intresserade, men knappast några förväntningar eller krav. Allt utom förlust i alla matcher hade setts som en framgång.

Samtidigt sågas vårt stolta A-landslag vid fotknölarna. De är usla, tjuriga och inte vatten värda. Att de fortfarande har (en liten) chans till VM-slutspel spelar mindre roll. Mina norska kollegor skakar på huvudet åt den svenska kritiken mot vårt landslag. De hade kunnat byta bort en hel del miljarder ur sin stinna oljefond mot att få landslaget med i något mästerskap. De anser att kraven är orimliga på vårt A-landslag. De är djupt imponerade av att Sverige tagit sig till så många slutspel, men nu när vi blivit vana vid att alltid vara med så skall vi även spela rolig fotboll och ta oss till semifinal, annars är det mesta skit, kraven har ökat dramatiskt. I takt med det blir frågorna mer kritiska än vad U21-spelarna fått utstå, insinuationerna blir fler och media söker aktivt efter konflikter. I TV-trailern för U21-VM har det varit korta inslag med en leende Henke Larsson (jo, det är sant) och en öppen Freddie Ljungberg. Sedan dess har kraven ökat och med det följer kritiken, vilket fått Henke och Freddie att bli de trista intervjuoffer de är.

Själv gläds jag nästan mest över de blåvita inslagen i U21, det är nästan som under VM-94. Ja hela U21-EM känns som VM-94. Ett charmigt mysgäng lett av en smålänning som är med utan krav. VM -94 är på något vis höjdpunkten för svensk landslagsfotboll. En bronspeng var riktigt stort och alla var hjältar. Jag tror dock att om vi hade varit tyskar så hade Jonas Thern blivit hudflängd för sin huvudlösa tackling som fick honom utvisad precis i det läge där vi skulle överraska brassarna och gå framåt enligt den taktik Svensson/Grip tagit fram. En bronspeng efter den ganska korkade utvisningen hade setts som ett riktigt bakslag i Tyskland, där kraven är skyhöga på landslaget.

Och där kommer poängen med detta inlägg. Vad man upplever som ett bra resultat beror helt på vilka krav och förväntningar man har innan. Jämför bara vi blåvita och hur vi upplevde gruppspelet i CL -97. Trots vinst mot Milan så tyckte de flesta av oss att det var en ganska usel insats för våra krav och förväntningar var så höga efter tidigare äventyr. Nu skulle bara att kvalificera oss kännas som en enorm framgång hos de supportrar som fortfarande tycker att CL är en kul grej (det tycker inte jag som ni vet).

Jag tror dock att U21-sagan slutar mot England. Toivonen säger att vi nått målen, det är väl mycket beröm överallt. Vi stupar på två hörnmål och ett långskott och åker ur med 3-1 i baken. Rasmus Elm tröstmålar. Å andra sidan är jag en usel tippare.

Behov av syndabockar

I lördags skulle jag titta på Sverige-Danmark på den krog som ligger närmast hem. När jag klev in var det inte riktigt fullt men ändå en brokig skara människor. Jag var ensam, beställde en öl och satte mig i baren. Jag tjuvlyssnade på några herrar som satt längre bort och de var i stort sett överens om att det vore bra om Sverige förlorade så att ”den där jävla Lagerbäck försvinner”. När laguppställningarna lästes upp så buade det stora flertalet i lokalen när namnen Daniel Andersson och Mikael Nilsson lästes upp. Även Adam fick ett och annat burop också (av de få som visste vem han var).

Under matchen letade sedan folk fel hos sina offer. En missad passning av Daniel eller en utebliven framstöt från Mikael Nilsson möttes av burop och hånskratt. När Nilsson sedan gjorde sin famösa snedspark så var det faktiskt så att leendena spred sig hos Micke Nilsson-hatarna och de skrek ut sin ilska över Nilsson och Lagerbäck och såg oförskämt nöjda ut.

Efter matchen buades det unisont och grabbarna bredvid mig flinade och sade att nu slipper vi Lagerbäck. Illviljan mot Lagerbäck, Nilsson, Daniel A var således större hos många än viljan att Sverige går till VM. Det var med en bitter eftersmak jag lämnade krogen. Inte för förlusten utan för att det är ledsamt att så många måste ha någon att skälla på, även i sitt eget lag och att illviljan ibland är starkare än välviljan.

Det är inget nytt påfund och vi har det även i de blåvita leden, men jag har en känsla av att det har ökat och jag tycker det gör det tristare att se på sport. Varför har många detta behov av att hitta någon att kritisera och håna, även hos sina egna?

Allsvenskan är grejen

Publiksiffrorna viker på sina håll, gnället om att ”avståndet till Europa ökar”, klubbarnas ekonomier faller ihop, och speciellt göteborgsmedia tävlar i att beskriva en Allsvensk match som Ragnarök och infernot på jorden med våldsamheter, hot och fylleri.

Jag tycker det är dags att ta oss samman nu och se vad som verkligen är det roliga med fotboll. För mig är Allsvenskan det käraste och roligaste som finns inom fotbollen. En match i Spanien eller England kan vara fantastisk att se med fantastisk fotboll i virvlande tempo men vinnarlagen är alltid desamma. Strax efter matchslutet tänker man på något annat och matchen är glömd en halvtimme senare. Matchen underhåller för stunden och man vet på förhand hur den skall sluta (med ytterst få undantag). Dvs ungefär som en James Bond-film.

Nej, då är Allsvenskan så mycket roligare i längden. Där spelar de lag som vi verkligen bryr oss om de förlorar eller vinner. Vi lever med, gläds och lider i timmar (ibland i dagar och veckor) efter en match och vår Allsvenska är betydligt ovissare och mer spännande än de stora ligorna.

Igår var det Champions League-final och visst är det kul att se de stora stjärnornas teknik, snabbhet och spelförståelse, men något fattades ändå när jag tittade. Engagemanget hängde inte riktigt med. Jag konverserade med hela meningar, zappade en stund och började fundera på vad jag skulle hitta på idag. Det är kul med sk "toppfotboll", men inte tar det tag i en som Allsvenskan gör. Därför skall du stödja din favoritklubb, lös entrépeng och njut av känslan, inlevelsen och närheten. Se Hasse Berggren dra iväg en snörflösa vid sidlinjen efter en närkamp, hör Bjärsmyr skälla ut Kim efter ett missförstånd eller se Dembos uppgivna blick på nära håll efter att ha släppt in en boll. Det är mer känsla och upplevelse än att i TV se Henry löpa ifrån någon statist i Osasuna alltmedan Billy Ohlson hänfört upprepar ”vilket passningsspel”.

Bundeliga, Gustav, Bundesliga!!

Det är många proffsrykten nu kring de blåvita. Utan att ha en susning om det är så eller inte så tror jag att Gustav Svensson ligger bra till för en övergång. Han har varit riktigt bra under våren och om han bara kan göra något mer mål så blir han än mer attraktiv.

Men snälla Gustav, gå inte till Holland, England eller Frankrike. Se till att komma till Bundesliga. Spelet i Bundesliga skulle passa dig och tyskarna skulle adoptera dig som en av de sina. Du är en yngre kopia av Torsten Frings både till spelstil och utseende och tyskarna skulle som enda land i Europa även ha överseende med din frisyr, ja de skulle nog till och med tycka att den är helt naturlig. Och visst skulle det väl vara härligt att spela i den liga som lockar mest publik av alla i Europa nu när du vant dig vid det sköna trycket på Gamla Ullevi?

Sportchefstabellen 2008

Så är den här igen, Sportchefstabellen, eller PPM-tabellen om ni så vill (PPM= Poäng per miljon). Ingen sanning men ändå en fingervisning om vilka klubbar som får ut mest effekt av de nedlagda kostnaderna.

För 2008 är den ganska unik eftersom ett lag i toppen på Sportchefstabellen även blev svenska mästare. Annars brukar det vara högkostnadslag som tar hem guldet. Kalmar lyckas varje år få mycket ”bang for the buck” och är i topp tre i denna tabell, medan andra klubbar ständigt återfinns i botten av denna tabell. Blåvitt håller sig stadigt på nedre halvan i sportchefstabellen men återfinns också stadigt i toppstriden i Allsvenskan.

Klubb……...Poäng….Kostnad…PPM…..FÅP
1. TFF.....….....40….……28,4…..1,41…..3
2. Kalmar….....64……….47,3…..1,35…..1
3. LSK…….......24……....23,4…..1,06…..SE
4. GAIS…….....38……….40,3.…..0,94…..4
5. Gefle.….......28……….29,7..….0,94…..2
6. ÖSK……......42……….51,4…...0,82…..5
7. Elfsborg......63……….83,2.…..0,76…..11
8. HBK………..41…….....57,8.…..0,71…..6
9. Blåvitt……..54………..79,0.…..0,68…..9
10.HIF............54…......104,1…...0,52…..14
11.Peking……..20……….46,6.…..0,43…..SE
12.Sundsvall....22……...51,3…...0,43…..SE
13.Hammarby.41……....96,5…...0,42…..10
14.MFF………...44……...112,6…...0,39…..12
15.AIK………....45……....119,1…...0,38…..13
16.Djurgården..36….....108,9…...0,33…..8

Samband?

För ett tag sedan var jag ute med ett gäng ”kompisar från förr”. Vi började eftermiddagen med att spela spel och en kille blev (som vanligt) tvärilsk när han förlorade. Han har alltid varit en usel förlorare och att han är det fortfarande vid 40 års ålder och man spelar Monopol med gamla vänner är bara komiskt. Sedan gick vi på lokal och blev på gränsen till höggradigt berusade. Min dålige förlorare till vän blev (som alltid) inblandad i ett så-nära-man-kan-komma-slagsmål, för inte nog med att han är dålig förlorare (eller vinnarskalle kanske?), han har dåligt ölsinne också.

Efter att vi skickat hem honom i en taxi satt vi andra kvar och filosoferade över det där. När vi rannsakade vår vänkrets och de vi spelat fotboll/hockey/basket/handboll med under åren så såg vi ett mönster. De som var absolut surast och jobbigast efter en förlust var även de som lättast snedtände på fyllan. Kort sagt, enligt vår teori är dåliga förlorare även de med sämst ölsinne. Stämmer det med era erfarenheter?

Arenakrig under uppsegling

2012 skall den nya fotbollsarenan i Solna vara klar. I ungefär samma veva är det tänkt att den nya arenan i Globen-området skall vara klar. För att få ekonomi i arenorna skall de inte bara tjäna pengar på fotboll utan även på andra evenemang som mässor, konserter med mera.

Det kommer att bli en intressant konkurrenssituation mellan dessa arenor om alla ”mässor och konserter” som skall göra den ekonomiska lyckan. I vassen lurar även Göteborg med Ullevi som nog inte tänker släppa ifrån sig godbitarna utan kamp. Som andra konkurrenter finns även Percys Malmö-arena och Globen (som dock tillhör samma bolag som nya arenan vid Globen).

För mig verkar det som att marknaden för ”mässor, konserter och andra evenemang” som kräver arenor av denna storlek är klart överskattad. Det blir nog till att pungslå fotbollspubliken rejält för att få ihop till räntor och amorteringar.

I kriget kommer det att finnas en klar vinnare och det är Live Nation och andra konsertarrangörer/agenter som väl snart får rejält med pengar av arenabolagen för att dra artisterna till arenorna. En stor förlorare kan skönjas också och det är Djurgården Fotboll/FF/AB som utan en klar arenalösning skall försöka uppbåda skattemedel (eller gratis mark) från Stockholms skattebetalare och även konkurrera på samma marknad som lär vara inmutad och mättad 2012.

Det skall bli intressant att följa arenaslaget och jag misstänker att i slutändan är det vi skattebetalare som får täcka underskotten när de stora intäkterna från andra evenemang än fotboll inte blir så stora som de skall bli enligt glädjekalkylerna.

Patetiska gnällsvenskan är tillbaka

Läste i samma tidning på planet att Elfsborg vill förbjuda dåliga planer. Men för h-vete, då kan vi förbjuda spel i regn också för det påverkar spelet. Båda lagen har samma förutsättningar, samma plan att spela på. Kan man som tränare/spelare inte ändra taktik, spelsätt eller sätt att behandla bollen på för att planen inte ser likadan ut överallt så är man ingen bra fotbollsspelare. Med tanke på BPs usla hemmaplan så är BPs prestationer i år än mer imponerande. Ena matchen spelar de i ett grustag, andra matchen på perfekt matta eller konstgräs, ändå ligger de femma som nykomling. Jag undrar just vilka det är som är mest kompetenta på spelet fotboll. De som bara vinner på konstgräs eller de som plockar poäng på alla underlag?

Jag delar Bruces Barcelona-motvilja (även om hat är ett för starkt ord för mig) efter det bittra 86, men de skall i alla fall ha credd för en sak. Jag såg matchen Malaga- Barcelona på plats i höstas. Det hade varit det värsta regnandet på fem år och matchen var som en bassäng, själv var jag våt in på kalsongerna av allt regnande. Endast längst ute vid hörnflaggan studsade bollen lite grann. I Allsvenskan hade matchen blivit inställd, utan tvekan.

I Malaga blåstes matchen igång och Barca vann med 4-1 efter en uppvisning i hur man ändrar taktik och bollbehandling efter underlaget. Bolltrillandet på marken ersattes av långa chippar, glidtacklingar på tio meter och en kanonad av långskott från båda lagen. Matchen fick inte alls den karaktär jag förväntat mig men var lika underhållande för det. Så gör lag som kan spela fotboll. Efter matchen sade spelare och tränare att planen var väldigt våt men att de helt enkelt fick anpassa spelet efter situationen. Det var inget gnäll eller snack om förbud och annat idiotiskt. Gnället på usla planer, defensiv taktik etc hos lag som inte har kunnandet att bemästra det är en större fara för svensk fotboll än planerna och defensivtaktiken. Gnällsvenskan är tillbaka, ytterst tråkigt tycker jag och fler med mig som börjar hitta andra intressen.

Efter Elfsborgs utspel håller jag en liten tummetott för BP och deras genytliga Grimsta.

Jag saknar fortfarande proffstyckarnas påhopp på gnället inom svensk fotboll, tänk om spelarna varit skidåkare, oj, oj, oj….

Från samtid till framtid

Jag kom hem från en veckas semester igår. Den var varken välförtjänt eller hopsparad till utan var mer en stundens ingivelse någon gång i vintras och tusan vet om inte sådana semestrar är de allra bästa. Veckan spenderades i Spanien på en kuststräcka där jag faktiskt tror att det var bättre att vara turist under Francos tid. De stora hotellkomplexen i betong alldeles vid stranden, som då var beundrade för sin arkitektur, var inte omgärdade av hus överallt och världens jetset blandades med charterfolk från Sverige som tryckte bort politiken ur huvudena för en veckas sol, bad och billig alkohol. Även Sveriges vänsterelit kunde då och då synas vid poolkanterna med en drink i handen i Francos Spanien.

Nåväl, det var en ganska irrelevant inledning till det jag egentligen skulle skriva om. På planet hem läser jag att nu är det Spanien Sverige skall ta efter enligt Anders Svensson. Spanien har från Francos mörka tid gått från ett land på gränsen till U-land i Europas utkant till att bli en frisk demokrati och föregångare på flera områden, bl a fotboll. När jag hämtade morgontidningen ur brevlådan skriver DNs krönikör (som i mitt tycke är den bäste sportkrönikören i tidningsvärlden) om att Spanien är förebilden för framtida svenska fotbollslandslag. Jag vet inte om det är rätt tänkt att de spelare som skall bli vårt landslags ryggrad om 7-10 år skall se på dagens fotboll för att hitta rätt.

Holland revolutionerade fotbollen med sin totalfotboll genom att låta fler spelare än två röra sig när man hade bollen. Tommy Svensson gav Brolin en fri roll på kanten och störde motståndarnas taktiska mönster. ”Svennis” införde en mjukare stil som fick spelarna att verkligen tro på sig själva. Innovativa pionjärer vinner segrar, inte imitatörer. Skall vi nå de stora höjderna behöver vi vara innovativa och komma med något nytt. Om 7-10 år är det en annan taktik som regerar fotbollen och om vi då envisas med att spela spanskt så når vi inga höjder.

Jag tror att grundmaterialet, spelarna, ändå är det viktiga så Rogers idéer om att en viss mängd träning bestämmer hur långt man går som fotbollsspelare låter mer innovativt (även om jag tror att genetik spelar större roll än vad Roger tror) än att apa efter Spaniens taktik. En spelare med god teknik och fotbollskunskap (erövrad genom stor träningsdos och rätta anlag) har lättare att lära sig ny taktik och anpassa spelet efter situationen. Mer träningstimmar och motiverande ledare är viktigare än taktiken. Det gäller såväl i krig som i fotboll.

Jag hatar Öis, men...

Ja, jag tillhör kategorin öishatare. Det är jag, Bob S och ätten Hysén som lägger energi på detta. Att folk som var med 85 som blåvit, tycker annorlunda har jag ingen förståelse för, på samma sätt som jag inte förstår folk som var med 86 men ändå håller på Barca i la Liga. Jag hatar Öis. Deras skenhelighet, politiska retorik, deras sätt att poppa upp när det för tillfället går bra samt givetvis för att dom "äger" GP sedan generationer tillbaka. Jag hatar verkligen Öis. Det betyder dock inte att jag hatar alla öisare, även om jag rent generellt ser det som en dålig karaktärsegenskap när det kommer till att välja sina vänner. Jag var en av de tiotusentals blåvita som applåderade Allbäcks sorti från derbyt senast (det hände trots att ingen skrev om det).

Det är inte ofta jag blir rörd till tårar av idrott. Mikael Ljungberg gjorde det tre gånger. När han vann semifinalen, när han vann OS-finalen samt när han beslutade sig för att stämpla ur för gott. Jag tyckte om och respekterade Mikael så mycket att det verkligen retade mig att han faktiskt var öisare. Att jag på något sätt intalade mig om att han inte var öisare egentligen, utan bara framhävde sin öisighet i ren klobblojalitet, men visste instinktivt att det var skitsnack. Ljungberg älskade sitt Öis.

Björn Afzelius.... Få om någon har någonsin beskrivit kärleken till ett lag lika bra som Afzelius gjorde i sin hyllningstext för deras 100-årsjubileum. Han beskrev hur han höll på öis för att dom spelade rolig fotboll. Och till skillnad från alla andra öisare, menade han det. Ja han hade kunnat säga det (kanske inte kring 1985), till mig rakt i ansiktet, utan att få ett verbalt yxhugg i ansiktet. Han beskrev att han höll på Öis för att dom spelade en rolig fotboll, men det blev Öis av slumpen, att det lika gärna kunde blivit Blåvitt. För det finns inget creddigt sätt att börja hålla på ett lag.

Björn Afzelius var stockholmare djurgårdare (först), skåning, smålänning, öisare, överklass, vänsterintellektuell och tammefan allt jag brukar håna och förringa. Men framför allt var han humanist och idealist. Världen, Sverige, Göteborg och jag personligen saknar dig Björn.

I tider då vanligt hederligt civilkurage kan förvandlas till huliganism på löpsedlar, saknar vi folk som verkligen, verkligen står upp, tar ett steg framåt och säger NEJ. Så även om jag hatar Öis, kan jag inte till 100% njuta av all deras olycka då jag vet att Ljungberg och Afzelius deppar över det samma. Men för vad det är värt, är denna texten till er.